Liv!

Hjälp, jag har sovit ett halvår! När jag somnade var det vår, och när jag vaknade … vinter.

Har det hänt något avgörande i världen under min bortavaro?
Har USA t. ex. dragit tillbaka sina trupper från alla tillhåll ute i världen?
Har normfanatikerna slutat bete sig som idioter?
Är Fredrik Ljungberg tillbaks i landslaget?

Nähä. Vad hade jag egentligen väntat mig?

Igår (i våras) tittade jag i Liv Strömquists seriebok ”Hundra procent fett”, som jag fick i födelsedagspresent förra året. Alltså, hon är ett geni! Om ni inte redan läst, så gör det. Sylvass, normkritisk och überintelligent satir!

Toves åkeri

I bilen på väg till jobbet i morse skymtade jag det där uppfriskande faktum som jag nu sitter och tänker tillbaka på: Bakpå långtradaren 100 meter längre fram står ”Toves åkeri”, och jag tänker: Tove. En tjej. Och antagligen inte särskilt gammal. 30? 35?

Framför mig i mitt nyvakna sinne tornar ett nytt modernare samhälle upp, där unga tjejer startar åkerier, och ger fingret åt gubbväldet som står där med hakan i backen. Varför inte, liksom?

Jag kommer närmare, och rycks helt obarmhärtigt ur mina dagdrömmerier när jag inser att det på långtradaren står: ”Tores åkeri”, inte Toves.

Suckar lätt uppgivet och gasar vidare mot en helt vanlig tisdag i april.

Wennstam tar sig an herridrottens machokultur

Och så har jag då läst den, Katarina Wennstams nya alster, Svikaren! Fick den i födelsedagspresent av mina fina föräldrar, och slukade den genast som den hungrigaste av vargar.

Och gud, vad jag gillade! Wennstam skriver med exceptionell närvaro om samhällsaktualiteter och ifrågasätter cementerade normer, som hon elegant som få väver in i sina skönlitterära pärlor!

I Svikaren avhandlas homofobins bestialiska mekanismer i den machokultur som stavas herridrott.

Den före detta kriminalreportern, Wennstam, är påläst och knivskarp i sitt berättande!

Läs, för sjutton!