Grattis, du är kvinna, du får gråta!

Har tänkt en hel del på det här med kvinnligt och manligt – hur uppdiktade de biologiska skillnaderna mellan könen i själva verket är.

När jag satt i bilen i morse på väg till jobbet, råkade jag höra ett samtal om kvinnlig kontra manlig vänskap, i ett av Sveriges mest populära radioprogram, ”RIX MorronZoo” (RIXFM). En av programledarna, Ola Lustig, menade att kvinnlig vänskap anses finare än manlig – att det är mer accepterat att kvinnor pratar med varandra om allt mellan himmel och jord, inklusive sina kärleksförhållanden, än att män gör det, typ: ”När jag säger något till mina kompisar som rör mitt och min frus förhållande, blir det ett jäkla liv på henne, trots att hon själv berättat för sina vänner”. Ola beskriver här sin relation till sin fru och deras respektive kompisar, ingenting annat. Han har inga belägg för att andra heteropar fungerar på samma sätt i detta hänseende. Jag ska dock tillstå att i mina iakttagelser och erfarenheter av kvinnors beteende kontra mäns har jag ofta sett att kvinnor varit mer emotionella i sin inställning till personer och företeelser, medan män hanterat saker mer rationellt. Till detta hör att jag oftare hör om män som har svårt att visa känslor, än om kvinnor som har det.

Men det räcker med att man skrapar lite på ytan för att blotta bilden av verkligheten – för att se vad detta beror på; förklaringen stavas inte biologi, menar jag, utan är en produkt av socialt arv och miljö. Pojkar uppfostras i blått och svart med döskallar och starwars, drillas i konsten att inte gråta, och inte kramas, för det gör inte riktiga män. Bara, endast och uteslutande inom idrotten där patriotismens soldater kämpar för varandra och för sitt land, eller lag.

Men – och detta är viktigt – ju äldre jag blir, desto fler miljöer och sammanhang får jag möjligheten att befinna mig i, och desto fler erfarenheter får jag av emotionella män och rationella kvinnor. Män som kramas och kvinnor som armbågar sig fram. Och detta är naturligtvis inte undantaget som bekräftar regeln, utan helt enkelt ett bevis på att ett personlighetsdrag inte sitter mellan benen.

Uppdelningen i kvinnligt och manligt förekommer oftare än vad som är motiverat, i folks desperata behov av att hitta gemensamma nämnare och se mönster. Det verkar onekligen vara så att vi människor har ett behov av att generalisera – kategorisera och dela in i mindre, homogena enheter – för att förstå vår verklighet. Det är ju exempelvis bara bögar som gillar schlager, och samtliga bögar gör det, det vet ju alla. Eller? NÄ. Detta urbota obegåvade påstående lär komma av att ett av attributen som karaktäriserar subkulturen ”homosexuell man” är ”schlager, glitter och glamour”. Men långt ifrån alla män som gillar män väljer att anamma subkulturen, och långt ifrån alla män som gillar män föredrar schlager framför andra musikgenrer. Kort sagt, en persons musiksmak har väldigt lite att göra med hens sexuella läggning.

Applicera denna reflektion på vilken subkultur eller minoritet som helst, så ska du se att du får fram ordet ”g-e-n-e-r-a-l-i-s-e-r-i-n-g” både i den lod- och vågräta korsordsraden.

Bild från uppsala.com

Det handlar om mänskliga rättigheter!

Igår var det 8 mars och Internationella kvinnodagen. Så här skrev jag på Facebook:
Kampen för jämlikhet, jämställdhet och alla kvinnors rätt till sitt eget liv, sin egen kropp och sin egen sexualitet – det är vad Internationella kvinnodagen innebär för mig!

En av mina kloka FB-vänner uttryckte saken så här:
8e mars handlar om att protestera mot patriarkatet, inte säga grattis till de som drabbas av det.

Jag gav, liksom förra året, ett bidrag till organisationen Kvinna till kvinna, som stöder och stärker kvinnor i världens konflikt- och krigsdrabbade områden – kvinnor som inte äger rätten till sitt eget liv.