Nästa dansgolvsmania!

Darin körde sin purfärska låt Nobody Knows på QX-galan förra måndagen – vilket ös! Och nu är den även släppt på iTunes och Spotify.

Jag älskar den! Det bara spritter i kroppen – helt omöjligt att stå still. Jag kan riktigt se hur dansgolven exploderar i sommar. Längtar tills all influensa är ur systemet – då!!

För övrigt är det här ett nummer som på allvar kunnat ge Loreen en match i Melodifestivalfinalen.
 

Whitney Houston – dagen för begravningen

Hur kan det hända så mycket på så kort tid! Och allt jag kunde göra var att ta emot och lägga bakom örat tills jag kände att jag orkade kreera blogginlägg igen.

Jag orkar det nu, så räkna med att det kommer att rassla in ett gäng inlägg på kort tid nu! Skrivna så här i efterskott. Jag känner ett pockande behov av att yttra mig. Diskutera med er. Ha era synpunkter.

Whitney Houston. Hela världens vackra popdrottning. Så tragiskt försvann hon bort från oss, vid blott 48 års ålder. Det är så utomordentligt sorgligt!

Idag begravs hon.

Jag kommer att minnas henne med mycket värme och glädje, då hennes musik följt mig genom livet. Whitney Houston har producerat brottarhitar på löpande band, såsom I Wanna Dance With Somebody, I Have Nothing, I Will Always Love You, The Greatest Love Of All, Didn’t We Almost Have It All, One Moment In Time, Where Do Broken Hearts Go, Run to you, I’m Your Baby Tonight, How Will I Know … I could go on forever.

Vilken är din all-time-favourite med Whitney?
För mig måste det bli I Wanna Dance With Somebody.

Tillbaka från de döda

Jag tror jag är tillbaka från de döda nu. Peppar, peppar… Ingen feberyra längre, och ingen som sitter på mitt huvud. Bara en sönderhostad hals som jävlas med mig. Förhoppningsvis är detta det sista som är kvar av det som antagligen var ett helt vanligt influensavirus.

I en dryg vecka har jag varit däckad. Det är verkligen rent förjävligt att ligga sjuk. Man vill klättra på väggarna för att man är så infernaliskt uttråkad, men man orkar inte ens det, utan ligger i en kallsvettig liten pöl, hostar, snörvlar och sover, om vartannat.

Om jag bara blir frisk, och får känna mig stark, kry och alert igen, då ska jag leva mitt liv som Gunde Svan hädanefter. Havregrynsgröt morgon, middag, kväll, 38 mil om dagen i skidspåret, och ja … Call me Gunda Svan. Börja redan nu.

Februari är årets sjukaste månad, sägs det. Och som det märks! Har faktiskt aldrig varit tydligare.

Men hörni, vad hände? Under hela min uppväxt och in i vuxen ålder har jag varit väldigt lite sjuk. Det har handlat om någon vecka om året – oftast i november/december. Men de senaste åren har antalet sjukdagar ökat. Och jag har hört flera med samma historia. Vad beror det på? Har antalet virus i omlopp blivit fler? Äter vi en för dåligt sammansatt kost? Är stressen över den växande att-göra-listan och/eller utebliven inkomst så stor att vi jobbar trots att vi är sjuka och egentligen borde ligga hemma? Eller är det helt enkelt åldern?

Antagligen är det en kombination av flera faktorer, men jag ser en tendens hos många, inklusive mig själv, att ignorera eller förtränga halsont eller begynnande feber – att inte slå av på takten när vi behöver det. Vi måste sluta med det! Inte bara för vår egen skull, utan även för att skona människor i vår omgivning, som faktiskt riskerar att smittas av det eventuella virus vi bär på.