Du ska få för ”Zatlan”

Sverige är i Zagreb och laddar inför onsdagens träningslandskamp mot Kroatien – sista kampen innan sommarens EM-slutspel.

SVT:s Johanna Frändén åkte ner till Paris och kollade in en av Sveriges gruppmotståndare, Frankrike. I intervjun hon fick med förbundskapten Laurent Blanc säger han:

– Vi känner väl till Kim Källström som spelar här i franska ligan, och så den där … storvuxna i Milan … vad är det nu han heter … Zatlan?

A mä, ärligt! I sommar kommer du att lära dig hans namn, drömma mardrömmar om honom och vakna kallsvettig, efter att han lurat upp ditt försvar på läktaren.

Vi ses då!

En dag att minnas

”En dag” hörni! Fin välproducerad film, och skarpt manus. Gillar! Inget romcom-tjafs, utan mer åt romantisk-tragedi-hållet. Eller i alla fall romantisk realism. Påminner om två av mina absoluta favoritfilmer ”Before Sunrise” och ”Before Sunset”. Vad dessa tre filmer har gemensamt är att det är manus som är det bärande.

En 4:a. Se!

Har hört att boken ska vara något alldeles extra, men nu när jag sett filmen vet jag med mig att jag inte kommer att ta mig igenom boken. Någon som läst?

Hejdå influensan, hej världen!

Läste precis på text-TV (ja, vadå?! Jag har dator, men … även TV) att 100 000 stackare däckats av influensan. Förra veckan allra värst. Jag är så innerligt glad att jag är frisk och kry nu, även om kroppen är trött. Men jag är med i matchen igen, och det är så skönt. Jag kan sjunga utan att få en hostattack, och dansa utan att behöva vila i två timmar efteråt.

Känns som om hela världen ligger för mina fötter! Leve livet!

Och leve Lisa Miskovsky, som gick direkt till final i Mello-delfinalen tidigare ikväll! Vajjert! Love it!

Nästa dansgolvsmania!

Darin körde sin purfärska låt Nobody Knows på QX-galan förra måndagen – vilket ös! Och nu är den även släppt på iTunes och Spotify.

Jag älskar den! Det bara spritter i kroppen – helt omöjligt att stå still. Jag kan riktigt se hur dansgolven exploderar i sommar. Längtar tills all influensa är ur systemet – då!!

För övrigt är det här ett nummer som på allvar kunnat ge Loreen en match i Melodifestivalfinalen.
 

Whitney Houston – dagen för begravningen

Hur kan det hända så mycket på så kort tid! Och allt jag kunde göra var att ta emot och lägga bakom örat tills jag kände att jag orkade kreera blogginlägg igen.

Jag orkar det nu, så räkna med att det kommer att rassla in ett gäng inlägg på kort tid nu! Skrivna så här i efterskott. Jag känner ett pockande behov av att yttra mig. Diskutera med er. Ha era synpunkter.

Whitney Houston. Hela världens vackra popdrottning. Så tragiskt försvann hon bort från oss, vid blott 48 års ålder. Det är så utomordentligt sorgligt!

Idag begravs hon.

Jag kommer att minnas henne med mycket värme och glädje, då hennes musik följt mig genom livet. Whitney Houston har producerat brottarhitar på löpande band, såsom I Wanna Dance With Somebody, I Have Nothing, I Will Always Love You, The Greatest Love Of All, Didn’t We Almost Have It All, One Moment In Time, Where Do Broken Hearts Go, Run to you, I’m Your Baby Tonight, How Will I Know … I could go on forever.

Vilken är din all-time-favourite med Whitney?
För mig måste det bli I Wanna Dance With Somebody.

Tillbaka från de döda

Jag tror jag är tillbaka från de döda nu. Peppar, peppar… Ingen feberyra längre, och ingen som sitter på mitt huvud. Bara en sönderhostad hals som jävlas med mig. Förhoppningsvis är detta det sista som är kvar av det som antagligen var ett helt vanligt influensavirus.

I en dryg vecka har jag varit däckad. Det är verkligen rent förjävligt att ligga sjuk. Man vill klättra på väggarna för att man är så infernaliskt uttråkad, men man orkar inte ens det, utan ligger i en kallsvettig liten pöl, hostar, snörvlar och sover, om vartannat.

Om jag bara blir frisk, och får känna mig stark, kry och alert igen, då ska jag leva mitt liv som Gunde Svan hädanefter. Havregrynsgröt morgon, middag, kväll, 38 mil om dagen i skidspåret, och ja … Call me Gunda Svan. Börja redan nu.

Februari är årets sjukaste månad, sägs det. Och som det märks! Har faktiskt aldrig varit tydligare.

Men hörni, vad hände? Under hela min uppväxt och in i vuxen ålder har jag varit väldigt lite sjuk. Det har handlat om någon vecka om året – oftast i november/december. Men de senaste åren har antalet sjukdagar ökat. Och jag har hört flera med samma historia. Vad beror det på? Har antalet virus i omlopp blivit fler? Äter vi en för dåligt sammansatt kost? Är stressen över den växande att-göra-listan och/eller utebliven inkomst så stor att vi jobbar trots att vi är sjuka och egentligen borde ligga hemma? Eller är det helt enkelt åldern?

Antagligen är det en kombination av flera faktorer, men jag ser en tendens hos många, inklusive mig själv, att ignorera eller förtränga halsont eller begynnande feber – att inte slå av på takten när vi behöver det. Vi måste sluta med det! Inte bara för vår egen skull, utan även för att skona människor i vår omgivning, som faktiskt riskerar att smittas av det eventuella virus vi bär på.

QX-galan 2012

”Jag är jag, du är du, och vi drömmer om en värld där ingen kan ta det ifrån oss”

Så sa Daniel Poohl, chefredaktör för tidskriften/stiftelsen Expo, som vann QX hederspris på gårdagens gala, i sitt tacktal.

Det var ett fint inslag bland andra på QX-galan 2012, varav Richard Engfors tacktal efter att ha mottagit priset för ”Årets bok”, jag minns tydligast – ett tal som rev ner rungande applåder och som dröjde sig kvar som en gråtklump i halsen. Med sprucken röst riktade Richard avslutningsvis ett speciellt tack till Christer Lindarw och Christer Björkman.

Det var en kylig kväll. Iskristaller gnistrade på snövita grenar. Utanför Cirkus hade folk redan samlats ännu en timme före utsatt tid. Klockan 21.00 skulle årets QX-gala ta sin början.

I spänd förväntan och med ölen i det obligatoriska plastglaset intog vi våra platser.

Det blev som vanligt en bra gala, men med ett par undantag: ljudet var från början under all kritik. Det fixades till något under resans gång, men vi hamnade liksom utanför akustiken, som inte riktigt nådde oss som satt på sidoläktarna, och den riktiga galastämningen ville därför inte infinna sig. Men, som sagt, det var ändå en bra show, om än lite rörig. Det strikt och minutiöst organiserade, som man annars är så bortskämd med just när det gäller denna årliga tillställning, lyste med sin frånvaro.

Konferencier Magnus Skogsberg skötte sig hyfsat, men nådde inte upp till förra årets nivå, då Carina Berg höll i taktpinnen, eller året dessförinnan, 2010, då konferencieren hette Petra Mede. Petra tog plats även i år. Tog över scenen och mikrofonen. Rörde sig som det humorproffs hon är bland de dinnerande gästerna, ställde obekväma frågor och framkallade den ena skrattsalvan efter den andra.

Men det största jublet för kvällen fick Kajsa Bergqvist eller Anton Hysén ta emot. Det var jämnt skägg mellan dem. Stående ovationer och applåder som aldrig ville tystna. Kajsa, som kom ut i januarinumret av QX, var inbjuden som prisutdelare. Och Anton, som helt välförtjänt fick emotta priset ”Årets homo” för att ha visat stort mod när han i våras tog klivet ut i den, enligt prognosen, väntande kylan – utanför laget, utanför sporten. Anton Hysén är den andra i ordningen som kommit ut som homosexuell inom herrfotbollen – i världen. Den första tog sitt liv.

Trots vetskapen om detta gjorde han det – Anton tog bladet från munnen, gick ut och sa: ”Jag är bög och jag tänker fan inte ändra mig för att det ska passa någon annan”. Naturligtvis finns det homosexuella inom herridrotten – där, som i alla andra delar av vårt samhälle, men de väljer att hemlighålla sin läggning för att inte sabba karriären och de möjligheter som följer med den. De vet att risken är stor att de blir utfrysta. För det är vad historien visat. Det är för jävligt att det ska behöva vara så! Men Anton Hysén har fått övervägande positiva reaktioner, vilket är glädjande, fast det borde vara en självklarhet.

Loreen uppenbarade sig som ett mytiskt skogsrå och tog hem priset för ”Årets låt” – hennes Melodifestivalbidrag 2011, My Heart Is Refusing Me, som hon också framförde till publikens stora förtjusning.

Förtjusning även över det härliga schlagermedley som Shirley Clamp inledde med Min kärlek, varpå den ena melodifestivaldängan efter den andra följde. In på scen stegade Andreas Johnson, Linda Bengtzing, Måns Zelmerlöw, Sanna Nielsen, Malena Ehrnman, Jenny Silver, Afro-Dite, Love Generation, Swingfly, Velvet, Sarek och som finalnummer Charlotte Perelli. Det var kul!

Vi fortsätter på förtjusningens bana och lägger till priset ”Årets bar/restaurang”, som gick till Göteborgs stolthet, Beebar, där min svågers bror, fina Markus Gisslén, är eventansvarig.

När Darin dansat brallorna av oss, Idol-Moa sjungit sin egenskrivna hit, When I Held Ya och när Martin ”E-type” Eriksson förvandlat Cirkus till en inrökt eurodiscoklubb var det dags att blåsa av matchen.

När ridån gått ned och lamporna slocknat fortsatte festen som vanligt i restaurangen på det pulserande dansgolvet och i baren – överallt glada, livsbejakande människor.

Jag var också glad – ända tills jag plötsligt började känna mig v ä l d i g t trött. Då var klockan strax före 02.00. Hade precis dansat i någon timme och tänkte spontant att det naturligtvis berodde på det, men när jag svurit en stund över min urusla kondis, kände jag hur illamåendet välde fram och att jag behövde luta mig. Nej, jag hade inte druckit särskilt mycket alls, så det var inte det. Och det här kändes annorlunda. Sambon sprang och hämtade vatten medan vännen A stod kvar med mig intill väggen. Jag minns att jag tog en klunk av vattnet och att en vakt kom fram och undrade hur jag mådde. Det började sticka i händerna. Sen svartnade det för ögonen och jag försvann i några sekunder. Svimmade. Otäckt och overkligt. Men efter bara några minuter, en sockerbit och några ordentliga andetag kyld februariluft var jag på benen igen. Om än lite skärrad och ostadig. Är det någon av er som varit med om något liknande?

Det var den galan.

Här hittar du alla årets vinnare, och bilder från galan (qx.se)

På fredag visas delar av QX GayGala 2012 på TV4, klockan 21.30.