God Bless Sara Lee

Vi har ätit hemmagjord pizza, fast egentligen är det ju bara valfria pålägg som adderas till en redan färdig pizzadeg, tomatsås och färdigriven mozzarella.

Idag köpte vi Sara Lee Pizza Kit. Grymt gott blev det – inte alls lika greasy som Sandra Dee (Nej jag är inte från Göteborg, och nej, Arne Hegerfors är inte min pappa).

En annan fördel förutom att det smakar bra är att det är snabbt gjort. Tjoff, tjoff, säger det och sen är det färdigt! Om man inte, som den köttdiva jag gått och blivit, ska steka sig en biff till, skiva den och garnera pizzan med.

Mätt och belåten avnjuter jag nu resten av söndagkvällen.


Bild från http://saralee-sverige.se

Tant Y och den förbannade halkan

Alltså, jag älskar snö! När det faller så där mjukt, täcker det grå med vitt duntäcke – stora drömskt fallande flingor. Känns som om jag sitter i en liten fjällstuga, framför den öppna sprakande spisen med raggsockorna upptjorvade längs vaderna. Varje gång likadant. Måste vara mysfaktorn.

Men det som är så vacker och mysigt ena stunden, kan i den andra bli en fara för ens liv. Åtminstone om man heter Tant Y och är en hopplös halkmoster. Igår drattade jag på ändan – igen. Vissa blir full i skratt när de går omkull, tycker det är lite pinsamt och ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett något. Inte jag – jag blir högröd i ansiktet av ilska, spottar, fräser och svär – långa haranger svarta grodor om den lömska nysnön som täcker blankisen, om Sverige och det här jävla vädret och väglaget – ena dan regn och 10 plusgrader, och den andra snö och 10 minus.

Men det är mest under tiden det gör ont som jag är sådär arg – när det bränner i de uppskrapade handflatorna, värker i handleden och bultar i det ömmande blåmärket på låret. Sen byter ilskan fokus och ger sig på mig – mässar om hur klantig jag är, och om min hopplösa oförmåga att hålla mig på benen.

Jag minns en gång för ett par-tre år sen, när jag ofta tog tuben till jobbet efter 20 minuters promenad. En dag halkade jag inte mindre än 11 gånger under denna promenad – jag började räkna efter tredje rundpallen. Svordomarna som följde räknade jag däremot inte. Det var snorhalt och jag hade inte en endaste traktorräffla i min sula – den var helt slät. Men jag tänkte att om jag går försiktigt …

Hur har det gått för er i vinter?

Dementi

Ramaskriet ekade mellan trädstammar, stadsbebyggelse och i bloggosfären. Problemet var att det inte var sant. Det har inte hänt, och det är jag innerligt glad för.

Personen som anmält händelsen hade fått det hela om bakfoten. Det stod visserligen en pojke utanför sporthallen i enbart matchkläder, men pappan hade inte lämnat honom där, utan var runt husknuten för att hämta bilen. Pojken hade enligt uppgift rusat ut i ren besvikelse över sin insats.

Detta inlägg har alltså ingen täckning, men vi får inte glömma att, även om just den här incidenten aldrig inträffat så finns det så många barn som far illa. Och det måste skrivas om, debatteras och lyftas i kampen för barnens rättigheter!