One Lovely Blog Award!

Är så glad och rörd! Jag har fått en bloggutmärkelse av Mikaela, som är en eminent bloggerska och driver en av de få bloggar jag följer. TACK, kära du!


”Liebster är ett tyskt ord som betyder ”käraste” och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
2. Skriva ned de fem bloggar som man vill lämna awarden vidare till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
3. Till slut hoppas man att de utvalda vill lämna awarden vidare…

Jag följer, i ärlighetens namn, inte alls många bloggar, men här är en handfull personer som bloggar och som jag skulle vilja skänka ett fång ros:

Queenstreet
Det strider antagligen mot reglerna, men det kan inte hjälpas. Här kommer en välförtjänt tillbaka-kaka till dig, Mikaela!
Mikaela har ett tilltalande dynamiskt flow i sitt författande, och bjuder in läsaren i sitt liv på ett beundransvärt och starkt sätt.

Allt eller inget
Camilla skriver alltid om aktuella incidenter i livet, i stort och smått, och ofta med en humoristisk twist – alltid läsvärt och alltid föredömligt korta blogginlägg och mycket talande bilder, till skillnad från mig själv. Där har jag mycket att lära. Camilla är även sylvass på rubriksättning!

Caros GoodieDrawr 
En ung eldsjäl som, liksom jag själv, brinner för genusfrågan och allas rätt att vara sig själva fullt ut. Skriver som hon tänker och utelämnar ingenting. Jag är glad att jag hittat hennes blogg.

@sjobergfredrik
Fredrik skriver främst om sånt som han själv definerar som ”bra saker”, vilket bloggens underrubrik vittnar om: ”Jag gillar bra saker. Bara bra saker.” Han är bjussig, tipsar gärna, och guidar allt som oftast läsaren i djungeln av ny teknik och webbtjänster. Dessutom har han stans skönaste header.

Jag heter Hanna
Hanna skriver välformulerat snyggt och med mycket hjärta om familjelivets alla delar. Hon är dessutom en mästare på årssummeringar! Arkiv finns. Läs!

Fissos blogg
Henrik bloggar om livet och allt – och det är väldigt mycket – han är med om. Händelserikt och kärnfullt berättar han om sina upptåg, tycker till om ny musik, nya filmer, nya restauranger.

Och så Markus, men han har slutat blogga, och hade fler än 200 besökare, så det hade varit fusk. Annars självskriven.

Lill-tisdag

Jag står och sorterar mina blogguppslag i en del av hjärnan medan en annan kämpar med att få mina händer att skölja middagslaxen. När jag vaknar upp ur dagdrömmeriet ser jag mig själv ovanifrån stå där vid diskbänken som ett fån med en blick som säger ”Och nu då?”

Sambon ser så där van ut som husfrun som plockar upp sin late makes strumpor från golvet för femtioelfte gången, och säger:

Du måste planera din matlagning.

Räcker mig en tallrik och fortsätter:

Mise en place, kallas det.

Det vet jag en som är en fena på, tänker jag, och syftar på Mikaelas käresta. Själv gör jag inte så, men tycker ändå att jag planerar min matlagning, utom ikväll då möjligen ;-) Jag ser till att hacka och skölja när något annat kokar upp eller fräser (inte sambon då) för att spara tid. Hur gör du när du lagar mat?

Jag halkar in i mitt drömska flow igen och tänker på ärtgrytan som vi åt till middag igår, och hur lämpligt det varit om jag råkat tappa påsen med gröna ärtor på ICA-golvet – bara för att i nästa blogginlägg få skriva ”Synd på så rara ärtor”.

Långt borta hör jag sambon nämna något om Champagne, och jag är plötsligt alldeles jättenärvarande igen.

- Va, idag? För att det skulle passa så bra till fisksoppan. GÄRNA! Det är ju ändå …

- Lill-tisdag, fyller sambon i, och närmar sig kylskåpet med sällan skådad iver.

Jag tänkte kanske mer på ”lill-lördag”, som jag kallar alla dagar utom fredag, lördag och söndag, för att … det behövs. Mentalt. Ibland. Det var antagligen med det färskt i minnet som ”Lill-tisdag” dök upp i faggorna. Det låter inte särdeles bombastiskt, men från och med nu är det så vi kommer att benämna våra tisdagar. Vi har, helt omedvetet, två veckor i rad just på tisdagarna lyxat till det lite extra.

Lill-tisdag alltså.

Nä hörni, nu måste jag sluta, och istället ägna mig åt min Champagne, så den inte dunstar ;-)

   
Syrrans sjukt goda fisksoppa och ännu ej dunstat bubbel.

Schyrre!

Spelade Wordfeud mot sambon – och förlorade. Som den goda förlorare jag är tummade jag in följande på chatten:

”Grattis mästare! Ko”

Inte så snällt, men med tanke på att det inte var meningen så lever hoppet om förlåtelse.

Jag skulle skriva ”Grattis mästare! Kom hem nu.” men jag råkade komma åt Skicka-knappen lite tidigare än beräknat.

Gala – inte utan min skämskudde!

Snark – galor kan vara så vansinnigt krystade och pinsamma och outhärdliga och alldeles alldeles underbara.

Nä, ok, det var en ordentlig överdrift, men de där tillbakablickarna – ögonblicken då det hände, det där makalösa, som t. ex. Marie Hammarströms mål, som gav fotbollsdamerna ett VM-brons, eller Ola Toivonens kalasträff, som tog fotbollsherrarna till sommarens EM, eller Hellners glidfest förbi och ifrån Northug (aka Morrtugg). Jag kan se det hur många gånger som helst, och betyder det att jag måste genomlida två galor per år så, so be it.

Men utan skämskudde gör jag det inte. Ikväll tog jag skydd ett flertal gånger under sändningen. Värst var imitationen av Jan Guillou, för att det blev så dumt och fel att skämta om böcker just i år när den mest uppmärksammade boken – den av Patrik Sjöberg – handlar om Patriks mörka ungdomsår som sexuellt utnyttjad av sin tränare och styvpappa. Naturligtvis skämtades det inte om just den boken men det var ändå ett illa valt inslag på årets idrottsgala.

Det som berörde mest var när samme Sjöberg tog emot Sportspegelns pris inför stående ovationer. Det är han så värd! Det måste vara oerhört smärtsamt och jobbigt att gå ut med en sådan här sak, men ack så viktigt! Respekt!

Hellner fick rättvist priset för bästa manliga idrottare, för sina mästarlopp under året. Och Therese Alshammar knep motsvarande pris på damsidan – välförtjänt efter ett kanonår! Det enda som nu saknas i hennes samling är OS-guldet, vilket hon i detta nu laddar för att kunna ta hem när det är dags.

Någon som var värd ett bättre öde var Daniel Sedin, som borde ha fått något pris för sitt extrema år som vinnare av årets poängliga, och framröstad som årets spelare i världens största hockeyliga, NHL, av spelarna själva. Ofattbart stort!

Roligast var, utan tvekan, inslaget där Robin själv råkar sabba en rad idrottshändelser. Skylten med texten ”Kasta bakåt” var bäst – inklippt i fotbollslandslagets kvalmatch mot Holland när Safari får hjärnsläpp och ger bort bollen i årtiondets sämsta inkast. Höll på trilla ur soffan av skratt!

Men ännu sämre än det där inkastet var kvällens artistuppställning – den vägde lite väl lätt. Bottennappet var Nicke Borg (vet inte heller vem han är så det är lugnt ;-) som rev av en motorsågsmassaker av ”London Calling”. Jösses!

Sammanfattningsvis: Årets idrottsgala var precis som alla tidigare galor – minus förra årets fotbollsgala, som faktiskt var ganska hedervärd och okrystad – rätt outhärdlig på många sätt. Men som vanligt räddad av en skön programledare, i unge Robin Paulsson, och alla oförglömliga återblickar som spelas upp om och om igen.

[Plats för bild, men jag hittade ingen rolig, sorry …]