Unga VM-hjältar blåser liv i en förlorad idrott!

Hockey har för mig, under hela mitt vuxna liv, varit iskallt, totalt ointressant, och mest fört tankarna till tunga testosteronstinna jättar på skridskor, en mansgrisigt sexistisk omklädesrumsmentalitet och puckade (det måste vara därifrån ordet kommer) uttalanden – och dessutom är det av någon anledning a-l-l-t-i-d VM i den idrotten, och till råga på allt någonstans på vårkanten, i majsolen när isen ska vara i drinken och ingen annan stans.

Men inatt tändes hoppet – hoppet om idrotten ishockey. Håkan Södergrens stämma ljuder i innerörat: ”H-O-C-K-E-Y-HOCKEY!” En idrott värd namnet.

Och det var ett gäng fjuniga tonåringar som gjorde det – visade vägen – ett gäng små yrväder tillika orädda ynglingar, som uttryckte sin kärlek till sporten med en sprakande spelglädje, vilja och hunger.

Mina inlägg om ishockey är lätträknade, liksom juniorkronornas mål i JVM-finalen mot Ryssland inatt. Men chanserna saknades inte. Det var ett enormt tryck mot ett mål, och med kniven på strupen, i sudden death, snodde Mika Zibanejad åt sig pucken vid blå och med en vesslas snabbhet tokskrinnade han mot mål, skar in och lade in en resolut backhand till vänster om målvakt Makarov, som gjorde en stormatch. Men just där och då var det inget snack. Den skulle bara in, och snabbt gick det.

Jag är så glad att jag bestämde mig för att se matchen – att stanna uppe. Matchen började ju mitt i natten, vid 02.00. Ångrar inte en sekund. Jag är full av beundran och helt tagen av detta fantastiska hockeylag – vilka lirare, vilka skridskoåkare, vilka personligheter: Oscar Klefbom, Rickard Rakell, Mika Zibanejad, Max Friberg och den fenomenala Johan Gustafsson i målet, som hade strax under 20 skott att mota på hela matchen, och ändå lyckas hålla sig så pass alert att han kunde göra den där så avgörande fantomräddningen 30 sekunder från slutet.

Jag slogs av hur duktiga de är – så fulländade i sitt hockeykunnande trots bristen på rutin och erfarenhet, men med en ynglings orädda och respektlösa hunger! Bäst personifierad av individualisten Rakell, den smarte Zibanejad och toppbacken Klefbom.

Härligt att se de svettiga, fjuniga tonårsanletena så hejdlöst lyckliga när det rasslade till i motståndarmålets nätmaskor och VM-guldet var ett faktum. Hjälmar och handskar som flög i luften och kommentatorerna Chris Härenstam och Mikael Rehnberg med röster som sprack av gråtmilda tuppar i halsen.

Det var rörande.

Minns hur engagerad jag var på Bengt-Åke Gustafssons tid – Loob, Steen, Kenta Nilsson, Eldebrink och hela det övriga guldgänget 1987. Då var jag 10 år och hockeyfrälst. Jag kunde alla namn, såg alla matcher och grät när de förlorade. Sedan blev det VM varje år och kontinuiteten i truppen försvann – var och varannan elitseriespelare gjorde åtminstone ett par matcher för Tre Kronor, i brist på de stora spelarna, som satt fast i sina NHL-klubbar. Sporten urvattnades och mitt intresse rann ut i sanden.

Tack ni fantastiska juniorkronor, som inatt blåste liv i den gamla trötta ishockeyn – ni visade att idrott är konst, att idrott är glädje och att idrott känns i själ och hjärta!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>