When I Held Ya

Den största behållningen i årets Idol, förutom vinnaren Amanda Fondell, var dreadstjejen Moa Lignell från Alingsås. 17 år eller något sånt. På första audition körde hon en egen låt.

Moa, du sitter i Alingsås och skriver killer hooks, utbrast Alexander Bard då med förtjusning.

Nu, några månader efter att Idolerna tagit tåget hem från Globen och Stockholm, går Moas egenskrivna dänga varm i radion. Och i mina lurar. Bra låt.

God Bless Sara Lee

Vi har ätit hemmagjord pizza, fast egentligen är det ju bara valfria pålägg som adderas till en redan färdig pizzadeg, tomatsås och färdigriven mozzarella.

Idag köpte vi Sara Lee Pizza Kit. Grymt gott blev det – inte alls lika greasy som Sandra Dee (Nej jag är inte från Göteborg, och nej, Arne Hegerfors är inte min pappa).

En annan fördel förutom att det smakar bra är att det är snabbt gjort. Tjoff, tjoff, säger det och sen är det färdigt! Om man inte, som den köttdiva jag gått och blivit, ska steka sig en biff till, skiva den och garnera pizzan med.

Mätt och belåten avnjuter jag nu resten av söndagkvällen.


Bild från http://saralee-sverige.se

Tant Y och den förbannade halkan

Alltså, jag älskar snö! När det faller så där mjukt, täcker det grå med vitt duntäcke – stora drömskt fallande flingor. Känns som om jag sitter i en liten fjällstuga, framför den öppna sprakande spisen med raggsockorna upptjorvade längs vaderna. Varje gång likadant. Måste vara mysfaktorn.

Men det som är så vacker och mysigt ena stunden, kan i den andra bli en fara för ens liv. Åtminstone om man heter Tant Y och är en hopplös halkmoster. Igår drattade jag på ändan – igen. Vissa blir full i skratt när de går omkull, tycker det är lite pinsamt och ser sig omkring för att försäkra sig om att ingen sett något. Inte jag – jag blir högröd i ansiktet av ilska, spottar, fräser och svär – långa haranger svarta grodor om den lömska nysnön som täcker blankisen, om Sverige och det här jävla vädret och väglaget – ena dan regn och 10 plusgrader, och den andra snö och 10 minus.

Men det är mest under tiden det gör ont som jag är sådär arg – när det bränner i de uppskrapade handflatorna, värker i handleden och bultar i det ömmande blåmärket på låret. Sen byter ilskan fokus och ger sig på mig – mässar om hur klantig jag är, och om min hopplösa oförmåga att hålla mig på benen.

Jag minns en gång för ett par-tre år sen, när jag ofta tog tuben till jobbet efter 20 minuters promenad. En dag halkade jag inte mindre än 11 gånger under denna promenad – jag började räkna efter tredje rundpallen. Svordomarna som följde räknade jag däremot inte. Det var snorhalt och jag hade inte en endaste traktorräffla i min sula – den var helt slät. Men jag tänkte att om jag går försiktigt …

Hur har det gått för er i vinter?

Dementi

Ramaskriet ekade mellan trädstammar, stadsbebyggelse och i bloggosfären. Problemet var att det inte var sant. Det har inte hänt, och det är jag innerligt glad för.

Personen som anmält händelsen hade fått det hela om bakfoten. Det stod visserligen en pojke utanför sporthallen i enbart matchkläder, men pappan hade inte lämnat honom där, utan var runt husknuten för att hämta bilen. Pojken hade enligt uppgift rusat ut i ren besvikelse över sin insats.

Detta inlägg har alltså ingen täckning, men vi får inte glömma att, även om just den här incidenten aldrig inträffat så finns det så många barn som far illa. Och det måste skrivas om, debatteras och lyftas i kampen för barnens rättigheter!

One Lovely Blog Award!

Är så glad och rörd! Jag har fått en bloggutmärkelse av Mikaela, som är en eminent bloggerska och driver en av de få bloggar jag följer. TACK, kära du!


”Liebster är ett tyskt ord som betyder ”käraste” och utnämningen ges endast till bloggar med färre än 200 följare/prenumeranter. När man får utmärkelsen ska man göra följande:
1. Tacka den som gett dig utmärkelsen och länka.
2. Skriva ned de fem bloggar som man vill lämna awarden vidare till och låta dem veta det genom att lämna en kommentar hos dem.
3. Till slut hoppas man att de utvalda vill lämna awarden vidare…

Jag följer, i ärlighetens namn, inte alls många bloggar, men här är en handfull personer som bloggar och som jag skulle vilja skänka ett fång ros:

Queenstreet
Det strider antagligen mot reglerna, men det kan inte hjälpas. Här kommer en välförtjänt tillbaka-kaka till dig, Mikaela!
Mikaela har ett tilltalande dynamiskt flow i sitt författande, och bjuder in läsaren i sitt liv på ett beundransvärt och starkt sätt.

Allt eller inget
Camilla skriver alltid om aktuella incidenter i livet, i stort och smått, och ofta med en humoristisk twist – alltid läsvärt och alltid föredömligt korta blogginlägg och mycket talande bilder, till skillnad från mig själv. Där har jag mycket att lära. Camilla är även sylvass på rubriksättning!

Caros GoodieDrawr 
En ung eldsjäl som, liksom jag själv, brinner för genusfrågan och allas rätt att vara sig själva fullt ut. Skriver som hon tänker och utelämnar ingenting. Jag är glad att jag hittat hennes blogg.

@sjobergfredrik
Fredrik skriver främst om sånt som han själv definerar som ”bra saker”, vilket bloggens underrubrik vittnar om: ”Jag gillar bra saker. Bara bra saker.” Han är bjussig, tipsar gärna, och guidar allt som oftast läsaren i djungeln av ny teknik och webbtjänster. Dessutom har han stans skönaste header.

Jag heter Hanna
Hanna skriver välformulerat snyggt och med mycket hjärta om familjelivets alla delar. Hon är dessutom en mästare på årssummeringar! Arkiv finns. Läs!

Fissos blogg
Henrik bloggar om livet och allt – och det är väldigt mycket – han är med om. Händelserikt och kärnfullt berättar han om sina upptåg, tycker till om ny musik, nya filmer, nya restauranger.

Och så Markus, men han har slutat blogga, och hade fler än 200 besökare, så det hade varit fusk. Annars självskriven.

Lill-tisdag

Jag står och sorterar mina blogguppslag i en del av hjärnan medan en annan kämpar med att få mina händer att skölja middagslaxen. När jag vaknar upp ur dagdrömmeriet ser jag mig själv ovanifrån stå där vid diskbänken som ett fån med en blick som säger ”Och nu då?”

Sambon ser så där van ut som husfrun som plockar upp sin late makes strumpor från golvet för femtioelfte gången, och säger:

Du måste planera din matlagning.

Räcker mig en tallrik och fortsätter:

Mise en place, kallas det.

Det vet jag en som är en fena på, tänker jag, och syftar på Mikaelas käresta. Själv gör jag inte så, men tycker ändå att jag planerar min matlagning, utom ikväll då möjligen ;-) Jag ser till att hacka och skölja när något annat kokar upp eller fräser (inte sambon då) för att spara tid. Hur gör du när du lagar mat?

Jag halkar in i mitt drömska flow igen och tänker på ärtgrytan som vi åt till middag igår, och hur lämpligt det varit om jag råkat tappa påsen med gröna ärtor på ICA-golvet – bara för att i nästa blogginlägg få skriva ”Synd på så rara ärtor”.

Långt borta hör jag sambon nämna något om Champagne, och jag är plötsligt alldeles jättenärvarande igen.

- Va, idag? För att det skulle passa så bra till fisksoppan. GÄRNA! Det är ju ändå …

- Lill-tisdag, fyller sambon i, och närmar sig kylskåpet med sällan skådad iver.

Jag tänkte kanske mer på ”lill-lördag”, som jag kallar alla dagar utom fredag, lördag och söndag, för att … det behövs. Mentalt. Ibland. Det var antagligen med det färskt i minnet som ”Lill-tisdag” dök upp i faggorna. Det låter inte särdeles bombastiskt, men från och med nu är det så vi kommer att benämna våra tisdagar. Vi har, helt omedvetet, två veckor i rad just på tisdagarna lyxat till det lite extra.

Lill-tisdag alltså.

Nä hörni, nu måste jag sluta, och istället ägna mig åt min Champagne, så den inte dunstar ;-)

   
Syrrans sjukt goda fisksoppa och ännu ej dunstat bubbel.

Schyrre!

Spelade Wordfeud mot sambon – och förlorade. Som den goda förlorare jag är tummade jag in följande på chatten:

”Grattis mästare! Ko”

Inte så snällt, men med tanke på att det inte var meningen så lever hoppet om förlåtelse.

Jag skulle skriva ”Grattis mästare! Kom hem nu.” men jag råkade komma åt Skicka-knappen lite tidigare än beräknat.