Komik eller tragik?

Nu har jag sett den – ”Bridesmaides”, som alla snackar om. Jag har både hört och läst att den ska vara så himla kul. Bästa komedin, liksom. Jag skulle snarare vilja kalla den ”värsta komedin” eller ännu hellre något som inte alls innehåller ordet ”komik”, för rolig är den inte.

Många av de livsöden man möter i filmen är tragiska och sorgliga, och hos mig frammanade det fler sting av värk i hjärtat än skratt. Det kan absolut ha att göra med dagsform och sinnesstämning, men jag tror ändå inte jag hade skrattat åt storyn, för den är ingenting att skratta åt.

Visst, en del ordväxlingar var komiska, men vill man ha en skrattfest ska man välja en annan film.

Jag satt med en djup rynka mellan ögonbrynen medan eftertexterna rullade och kände att den ledsamma känslan i bröstet inte riktigt ville släppa.

Tyckte jag ändå om den, även om jag inte är helt med på genrebestämningen? Ja, jo, njae.

En svag 3:a.

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?