Komik eller tragik?

Nu har jag sett den – ”Bridesmaides”, som alla snackar om. Jag har både hört och läst att den ska vara så himla kul. Bästa komedin, liksom. Jag skulle snarare vilja kalla den ”värsta komedin” eller ännu hellre något som inte alls innehåller ordet ”komik”, för rolig är den inte.

Många av de livsöden man möter i filmen är tragiska och sorgliga, och hos mig frammanade det fler sting av värk i hjärtat än skratt. Det kan absolut ha att göra med dagsform och sinnesstämning, men jag tror ändå inte jag hade skrattat åt storyn, för den är ingenting att skratta åt.

Visst, en del ordväxlingar var komiska, men vill man ha en skrattfest ska man välja en annan film.

Jag satt med en djup rynka mellan ögonbrynen medan eftertexterna rullade och kände att den ledsamma känslan i bröstet inte riktigt ville släppa.

Tyckte jag ändå om den, även om jag inte är helt med på genrebestämningen? Ja, jo, njae.

En svag 3:a.

Tant Y töjer ledband

Idag gjorde sig tant Y påmind igen: Jag var ute på en uppfriskande powerwalk och plötsligt vek sig foten och jag rasade ihop i en jämrande hög. Det värkte inte bara i vristen, i knät som jag slog i asfalten och i den hand jag tog emot mig med, utan även i ryggslutet. Det var ytterligare en bekräftelse på att min medicinska ålder överstiger den biologiska … Nästa gång är det lårbenshalsen som knäcks.

Det är inte helt orimligt att undra varför foten bara viker sig så där, för det är ju inte första gången, menar jag. Så här är det: dagens jämrande hög var ingen ovanlig syn under mina fotbollsår – många är de planer som jag sett från en millimeters håll, just för att jag trampat snett och ramlat. Den högra fotens ledband var rejält uttöjt då – och är det fortfarande, vad det verkar. Och det blir inte bättre av att jag fortsätter snubbla runt.

Jag minns hur jag stod på den där balansbrädan kväll ut och kväll in för att stärka muskulaturen i fötterna. Och vad hade jag för det? Ja, antagligen ett par års förlängd ”fotbollskarriär”.

Men nu då? Så länge jag inte bär på något – eller någon!! – är det väl ok, men när jag så gör vill jag helst hålla mig på benen.

Är det balansbräda som gäller igen alltså?

Kajsa+Kristina=sant

Jag har tänkt skriva detta inlägg ända sedan skräpblaskan ”Se & Hör” outade Kajsa Bergqvist som lesbisk utan att hon själv valt att gå ut med det, och i och med detta bröt mot allt vad pressetik heter – mer än vanligt, kanske jag ska tillägga.

Den som inspirerade mig till att slutligen göra det är Mikaela, som själv skrivit ett inlägg i frågan (idag). Till hennes inlägg återkommer jag längre fram i denna min text.

Som motivering till sitt agerande menar ”Se & Hör” själva att de inte gör någon skillnad på sexualitet och därför inte tycker att det är en big deal. Men eller hur! Det är så genomskinligt och uppenbart att de gör detta enbart för att sälja lösnummer – jag kan riktigt se dem gotta sig i detta med förnöjsamma dollargrin. Vidrigt och respektlöst! Och även om det varit med inställningen ”vi gör ingen skillnad på sexualitet” som de gjorde detta övertramp, är det ändå lika respektlöst. En god tanke, visst, men kom igen! Vad lever ni i för verklighet? Kom igen när samhället faktiskt speglar er sanning – när acceptansen är total och hatbrott inte är en del av homosexuellas vardag.

Kajsa Bergqvist hade i och med ”Se & Hörs” agerande egentligen inget annat val än att bekräfta och därmed oåterkalleligt komma ut för allmänheten – om hon ville slippa ryktesspridning, tissel och tassel. Som hon själv uttryckte det i QX, vilket enligt henne själv blir hennes första och sista intervju i ämnet:

Jag tycker det ska bli extremt skönt att slippa alla spekulationer och rykten. Så, nu är det ute.

Det finns andra kloka citat i intervjun, som jag gärna vill lyfta fram:

Det måste ha hänt lite sedan Eva och Efva kom ut, det är ju 15 år sedan. Att jag har en flickvän kan inte vara så stor grej.”

Det här är intressant! Det senare vittnar om omgivningens förtvivlade behov av att kategorisera för att förstå sin verklighet. Det är därför fördomar föds och existerar: ”Ja men, kom igen, vad är du – lesbisk, bi eller straight?”.

”…lika lesbisk som jag känner mig idag, lika heterosexuell kände jag mig när jag var ihop med Måns.”

Är det egentligen så viktigt? Och oavsett om svaret för avsändaren just där och då känns som en hundraprocentig sanning, så finns det inga garantier för vem man faller handlöst för i morgon. Ingen kan med säkerhet säga ”Jag kommer aldrig någonsin att falla för någon av samma kön.” Att det sedan finns vissa som inte är öppna för den möjligheten att de skulle tillåta sig att leva ut den känslan är en helt annan fråga. Och den ska vi inte ta nu.

Nu vill jag istället bemöta det Mikaela skriver i sitt inlägg om Kajsa Bergqvist:  ”… varför måste man välja bilder där hon plötsligt ser ut som en stereotypflata?”

Svaret på detta är nog helt enkelt att Kajsa ser ut så – det är ju en dagsfärsk bild, då fotograferingen görs i samband med intervjun. Varför skulle man ta en bild från förr? Det vore att göra Kajsa själv orättvisa – hon ser ut på ett sätt som man får förmoda att hon trivs med.

Personligen tycker jag att hon är snyggare nu än förut, men det är en parentes och hör egentligen inte hit.

Och jag tycker inte att hon ser ut som stereotypflatan. Stereotypflatan finns inte längre i samma utsträckning som förut, när acceptansen var lägre – för att hon inte behöver – men hon lever kvar i allmänhetens ögon som olika varianter av en manhaftig tjej med rakad alternativt kortkort frisyr, stora jeans med häng, kanske ett par tatueringar och en och annan piercing osv. Att välja dessa attribut är ett medvetet val hos personen i fråga – ett statement: ”Vi finns!” Och ”Mitt liv är mitt och ingen annans. Jag är flata och jag visar det, för jag är stolt och lika bra som alla andra.” Men även ett sätt att visa och känna tillhörighet. Tror jag. Jag gör inte anspråk på att yppa några sanningar här – det här är min egen personliga tro.

Idag ser flatan ut på femtioelva olika sätt – uppdelningen i ”butch” och ”femme” behövs inte heller på samma sätt längre. Som sagt, acceptansen är större och sexualiteten inte lika intressant – även om vi har långt kvar innan straight och gay är lika ok. Se bara på den yngre generationen – ungdomar är mycket mer vidsynta och öppna idag än vad exempelvis min generation var då. Nog om det.

Diskussion är bra och behövs! Allt mår bra av att analyseras minst ett par varv.

Slutligen vill jag hylla Kajsa för att hon väljer att komma ut. Det hjälper och inspirerar många att våga göra detsamma. Att hon dessutom varit en idrottare i yppersta världsklass gör inte saken sämre – det finns ett gäng idrottare därute som inte vågat ta steget utan fortsätter i garderoben.

Hade inte de nominerade till ”Årets homo” redan valts ut, så hade Kajsa varit med bland dem, var så säker.

Läs den eminenta intervjun med Kajsa, i sin helhet (s. 24).
QX januari 2012 (pdf) 

Obs! Ladda ner först, genom att högerklicka pch välja ”Spara mål som …”
Pdf:en är nästan 28 MB.


Foto: Peter Knutson/QX

Stormare glänser!

Här har det kollats på film igen. Har länge varit sugen på ”Jägarna 2″, eftersom den första filmen ligger på min 10-i-topp över bästa svenska filmer.

Och? Jo, bra! Jag satt som fastnaglad hela filmen – främst tack vare Peter Stormare, som är brilliant i rollen som den hårdhudade Torsten, men även tack vare en bra ihopvävd story. Och, det ska tilläggas att fler av skådisarna gör riktigt bra rollprestationer: Lassgård är alltid Lassgård – stabil insats. Likaså Lo Kauppi, som gör Lassgårds poliskollega, Johanna, som även hon kallas upp till de norrländska skogarna för att nysta i det brott som uppdagas i början av filmen.

Nä, jag gillar skarpt. Bra nära en 4:a!
Om jag skulle använda mig av en tiogradig skala blir det en 7:a.

Se!

Summering Så mycket bättre, säsong 2

Finalen av ”Så mycket bättre” ställde skåp. Är så glad att jag fått uppleva detta fantastiska programkoncept! Nu låter jag nästan som artisterna så här på slutet, som hedrade varandra i det ena kärleksfulla uttalandet efter det andra. Men det här är stort, bra och viktigt, i en tid där förnedrings-tv (läs Kanal 5) blivit en del av folks vardagsrum som om vore det det mest naturliga i världen.

Nä, fram för hyllningar!

I detta, det sista programmet för den här gången, knöts (julklapps)säcken ihop på ett föredömligt vis. Det enda smolket i bägaren var att Wiehe respektlöst ignorerade E-types önskan om att hålla tårtan alkoholfri.

Ingen sprit i tårtan! sa Jason bestämt och spände ögonen i Wiehe.

Hur de sju deltagarna kompletterar varandra har varit den stora behållningen. Lena Ph:s härligt yviga, varma karaktär möter Lalehs genuint vänliga och sköra framtoning – och någonstans däremellan, Eva Dahlgrens mystik. Mikael Wiehes raka men skeptiska inställning vs. Tomas Ledins trygga optimism. Och som grädde på moset Martins kärleksfulla ödmjukhet och Jasons godhet och skarpa intellekt! Klappat och klart – det var som upplagt för fina ögonblick. Och då har jag inte ens nämnt deltagarnas musikaliska färdigheter.

Är ni redo för bokslut? Då så!

Säsongens höjdpunkter:
1) Laleh – i hela sin vackra och överjordiskt musikaliska uppenbarelse.
Om jag måste välja någon av alla hennes oklanderliga tolkningar blir det Eva Dahlgrens Ängeln i rummet.

2) Jason ”Timbuktu” – Flickan och kråkan (Mikael Wiehe)
En visa jag är uppvuxen med och som kräver sin artist för att framföras rättvist. Här kan jag inte låta bli att färgas av det faktum att Timbuktu dittills gjort låtarna helt till sina egna men nu kapitulerade genom att framföra sången rakt upp och ner, i sitt klassiska original. Och därtill Timbuktus ord som föregick numret. Värt att lyssna på i sin helhet: http://www.tv4play.se/noje/sa_mycket_battre?title=maltiderna_mikaels_lunch&videoid=2112437 (1 och 20 in i klippet.)

3) Martin ”E-type” Erikssons tårfyllda blick när idolen Ledin framförde Set The World On Fire, och när Laleh gjorde Here I Go Again.

Hade jag före programmet fått gissa med enbart deltagarnas namn framför mig, hade jag kunnat sätta rätt mycket pengar på att Eva Dahlgren skulle toppa denna lista, men … Jag måste motvilligt erkänna att jag är en aning besviken på hennes val av låtar att tolka – att hon inte valde fler svenska låtar. Eva är och förblir en av våra största oavsett, men hon är i en klass för sig när det gäller att sjunga på svenska. Då kryper hon under skinnet. Lämnar mig aldrig oberörd. På engelska är hon bra, men inte lika vass. Minns ändå ”Never Again” (Ledin) med ett förnöjt leende. Och jag är inte besviken på det jag sett av henne mellan låtarna. Stolt skönhet inuti och utanpå.

Deltagarnas bästa tolkning:
Laleh: Ängeln i rummet (Dahlgren)
Kan dock inte gå vidare utan att även nämna Just nu (Ledin) och Here I Go Again (E-type).
Jason/Timbuktu: Flickan och kråkan (Wiehe)
Eva Dahlgren: Mitt hjärtas fågel (Wiehe)
Mikael Wiehe: Jag ropar ditt namn (Calling Your Name) (E-type)
Tomas Ledin: Set The World On Fire (E-type)
Martin/E-type: Jag är Gud (Dahlgren)
Lena Ph: The botten is nådd (Timbuktu)

Bästa duett i finalprogrammet:
1. Ledin/Timbuktu – En del av mitt hjärta
Jag slås, som så många gånger förr, av Jasons makalöst intelligenta texter. Vilken mästare! Gav Ledins trallvänlighet djup!

2. Tätt följd av Laleh/Dahlgren – Lär mig om
Snälla ni, gör en platta tillsammans!

Och vi kunde inte önska oss en bättre avslutning på säsongen:
Mikael Wiehe och Laleh framför Wiehes Det här är ditt land.
”Det här är ditt land. Det här är mitt land. Från Ales stenar till norra Lappland, från Bohus klippor till Gotlands raukar. Landet, det tillhör dig och mig.”

Och nu, gott folk, avkräver jag er nästa säsongs line-up: Vilka sju artister ska få chansen att packa väskorna och bege sig till nästa Så-mycket-bättre-internat?

Här är min önskan: Lill Lindfors, Robyn, Håkan Hellström, Veronica Maggio, Anders Wendin (Moneybrother), Niklas Strömstedt, Carola Häggkvist.

Carola? Inte för att jag delar eller ens vill kännas vid hennes skruvade värderingar, utan för att hon är en av våra mest musikaliska artister – och för att hon faktiskt kan komma att lära sig något på vägen.

Här kan du uppleva alla måltider och oförglömliga ögonblick igen:
http://www.tv4.se/1.2362487/2011/11/15/se_mer_av_artisternas_maltider

Det vardagliga kvinnoförtrycket

Nu är jag så där upprörd igen – en känsla som bara den idiotiska och kvinnoförtryckande skygglappsmentaliteten kan frammana hos mig:

Häromdan på tunnelbanan såg jag, som så många gånger förr, en kvinnoförnedrande nedkluddad text, i fula, vassa bokstäver:

Det stod: ”070-xxx xx xx, ring mig! /kåta Linda

Några bokstäver, som tar ett par sekunder att sätta dit, men som kan slå undan benen på vem som helst – skära djupa sår i en själ, göra en oskyldig tonårstjejs tillvaro till ett helvete.

Jag kan se henne framför mig:
En ung människa med en sexualiet som pockar på, som för de allra flesta andra i samma ålder.
En människa som känner lust, nyfikenhet och vill känna sig för.
En människa som inte gjort något fel. Ändå ska hon behöva känna sig så fel. Bara för att hon inte tillhör ”rätt” kön.

Det här är ingenting annat än ytterligare ett exempel på samhällets syn på den kvinnliga sexualiteten, som vi proppas fulla av från generation till generation. Antingen så finns den inte, eller så är den billig, ful och fel.

Något som också skildras i film och litteratur: Exempelvis i Katarina Wennstams Smuts (2007) och i den norska filmen Ligg med mig (2011), där två tonåriga tjejer blir förnedrade för att de anses för sexuella.

Jag tänker krasst att jag aldrig sett samma textrad med avslutningen ”/kåta Johan”. Nä, för en kille som ligger runt är en ”player” och ökar i popularitet istället för tvärtom. Men är man tjej ska man fan inte hålla på så – då är man billig och madrass.

Vari ligger skillnaden?

Jag känner en sådan total uppgivenhet tillsammans med bottenlös sorg. Och ovanpå det ursinne – hade jag tagit skaparen av denna text på bar gärning vet jag inte vad jag hade gjort!

Snälla alla föräldrar, förskole- och skolpedagoger, och alla ni andra också för den delen: Öppna ögonen – se världen utan skygglappar och ogrundade principer om vad som är rätt och fel. Se människan för vad hon är – en människa, inte ett kön.

Att något så självklart ska vara så svårt för vissa att greppa!