Fina Jason!

Med tårblanka ögon bevittnar jag Jason Diakités dag i ”Så mycket bättre”. Denne Timbuktu. Så varm. Generös. Skarp. Fin. Jag vill bara krama honom.

Programidén. Jag vet, jag tjatar, men … gud, vad bra det är. Det ger något. Och det är betydligt mer än vad man kan säga om det mesta annat som sköljer över en ur etern. Så mycket bättre, liksom.

I gårdagens program fick vi bland annat uppleva en arbetsskygg Wiehe, en Lena PH i blåställ, Tomas Ledins sköna springstil och Eva Dahlgrens oneliners:

Andra har spindel- eller ormfobi. Jag har höjdhoppsfobi.

Då är vi två. Jag är väldigt glad att just höjdhopp lyste med sin frånvaro på gymnastiklektionerna när jag gick i skolan. Det såg säkert annorlunda ut i andra skolor, med andra idrottslärare. Men jag hade turen att slippa försöka böja mitt kassaskåp till fotbollskropp, utan kunde glatt konstatera att bollsporter var frekvent återkommande på schemat. Jag tackade, tog emot, gjorde en tvåfotsdribbling och kammade hem högsta betyg. Så fick jag det sagt också ;-)

När E-type vunnit förstapris i tävlingen, efter att ha hoppat imponerande högt med kullerbyttstilen, var det dags för lunch och de första tre tolkningarna av Timbuktu-låtar. Har jag sagt att jag älskar Eva Dahlgren?

När Wiehe på eftermiddagen vägrat mocka hästskit och Lena PH bergat hö med gaffeltruck, var det dags för Laleh att kasta loss och göra monsterhiten ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, och då dog jag en smula. Jag förstår inte hur hon gör, men alla blir som trollbundna av hennes egenhet och nakna närvaro – ja, och hennes omisskänliga röst då förstås.

Mest gripande, förutom Lalehs tolkning, var när Jason berättade om dödskraschen 2004 som totalt förändrade hans liv. I skenet från lyktstolpen såg han sin vän – död. Själv var han bara skadad men önskade att han också fått dö där och då. Jason säger att han kom ut på andra sidan den mörka tiden och förstod att det skulle ordna sig – han skulle klara det. Då skrev han ”Det löser sig”, vilken Martin ”E-type” valde att framföra.

När eftertexterna rullade var hjärtat så stort och rött att det nästan skymde sikten – eller så var det de tårblanka ögonen …

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>