Knasigheter

Många är de avsteg från logikens alla regler som gör sig gällande i våra liv. Eller är det bara i mitt?

Är jag den enda högerhänta som inte kan göra så här med högerhanden – men helt obehindrat med vänsterhanden?

20111127-135846.jpg

Och varför kan jag bara blinka med vänster öga? Är det förresten att vara enögd? När jag försöker knipa ihop höger öga följer det andra med per automatik.

Och varför är det så att jag älskar ägg innan och under tiden jag äter dem, men tycker att det är bland det äckligaste som finns med urätna äggskal?

Ge mig styrka, medmänniskor! Säg mig att det inte bara är jag.

En pudel

Jo, jag måste. Jag tar tillbaka. Förlåt Martin – förlåt för att jag trodde att du skulle bli säsongens Christer Sandelin.

Det vore ett regelbrott mot bloggens natur att radera en rad man skrivit i ett tidigare inlägg. Men stryka över måste man fan få göra! Så här 

Och du, om du friade till mig så kan jag inte med säkerhet säga att jag skulle svara nej.

Here I Go Again

Jag är mållös, stum, har helt förlorat talförmågan. Superlativen är förverkade. Allihop.

Laleh.

Jag har hört henne. Följt henne. Album för album. Och tyckt att, wow, vilken begåvning! Men när jag nu får följa henne i ”Så mycket bättre” inser jag att vad jag än såg i Laleh tidigare, så är det ingenting mot vad jag ser i henne idag.

Hon är helt outstanding. Inför varje låt hon ska göra håller jag andan, och när hon är klar med mig är jag ett vidöppet bultande hjärta.

Den musikaliteten hon besitter är nästan utomjordisk, och äktheten är omisskänlig – hon skulle aldrig ta ett ord i sin mun hon inte menar. Det kan jag med obegriplig säkerhet säga.

Lågmält med mycket finstämda instrument, stråkar, strängar – där rör hon sig obehindrat och trollbinder med sin nakna framtoning.

Jag är knäckt.

Av Martin ”E-type” Erikssons låtar valde hon Here I Go Again – en tolkning som fick Martin själv att nästan bryta ihop.

Nästa vecka är det Lalehs tur att hedras i ”Så mycket bättre”, och det ska bli mycket intressant att se vad de andra valt för pärlor ur hennes låtskatt.

En gissning vågar jag mig inte på, men så här önskar jag att det blir:

Eva Dahlgren – Hide Away
Lena Ph – Invisible
Tomas Ledin – Forgive But Not Forget
Jason – Simon Says
Wiehe – Det är vi som bestämmer
Martin Eriksson – Mysteries

Min Laleh-favorit är Hide Away från debutalbumet ”Laleh” (2005) – jag älskar den.

Vilken är din?

Signalfel!

Ingen – i synnerhet inte landets pendlare – lär ha glömt förra årets snökaos på landets järnvägar, och de extrema störningar som uppstod i tågtrafiken.

Klart man undrar – varje år faktiskt – vad det är som gör att man aldrig drar lärdom? Är det något man kan vara säker på är det att temperaturen sjunker under noll på vintern, och att det med största säkerhet kommer att falla snö. Så var är beredskapen? Det är naturligtvis inte så enkelt – det har med resurser att göra, eller rättare sagt resursfördelning, som går ända upp på regeringsnivå.

Regeringen satsade förra vintern 971 miljoner på skötsel och underhåll av landets järnvägar. Vann upphandlingen gjorde företaget Balfour Beatty Rail, som alltså fick i uppdrag att förhindra kaos på grund av väderleksförhållandena – mer konkret se till att spåren var fria från snö, att växlar inte frös, att perrongerna var sandade etc. Balfour misslyckades kapitalt – de krävde istället högre ersättning av Trafikverket, som vägrade och sa upp kontraktet.

Här stannar vi upp ett tag. Nästa steg tycks uppenbart, eller hur? Ett nytt företag sattes vid rodret för skötsel och underhåll och alla tågresenärer levde lyckliga i alla sina da’r. Eller? Nä … Nästa steg blev istället att betala ut en summa pengar till Balfour, som kompensation. Kompensation för vad då, undrar jag? För att ha misslyckats med det tilldelade uppdraget?

Trafikverket köper alltså ut Balfour för 125 miljoner. 125 m-i-l-j-o-n-e-r  k-r-o-n-o-r! Bakom ryggen på svenska folket. Det är ingenting annat än ett hånfullt knytnävsslag i ansiktet på den stora massan tågresenärer som stått och huttrat på landets perronger i väntan på tåg som aldrig kommer, pendlare som förlorat åtskilliga timmar av sin lediga tid – tid från familj och vänner, och tid från arbetet dvs. produktiv tid som bidrar till att stärka Sveriges ekonomi och föra landets utveckling framåt, om man ser till hela flödet.

Jag kommer aldrig att förstå den här omvända logiken. Förklara för mig varför en person eller ett företag som misskött sitt uppdrag ska ha kompensation eller bonus?

Vad ger det för signaler? Förutom stoppsignaler och signalfel, då alltså?

Den jag är, den jag vill vara och hur jag uppfattas

Från mitt utkikstorn, från toppen av ena hjärtkammaren, ser jag sanningen om mig själv. Utifrån skyms sikten av mitt kött på benen.

Hur det ser ut från andra sidan dvs. hur jag uppfattas av min omgivning stämmer inte alltid överens med mitt innersta jag. Jag vet vad jag känner och tycker; jag umgås med mitt hjärta och hjärna dygnet runt. Att jag uppfattas på ett visst sätt har mer att göra med min förmåga att förmedla bilden av den jag vill vara – min image. Det är när den bilden spricker jag blir sårbar, naken och försvarslös. Ett öppet hjärta som är lätt att slita ut för den som kommer åt.

Att underhålla och förvalta bilden av sig själv – så som man vill uppfattas – kan vara både krävande och förvirrande. Vem är jag egentligen? Är jag mina tankar och känslor eller är jag den jag utger mig för att vara, den jag vill vara? Om jag bestämmer mig för det senare och det jaget ligger långt ifrån mitt innersta jag, då är jag ju en falsk varudeklaration. Eller är en falsk varudeklaration en tatuering som förstärker din image men som du innerst inne inte kan stå för?

Falsk marknadsföring, borde det väl i alla fall kunna kallas, eller?

Är att vara sann mot sig själv när ens innersta är identiskt med den förmedlade bilden? Eller räcker det med att det tangerar?

Och är att vara sann mot sig själv detsamma som att vara genuin i andras ögon? Eller är genuin något helt annat – att man uppfattas som naturlig och självklar i sin framtoning?

Som för alla andra varumärken finns det tre sidor av myntet(!) – Den jag är, den jag vill vara och hur jag uppfattas.

Sug på den ett tag och återkom med din syn på saken.

Så här e re

Jag tittar på Idol och äter tacos med riktiga tubs-skal – det blir inte fredagsmysigare än så. Men, det ska sägas, att jag inte är helt nöjd med årets idoluppställning, som består av idel högstadieunga(r). De är duktiga, men så färska att det blir ospännande. Kvällens iakttagelser:

– Molly har en helt sjuuuukt stor röst!
No One (Alicia Keys) är en av mina all time favourites. Jag älskar den! Men titta inte på videon, för den är bedrövlig. Nu vet jag att 99,9% av er kommer att titta på videon. Inte är ett icke-ord. Typ. Eller?
– Moas mamma är hemskt lik Per Ragnar, eller vad han heter. Det gör ingenting, en iakttagelse bara.
– Alexander Bards ”handskar” – varför?
Jag är dock helt med på vad Bard menar när han beskriver sig själv och hur han alltid ville färga sitt hår i tre färger, måla naglarna och gå i högklackat, i ett försök att förklara för vanliga Robin att det krävs en jävla massa för att nå ut – tränga igenom bruset och uppmärksammas.

Annars då? Jag har skrivkramp, om ni undrar.

Fina Jason!

Med tårblanka ögon bevittnar jag Jason Diakités dag i ”Så mycket bättre”. Denne Timbuktu. Så varm. Generös. Skarp. Fin. Jag vill bara krama honom.

Programidén. Jag vet, jag tjatar, men … gud, vad bra det är. Det ger något. Och det är betydligt mer än vad man kan säga om det mesta annat som sköljer över en ur etern. Så mycket bättre, liksom.

I gårdagens program fick vi bland annat uppleva en arbetsskygg Wiehe, en Lena PH i blåställ, Tomas Ledins sköna springstil och Eva Dahlgrens oneliners:

Andra har spindel- eller ormfobi. Jag har höjdhoppsfobi.

Då är vi två. Jag är väldigt glad att just höjdhopp lyste med sin frånvaro på gymnastiklektionerna när jag gick i skolan. Det såg säkert annorlunda ut i andra skolor, med andra idrottslärare. Men jag hade turen att slippa försöka böja mitt kassaskåp till fotbollskropp, utan kunde glatt konstatera att bollsporter var frekvent återkommande på schemat. Jag tackade, tog emot, gjorde en tvåfotsdribbling och kammade hem högsta betyg. Så fick jag det sagt också ;-)

När E-type vunnit förstapris i tävlingen, efter att ha hoppat imponerande högt med kullerbyttstilen, var det dags för lunch och de första tre tolkningarna av Timbuktu-låtar. Har jag sagt att jag älskar Eva Dahlgren?

När Wiehe på eftermiddagen vägrat mocka hästskit och Lena PH bergat hö med gaffeltruck, var det dags för Laleh att kasta loss och göra monsterhiten ”Alla vill till himmelen men ingen vill dö”, och då dog jag en smula. Jag förstår inte hur hon gör, men alla blir som trollbundna av hennes egenhet och nakna närvaro – ja, och hennes omisskänliga röst då förstås.

Mest gripande, förutom Lalehs tolkning, var när Jason berättade om dödskraschen 2004 som totalt förändrade hans liv. I skenet från lyktstolpen såg han sin vän – död. Själv var han bara skadad men önskade att han också fått dö där och då. Jason säger att han kom ut på andra sidan den mörka tiden och förstod att det skulle ordna sig – han skulle klara det. Då skrev han ”Det löser sig”, vilken Martin ”E-type” valde att framföra.

När eftertexterna rullade var hjärtat så stort och rött att det nästan skymde sikten – eller så var det de tårblanka ögonen …

Zlatan och Lotta

Sent, jag vet, men jag har varit ömkligt svag i en redig förkylning.

Nu måste jag i alla fall få säga några ord om fotbollsgalan i måndags:
För det första: Grattis Zlatan – igen! Och grattis Lotta Schelin! Just precis, det är guld- respektive diamantbollen jag snackar om.

För första gången någonsin låg skämskudden orörd i soffhörnan. Det gick faktiskt att titta utan att behöva stöna av skam över krystade skämt, tekniska fadäser eller opålästa programledare. Den här galan gjorde skäl för namnet – faktiskt. Till att börja med var det i år två stycken kunniga och intresserade programledare i självklara Anna Brolin och erfarna Peter Jihde. Visst, de hade bra förutsättningar att utgå ifrån – ett bra fotbollsår med ett VM-brons för damlandslaget och avancemang till sommarens EM för herrarna. OCH en närvarande Zlatan. OCH en sylvass Schelin, som under sitt segertal gav Zlatan en skämtsam gliring, när hon med stolthet i rösten förtydligade att hennes Lyon vann Champions League.

Det du, Zlatan, sa hon och slängde en hastig blick på honom – han som lyckats med allt förutom att vinna just Champions League.

Men det slutar inte där; Den store Zlatan höll sitt tacktal och avslutade med:

Men, var är Lotta nu?

Det är obeskrivligt stort att vara en del av det som lämnar Zlatans mun, och att det sedan är i Guldbollen-tacktalet gör det än mer obeskrivligt.

Zlatan har nu vunnit Guldbollen 6 gånger totalt(!!) Först 2005, innan Fredrik Ljungberg gick emellan och knep den året 2006. Men efter det, 2007-2011, har ingen annan haft en chans. Det säger allt!

I år fanns det förvisso åtminstone en till kandidat som var med i diskussionerna – Kim Källström, som spelat en avgörande roll i landsslagets avancemang till nästa års Europamästerskap, men det var ändå aldrig riktigt spännande. Guldbollen var Zlatans! I år igen. Det gjorde dock att de priser Kim Källström faktiskt fick ta emot ökade ett snäpp i värde, åtminstone den som årets mittfältare. Alla – inkl. Källström – vet vad Kim Källström betyder för landslaget, och alla – inkl. Källström – vet vad han betyder för sitt klubblag Lyon. Jag tror att det räcker ganska långt för Källström själv. Jag vill åtminstone tro det.

Kvällens behållning var i vilket fall som helst, utan minsta tvekan, Zlatan och Lottas muntliga fajt. Det symboliserar också galan i sin helhet – damerna fick lika mycket plats som herrarna i år, och detta utan att det blev krystat. Kors i taket!

Bra jobbat, alla inblandade!


Aftonbladet.se

Läs även Robert Lauls krönika

Ut med dårarna ur svensk hockey!

Svenska Ishockeyförbundet har satt ner foten (skridskon), för att stävja den galopperande utvecklingen avseende tacklingar mot huvudet inom svensk hockey. Sebastian Karlsson (Linköping), som satsade stenhårt och genomförde en tackling med armbågen riktad mot huvudet på Frölundas Magnus Kahnberg, får 14 matchers avstängning, och jag jublar inombords. Jävla dåre! Vad tänker man med när man gör på det sättet?! Spela hockey istället, vet ja!

Läs mer och se situationen på aftonbladet.se