Molly, Amandorna, Moa och Denise.

- Nä, klämkäckt och för mycket dansband, tyckte juryn om Denise Azemi Brasjö.

Jag höjde på ögonbrynen, och insåg att det här är första gången under hela IDOL 2011-svängen som jag och jury-Laila tycker olika.

Denise framförde en helt ok tolkning av Vincents ”The Moment I Met You”, men framför allt drog hon igång kvällen med sin förmåga att ta scenen. Inte ett ord om det i bedömningen. Jag kanske inte kan det där med musik, men jag tillhör programmets målgrupp: den del av svenska folket som sitter framför underhållningsteve på fredagar kl. 20.00. Så någonstans räknas min åsikt.

Tittar tillbaka på föregående stycke med viss skepsis – nej, creddon, inte självförakt. Varje fredag alltså? Nä, inte varje fredag, men de flesta; det erkänner jag utan omsvep.

Tillbaka till IDOL. Hur var då säsongens första fredagsfinal? Well … inget vidare, för att vara ärlig. Ett tag kändes det mer som Småstjärnorna – valpiga 16-åringar på grönbete. Emil Elton gjorde kvällens helt klart sämsta framträdande. Han valde en Coldplay-låt, vilket inte var det smartaste han gjort i sitt liv. Harakiri. Roshana, som är säker och självklar i hela sin uppenbarelse misslyckades också hon kapitalt med Robyns ”Call your girlfriend”. Det var direkt falskt. Hon fick åka hem. Synd. Emil borde åkt hem, men då är vi där igen – han är kille, och den största massan småtjejerna röstar på killarna. Inget konstigt kanske, men så förutsägbart.

Men kul är att det för en gångs skull inte tvunget skulle vara hälften killar hälften tjejer i finaluppställningen – 7 tjejer och 4 killar blev det i år, vilket är helt i sin ordning, eftersom tjejerna är hästlängder bättre! Tycker alla tjejer utom Linni är fantastiskt duktiga. Nämen usch, det där var lite orättvist mot Linni; hon är naturligtvis också duktig, men hon håller, enligt min åsikt, inte samma klass som de övriga. Det som är så fint med denna härligt androgyna unga kvinna, är att hon är så genuin och sig själv hela vägen. Hon säger, utan att vika undan med blicken, att hon sjöng kvällens låt till sin flickvän. Det är så befriande att vi nått dit. När jag var 16, vilket i och för sig inte var häromdan, fanns det bara ett alternativ. Tjej och kille. Punkt. Ingenting annat hördes eller syntes – men måste ha funnits i samma utsträckning som idag. Det måste gjort så ont i så många unga som mogna hjärtan. Jag tror dock att normativitetens vassa klor höll oss i ett så fast grepp att många, däribland jag, inte ens tänkte på att det fanns alternativ. Skönt att vi brutit upp från det enögda och intoleranta och börjar närma oss frihet och acceptans.

Ytterligare ett stickspår. Back on track: Tjejernas år, ja! Mitt tips är att hesa Duffy-stämman, Amanda F, kommer att gå väldigt långt. Med på tåget är även den andra Amanda, med sin poppigt finstämda röst, och 15-åriga Molly, som har en röst som en hel Adele. Sist men inte minst – Moa. Det känns som om hon inte sjungit sin sista ton än på länge. Hon kan vinna.

Killarna då? Nej. Inte ens sockersöta Olle med sköna rösten har något att hämta i den här tävlingen.

Bye guys!


Molly med Adeles ”Set Fire To The Rain”

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>