Molly, Amandorna, Moa och Denise.

- Nä, klämkäckt och för mycket dansband, tyckte juryn om Denise Azemi Brasjö.

Jag höjde på ögonbrynen, och insåg att det här är första gången under hela IDOL 2011-svängen som jag och jury-Laila tycker olika.

Denise framförde en helt ok tolkning av Vincents ”The Moment I Met You”, men framför allt drog hon igång kvällen med sin förmåga att ta scenen. Inte ett ord om det i bedömningen. Jag kanske inte kan det där med musik, men jag tillhör programmets målgrupp: den del av svenska folket som sitter framför underhållningsteve på fredagar kl. 20.00. Så någonstans räknas min åsikt.

Tittar tillbaka på föregående stycke med viss skepsis – nej, creddon, inte självförakt. Varje fredag alltså? Nä, inte varje fredag, men de flesta; det erkänner jag utan omsvep.

Tillbaka till IDOL. Hur var då säsongens första fredagsfinal? Well … inget vidare, för att vara ärlig. Ett tag kändes det mer som Småstjärnorna – valpiga 16-åringar på grönbete. Emil Elton gjorde kvällens helt klart sämsta framträdande. Han valde en Coldplay-låt, vilket inte var det smartaste han gjort i sitt liv. Harakiri. Roshana, som är säker och självklar i hela sin uppenbarelse misslyckades också hon kapitalt med Robyns ”Call your girlfriend”. Det var direkt falskt. Hon fick åka hem. Synd. Emil borde åkt hem, men då är vi där igen – han är kille, och den största massan småtjejerna röstar på killarna. Inget konstigt kanske, men så förutsägbart.

Men kul är att det för en gångs skull inte tvunget skulle vara hälften killar hälften tjejer i finaluppställningen – 7 tjejer och 4 killar blev det i år, vilket är helt i sin ordning, eftersom tjejerna är hästlängder bättre! Tycker alla tjejer utom Linni är fantastiskt duktiga. Nämen usch, det där var lite orättvist mot Linni; hon är naturligtvis också duktig, men hon håller, enligt min åsikt, inte samma klass som de övriga. Det som är så fint med denna härligt androgyna unga kvinna, är att hon är så genuin och sig själv hela vägen. Hon säger, utan att vika undan med blicken, att hon sjöng kvällens låt till sin flickvän. Det är så befriande att vi nått dit. När jag var 16, vilket i och för sig inte var häromdan, fanns det bara ett alternativ. Tjej och kille. Punkt. Ingenting annat hördes eller syntes – men måste ha funnits i samma utsträckning som idag. Det måste gjort så ont i så många unga som mogna hjärtan. Jag tror dock att normativitetens vassa klor höll oss i ett så fast grepp att många, däribland jag, inte ens tänkte på att det fanns alternativ. Skönt att vi brutit upp från det enögda och intoleranta och börjar närma oss frihet och acceptans.

Ytterligare ett stickspår. Back on track: Tjejernas år, ja! Mitt tips är att hesa Duffy-stämman, Amanda F, kommer att gå väldigt långt. Med på tåget är även den andra Amanda, med sin poppigt finstämda röst, och 15-åriga Molly, som har en röst som en hel Adele. Sist men inte minst – Moa. Det känns som om hon inte sjungit sin sista ton än på länge. Hon kan vinna.

Killarna då? Nej. Inte ens sockersöta Olle med sköna rösten har något att hämta i den här tävlingen.

Bye guys!


Molly med Adeles ”Set Fire To The Rain”

För dåligt för länge – shape up, guys!

Det har varit lite för dåligt lite för länge nu, för att uttrycka det milt.

Igår var Finland bättre än vi. Det kunde stått oss dyrt. Men vi undkom – med blotta förskräckelsen men med stukad heder och utan Zlatan på tisdag mot Holland. Denne Ibrahimovic, som inte är i toppform, men som heller inte fick några bollar att jobba med igår. Till slut tröt tålamodet och frustrationen satte en stämpel på en finländsk hälsena. Gult. Och eftersom han hade ett kort innan så betydde det avstängning en match. Billigt, tyckte Zlatan. Klantigt, säger jag. För övrigt var det inte ett dugg billigt – en fot på hälsenan, ingen boll i närheten – solklart kort!

När slutsignalen äntligen ljöd, efter många långa och svettiga slutminuter, särskilt för Isaksson, kunde vi andas ut. Vi var uträknade där ett tag, men vinsten innebär 3 poäng och en klar andraplats i gruppen. Men nöjda ska vi verkligen inte vara. Det var alldeles för mycket som inte fungerade mot Finland. Backlinjen med Isaksson i spetsen får godkänt, och det får också Kim Källström, som med sin känsliga vänsterfot smörpassade fram till 1-0, som prickades in av stabila Sebastian Larsson. Där slutar lovorden. Resten vill jag helst glömma. Ok, jag kan sträcka mig till att även ge en 3:a till Martin Olsson, som såg pigg ut på sin vänsterkant, och dessutom satte dit det andra målet för Sverige.

Det såg överlag lojt och oinspirerat ut. Ingen rörelse. Få passningar till rätt adress. Jag fick ofrivilliga flashbacks från Lagerbäcks tid vid makten. Trodde i min enfald att Hamrén skulle ingjuta ny lust och vilja hos våra landslagsmän. Det såg ju så bra ut där i början. Men ack …

Nä, det här duger inte. Vi får se om det blir annat ljud i skällan efter tisdagens drabbning mot starka Holland.

Hamrén, ett tips från en lekman (lekkvinna) – Prova med Elm och Wernblom centralt på mittfältet. De är båda ordinarie i holländska AZ Alkmaar, och spelar således varenda match tillsammans på mitten. Kör dem, med Källström framför, som offensiv. Och Sebastian Larsson till höger, Wilhelmsson till vänster. Toivonen på topp.

It might actually give!