Tillbaka!

Det plingade i glaset och jag höll andan. Inte förrän hennes version av Tomas Ledins (och Agneta Fältskogs) ”Never again” klingat ut tog jag in ny luft. Eva Dahlgren. Hon är magisk, denna blekta blondin!

Igår kväll började andra säsongen av ”Så mycket bättre” – en programidé som tog mig med storm första säsongen, med artister som Petter, Plura och Lill-babs, för att nämna några.

Startfältet ser om möjligt ännu intressantare ut den här gången: Eva Dahlgren, Laleh, Timbuktu, Lena Philipsson, Tomas Ledin, Mikael Wiehe och Martin (E-type) Eriksson. En skön konstellation begåvningar. Personligen är jag inte så vansinnigt förtjust i E-type och den typen av musik han kör. Jag tror att han blir årets Christer Sandelin. Och det är dessvärre ingen komplimang. Tycker dock att han verkar sympatisk som person. Och jag erkänner utan omsvep att jag dansat mig genomsvettig till hans ”Set The World On Fire” och ”This Is The Way”, men det var länge sen – i högstadiet eller början av gymnasiet, om jag minns rätt.

Tomas Ledin är inte heller någon favorit hos mig, men även hans sånger har hängt med mig i tonåren. En del av dem har näst intill fått eget liv och älskas av alla och en var.

Jag slås av hur stort hjärta den mannen har – så varm, ödmjuk och genuin.

Det är det som är så speciellt med den här programserien – att man får en inblick i människorna bakom namnen.

Bäst ikväll: Lalehs version av ”Just nu”. Hon är nästan utomjordiskt musikalisk!

Nästa vecka är det Eva Dahlgrens dag, och jag kan knappt bärga mig!

Sköt dig själv och skit i andra!

Knappt har man hunnit tillfriskna förrän nästa energidränering sätter in – sköt-dig-själv-och-skit-i-andra-mentaliteten. I det stora och i det lilla finns den, som en vidrig parasit som tuggar i sig välfärden, bit för bit, utan att reflektera över att det finns andra runt omkring den enkilda människan. Vi är fler. Hallå!

Med en avsky som förökar sig genom kroppen smattrar jag ned hans namn på tangenterna: V-i-c-t-o-r M-u-l-l-e-r. Just det, SAAB:s VD. Vad ser han när han tittar sig i spegeln? Ser han det vi andra ser? En girig och egoistisk figur med total brist på empati! Hur lever han med sig själv när han tillskansar sig bonusar på sammanlagt 18 miljoner samtidigt som hans anställda inte får ut sina löner? I hans kölvatten kämpar människor för att hålla sig ovanför vattenytan. Många SAAB-anställda tvingas till omvälvande smärtsamma förändringar – förminskningar – av sina liv, tvingas inse att de inte har råd att bo kvar i det som varit deras hem i mer än 20 år; Och ovanpå detta leva i ovisshet om framtiden. Kommer de att återfå en hållbar ekonomi eller kommer de att tvingas till ytterligare åtstramningar av tillvaron? Massor av människor rycks upp med rötterna, som ogräs, medan en enda person vältrar sig i lyx. Det är ingenting annat än en våldtäkt på socialismens solidariska ideologi.

Men Muller är inte enbart en hjärtlös fullblodsegoist, har det visat sig, utan även en brottsling. Det var en lättnad att höra att det beteende han gjort sig skyldig till strider mot lagen. Att plocka ut bonus från ett företag ”på obestånd” dvs. som inte kan betala sina skulder, och detta tillstånd inte är tillfälligt, finns föreskrivet i Brottsbalken enligt konkursförvaltare Rolf Åbjörnsson (Intervjuad i morgonens nyhetssändning på SVT). De pengar som finns i ett bolag på obestånd får inte fördelas hur som helst.

Det finns hopp! Men än ska vi inte ropa Hej. Därute finns andra små människor som har svårt med medkänsla. Häromdagen träffade jag och sambon på en av dem.

När vi kom hem den kvällen var varenda liten parkeringsficka upptagen, så när vi såg att en av bilarna stod med motorn igång undrade vi således om denne var på gång att åka. Vi frågade följaktligen den medelålders kvinnan vid ratten om det var så som vi trodde, och fick till svar att hon skulle hämta en person boende i närheten. Eftersom vi skulle parkera för natten undrade vi om inte hon kunde ställa sig vid sidan istället och erbjuda oss sin plats, eftersom hon ändå skulle åka vilken minut som helst.

Svaret blev: Jag har lika stor rätt som ni att stå här!

Vi hajade till av förvåning över hennes reaktion.

Så här i efterhand kan jag bara sorgset konstatera att det inte är helt ovanligt att man som egoist håller hårt i sina rättigheter, och fokuserar på vad man själv har rätt till snarare än att vara hjälpsam. Vad hände med solidaritet och hjärta?

Nu flyttade hon sig visserligen efter att surt hävt ur sig den ena oförklarligheten efter den andra, men det hör egentligen inte till saken – det är sättet hon hanterade situationen på som i slutändan betyder något; Hon var inte det minsta tillmötesgående och inte ett dugg intresserad av att hjälpa oss. Det är ungefär som att ställa sig mitt på en picknickfilt mellan människor i samvaro och hävda allemansrätten.

Hänsyn, medkänsla och empati är begrepp som utgör grundbulten i ett trivsamt och tryggt samhälle, men är samtidigt ord många inte ens kan stava till.

Det är utomordentligt sorgligt!

Sjukstuga

Sänkt som ett flöte, så där till hälften under ytan, befann jag mig hela måndagen. Ändå var jag kvar på jobbet till kvällen. Idioti!

På tisdagen dukade jag under strax efter lunch och tillät horisontalläge hela eftermiddagen. Till kvällen blev det halvsittande och film – ”Unknown” med Liam Neeson i huvudrollen. En svag 3:a. Töntiga och utdragna biljakter och slagsmål drar ner betyget.

I morse vaknade jag till en ny dag, fortfarande med ett kilo vadd i huvudet och värkande bihålor, men efter några timmar började det släppa något. Konstigt, eftersom virus jag vanligtvis drar på mig till hösten golvar mig åtminstone en vecka. Kanske är det delvis den här saltlösningens förtjänst. Inte för att jag kan andas genom näsan för det – det har jag inte kunnat på ett och ett halvt år – men det lättar en aning och mildrar trycket i bihålorna.


Nej, tändsticksasken har ingen huvudroll i detta drama, utan syns i bild för att ni ska greppa proportionerna – fatta att sprutan ÄR så där stor! Man ska i med saltlösning och spruta in genom ena näsborren, så rinner det ut genom den andra. Fiffigt så det förslår, eller?

I eftermiddags började viruset krypa över till nacken, och sedan dess har jag känt mig hyfsat pigg, men däremot rört mig med en åldrings hållning.

Aj, det gör ont oavsett hur jag beter mig – liggande, stående, sittande. Fan.

Jag ger det en dag; blir det ingen skillnad så säljer jag nacken till högstbjudande.

Golvad av Sankta Maria!

Igår var vi och såg Maria Möllers show tillsammans med mina föräldrar.

Jag fick frågan före showen av ett par vänner:
Vem är hon?

Hon … imiterar, sjunger … Entertainer typ, svarade jag svävande.

Idag vet jag bättre: Maria Möller besitter en av Sveriges absolut bästa och mest mångfasetterade röster – och då menar jag inte bara när det gäller sångröster; Maria Möller blandar och ger knivskarpa imitationer av en stor skara olikartade röster bland sångare, artister och andra celebriteter, från Regina Lund till Björk till Patti Smith till Jennifer Rush. Två av hennes paradgrenar är Carola och Drottning Silvia – exceptionellt likt!

Det som gör Maria Möller så unik är att hon imiterar utan att, som så många andra imitatörer, parodiera dem och överdriva det mest karaktäristiska i objektens röster. Möller härmar rösterna exakt, vilket blir extra tydligt och ofattbart imponerande när hon gör t. ex. Eva Dahlgren och Patti Smith. Jag fick gåshud på benen. Dahlgren är en av mina favoriter, har en fantastisk röst, och det sjuka är att Möller låter nästan exakt. Det kräver sin röstkapacitet!

Att ena stunden fnittra sådär i stereo som bara Carola kan – förlåt, Carola OCH Maria Möller – och i nästa sjunga ut som den bästa av Dahlgrenskor; det ska inte vara möjligt. Men det är det uppenbarligen.

 Så nu, mina vänner, kan jag ge er ett bättre svar på vem Maria Möller är – hon är ett röstfenomen utan dess like!

Jag är ledsen att behöva säga att hon gör sin sista show ikväll, och att ni därför inte kommer att ha möjlighet att se henne. Men, häng inte läpp, häng istället på låset när det är dags för nästa show med den stora generösa divan, Maria Möller.

Innan det blir aktuellt har ni här en amatörs liveinspelning från just denna show.
Hittade på Youtube. Ha överseende med halvskräpigt ljud.

Ett par andra youtubetips:

TGFD

Uppfylld av Deportees purfärska album – släppt nu i okt – sprider sig ett trivselns leende över mina läppar, och tonerna sätter känslor i rörelse, som strömmar genom kroppen ut i fingrarna och över tangentbordet. Föder en statusuppdatering på Facebook.

Lovely, helt enkelt!

Jag är nyfrälst i ordets rätta bemärkelse. Har aldrig tidigare lyssnat på Deportees. Har haft en vag kännedom om dem, men inte gett dem en chans. Jag är glad att jag till slut gjorde det!

Lyssna, du också!
Wimp
Spotify

Titelspåret ”Islands & Shores”:

Djurfest

I bilen på väg hem från jobbet:

Jag: Det är julfest den 4:e december.
M. från baksätet: Va, djurfest?

Efter det tappade vi helt konceptet.

Jag: Ja, precis. Det är jag, två undulater, ett marsvin och fyra getter.
M: Vilket djur skulle ni vara om ni skulle på en fest med djurtema?
Z: En uggla kanske.
Jag: Hahaha, och gå omkring och ”Oa” hela natten.
M: Och rulla med ögonen.
Jag: Och stretcha nacken.
M: Jag skulle vara en ardenner.

Paus.

Jag: Ok. Stoppa mulen i allas drinkar typ?
M: Ja, och ha hästskor och hela kitet. Fast det skulle bli tungt å dansa då.

Usch, jag avskyr temafester! När jag går på fest vill jag vara fin – fin som mig själv liksom.

Året runt på 30 sekunder

Det bästa och det sämsta med hösten är att det är så mörkt jämt. Trots att jag är så trött att jag vill kräkas när klockan ringer på morgonen är det samtidigt så himla mysigt! Gatlyktorna lyser fortfarande och allt tycks så tyst och stilla.

En liten del av mig vill gå i ide och komma fram först när det åter knoppas och blomstrar, medan resten förnöjt smygnjuter mitt i allt huttrande och sitter mer än gärna med sol i sinne istället för utomhus, eftersom det då är helt legitimt att kura under en filt i soffan framför en film, med en bok eller med datorn. Eller varför inte med tända ljus och ett glas rött.

Sen har vi alla sköna färger en gnistrande klar söndag i oktober – färger som andas livsglädje, trots att det betyder sista rycket före döden.

Sen lackar det mot jul, och då byts fokus snabbare än NK hunnit ställa fram sin första tomte. Då skiter man ju lite i om det slaskar ute – när man kan känna stämningen tillta till tonerna av Peter Jöbacks ”Jag kommer hem igen till jul” – den bästa julskiva som finns. Ja pappa, till och med bättre än Carola ;-)

Efter julstöket går det utför. Om man har tur, även i backarna och inte bara själsligt. Det är skidtider för en del, skittider för andra – bräda för någon, brädspel för några, bråda tider för alla. Många har tomt i plånboken och äter pölsa ända till påska. Oavsett om man har resurser kvar eller ej efter årsskiftet tvingas man ändå klafsa omkring i snömodd och sucka sig igenom askgrå dagar. Januari och februari skulle med fördel kunna strykas ur kalendern. Vem har hand om sånt? Peter Jihde? Lotta Bromé, kungen? Nä, inte kungen väl?! Han har redan för mycket att säga till om. Jag provar med Jihde – nån som har hans nummer?

Sedan blir det mars och då blir böjda nackar räta igen, tappade tålamod plockas upp och stoppas tillbaka, ögon får något religiöst i blicken – överdriven förväntan.

När min favoritmånad maj inträder är det plötsligt redan den 23:e, alla gifter sig och sen är sagan slut. Samma sak varje år. Det kan omöjligt vara 31 dagar i den månaden. 8 verkar mer rimligt.

Slutligen är den ljusa tiden här igen och man måste vara ute hela tiden – helst mer än så. Badbyxor på huvudet och breda smilband. Grillen kan stå framme, det är ju ändå snart höst. Hur många grillade halloumiskivor har du ätit i sommar, hur många tigerräkor och hur många överglacerade biffar? Äsch, jag undrar bara. Tänkte att det kanske var en tävling.

När tidiga september krystar ut de sista varma solstrålarna, getingarna har krypit tillbaka in i sina hålor och temperaturen så sakteliga börjar sjunka – då kan jag åter slappna av, hälla upp ett glas rumstempererat rödvin och installera mig i den insuttna skinnsoffan där jag hör hemma.

God jul!

Idolfreak? Not so much.

Nämen, jag tror jag dör, så uselt! Kalla mig aldrig mer Idolfreak! Igår fick den sagan ett abrupt slut. Jag hade det på känn när jag tidigare under veckan fick syn på vilka låtar idolerna skulle framföra i fredagsfinalen.

”Linni – Om sanningen ska fram”. Jag gnuggade ögonen för att försäkra mig om att jag läst fel, men nä, så stod det, och jag insåg med förskräckelse att det verkligen var ligga-låten, sommarens mest sönderspelade låt och en låt med en ironisk text som kräver livserfarenhet, som denna unga oerfarna pytte-tjej skulle sjunga – rakt ut i etern på bästa sändningstid. Jag blundade hårt och önskade denna unga oerfarna pytte-tjej lycka till – tänkte att hoppas, hoppas att hon åtminstone får gå av scenen med hedern i behåll. Den förhoppningen slog inte in … Bakom min skämskudde hörde jag hur det välkända introt startade och jag tog ett djupt andetag. När låten var slut var både jag och Linni likbleka i ansiktet, till skillnad från juryns Laila Bagge som var högröd och blossande upprörd. Med facit i hand hade Linni tappat två tredjedelar av låtens text och under de evighetslånga sekunderna stått helt handfallen och blottad på den stora Idolscenen. Jag tror att en stor del av det Laila kände var besvikelse och ilska över att hon själv och resten av juryn valt in idel ynglingar i 2011 års startfält. Ja, jag vet, svenska folket har sagt sitt, men de hade bara 15-20-åringar att välja bland.

Programmet igår är det sämsta någonsin i Idols historia. Över lag osmarta, trevande låtval, vilsna scenspråk, flackande blickar, och tråkigt innehållslösa intervjuer. Och på det hela ganska nonchalant och oinspirerat – föredömligt exemplifierat av Olle, som helt oberörd och lika glad som vanligt stod som en av två med minst antal röster och väntade på ett resultat – med en halsduk(?) hängande över håret. Eller vad var det för något?! Det såg ut som om han låg en timme före oss andra i tid – som om kamerorna slocknat och han satt på hotellet och pustade ut efter kvällens batalj. Det såg allt annat än bra ut.

Robin, som Bard envisas med att tantifiera, hade valt Timbuktus ”Alla vill till himmelen”. Varför? Ja, det undrar jag också. Vill man inte visa vem man är och nischa sig redan från början, eller vill man bara showa och skita i framtiden? Robin är, trots sina blott 20 år, den äldsta av idolerna. De övriga är 15-17 år.

De är begåvade och talangfulla allihop, det är inget snack om den saken, men lite mer livserfarenhet – några fler levnadsår på nacken – krävs för att man ska kunna förmedla en låt med ”vuxentext”. Ta Kents ”Utan dina andetag” till exempel; den texten är den kanske bästa, djupaste och mest träffsäkra kärleksförklaring som någonsin författats av en svensk musiker. Och den kräver därför sin artist. Det funkar illa dvs. inte alls med en 15-åring bakom mickstativet. Hur bra skådespelare hon eller han än må vara. Ingen påklistrad lidelse i världen kan rädda den situationen. Och det blev mycket riktigt magplask för stackars Amanda Persson, som i verserna stod med armarna hängande utmed sidorna som en död fisk – nä, jag vet, fiskar har varken armar eller ben (Eller?) – men det är ändå en rättvis liknelse. Där framför oss en mini-Kristina Lugn med slokande axlar och tungt hår på varsin sida av en mittbena.

Det fanns som sagt ingen som helst trovärdighet i Amandas uppträdande.

Magnus Uggla, som humoristiskt nog tagits in som coach för idolerna inför deras respektive framträdanden, yrade något till Amanda Persson inför hennes entrande av scenen. Det lät ungefär så här:

Det här är ju en låt om olycklig kärlek. Tänk på killen du aldrig fick.

Eh?! Det här är inte alls en låt om olycklig kärlek. Jag vet inte hur många bröllop Uggla varit på, men ”Utan dina andetag” är inte ovanlig på dessa tillställningar.

Host K host L harkel Å host harkel host PARE

Nä, och inte heller är Tomas DiLevas ”Vem ska jag tro på?”, som Moa glättigt framförde, en glad låt. Tack Bard, för att du påtalade det!

Laila var verkligen i sitt esse igår, och hennes gliringar med adress Alexander Bard var humor, men jag tycker hon är aningen för hård mot deltagarna – dessa stackars oprövade kort. Jag gillar henne, det är inte fråga om det, men det var trots allt juryn själva som gallrade bort de lite äldre, erfarna ur kvalet.

Fanns det inte någon ljusglimt i fredagsmörkret? Jo då, det gjorde det. Amanda Fondell är en oerhört smart ung dam! Det påtalas gång på gång att hon måste tuffa till sig, att hon är alldeles för blyg. Helt irrelevant, enligt min åsikt. När hon går ut på scenen förvandlas hon till en lysande klar stjärna, som tar för sig på bästa artistmanér. Hon levererar, som det så populärt heter. Amanda är bestämd, hon går sin egen väg, vet vem hon är, vad hon vill och framför allt vad hon kan. Hon är en vinnare!

Låten hon framförde var Sandelins ganska tråkiga ”Det hon vill ha”, men som hon gjorde den!!

Jag önskar jag var lesbisk!, utbrast den friska(?) fläkten Bard med förtjusning.

Sen har vi Molly, som är 15 år, men verkar betydligt äldre. Mogen i sitt artisteri, även hon. Men hon valde inte en låt som matchar hennes röst –  Veronica Maggios ”Satan i gatan” – där håller jag med juryn. Men Molly kommer tillbaka, var så säker.

Jag avslutar detta inlägg i Idoldebatten med att citera vännen Markus:

”Så synd…. Varför har de bara valt ut barn? Stackarna kan väl få växa upp innan de ska formas; skapa en egen identitet och få en gnutta livserfarenhet. Amanda Fondell & Molly är bäst i alla fall… Moa också bra… men det är ju för att de har lite personlighet och egen karaktär…”

Amanda Fondell – ”Det hon vill ha”

Bättre sent än aldrig

Sverige-Holland. Wiiiiiii!

Vad säger man? Ena matchen spelar de som ett gäng påsar med nötter, och den andra är det glimrande, snudd på världsklass. Natt/dag, pest/fest, botten/toppen. Jaha, ni har greppat poängen? Ok, då fortsätter vi.

Eftersom Zlatan klantade till sig sitt andra gula kort under gruppspelet, var han avstängd mot Holland – något som inte tycktes bekomma truppens övriga soldater nämnvärt. Nä, om sanningen ska fram så har de vunnit de matcher Zlatan varit borta. Inte jättekonstigt med tanke på att han är en så stor stjärna att lagkamraterna förlitar sig alldeles för mycket på honom – medvetet eller omedvetet spelar ingen roll, då faktum kvarstår. Det blir slött och stillastående; När passningen till Z är slagen står man kvar och litar på att han gör resten. Ingen rörelse, inga löpningar, inga kreativa lösningar. Inte särskilt schysst mot stackars Zlatan heller.

Mot Holland var det laget – kollektivet – som segrade, och som de gjorde det! De kämpade för varandra; slet som djur. Johan Elmander var så trött att han tillfälligt förlorade synen på ena ögat. Men ett hade han ju kvar att se med, så han fortsatte. Vilken hjälte! Hans aldrig sinande ork, vilja och löpstyrka gav äntligen resultat. Det är på Zlatans plats han är bäst, som min fotbollstokige och kunnige pappa sa.

Kim Källström började målskörden med en makalös frispark som satt som gjuten i högra kryssets nätmaskor. Den känsligaste av vänsterfötter gjorde det till sist – och valde rätt match.

Isaksson var som en puma i målet, Lustig var lika stabil som alltid, och Sebastian Larsson lika kylig – en straff i ett avgörande läge skulle göra vem som helst svimfärdig, men Larsson stegade fram och satte dit den distinkt och helt otagbart i målvaktens högra hörn. Eller hörn förresten, han satte den i gaveln. En sådan går inte att ta, även om man går åt rätt håll.

Sverige-Holland 3-2! Vi har alltså slagit ett av världens bästa lag, vars förluster går att räkna på den ena handens fingrar.

Och inte nog med det; Kim Källström tar plats i EM-kvalets drömelva, uttagen av fotbollssajten goal.com.
Läs artikeln på Aftonbladet.se