Idol – kvalveckan. Agnarna skiljs från vetet.

IDOL har börjat och jag har lovat demonstrera mina åsikter och reflektioner här på bloggen.

Jag slås av hur unga årets tjugo sista idolkandidater är. De flesta 15 eller 16, någon 20. Den lägsta snittåldern i Idols historia.

Naturligt då att rutin inte är huvudingrediensen. Det var tydligt, särskilt i måndags, då de första fem kandidaterna entrade scenen för att framföra en självvald låt för juryn, vännerna men även studiopublik och miljoner tv-tittare. Den unge Leonard var märkbart tagen av stundens allvar med svettpärlor på överläppen och skak i händerna. Men han gjorde det ändå bra, tycker jag. Det räckte dock inte. Tonsäkre Robin blev föga överraskande en av finalisterna. Den andra platsen, som var vikt för Jafet, dribblades bort av honom själv och gick istället till Majkel, kebab-Snoddas, som Bard kallar honom. Det borde man kanske förstått, med tanke på att svenska folket är svaga för askungesagor – från hamburgerrestaurang rakt upp i smöret.

Inför måndagen var förväntningarna höga, och jag tror till och med jag yttrade för vännerna i lördags, att detta ÄR den starkaste säsongen hittills. Men det var på tok för tidigt att uttala sig om den saken, skulle det visa sig. Insåg att skillnaden mellan att stå solo framför fyra jurymedlemmar och ett gäng nyfunna vänner och att göra det framför en okänd studiopublik och miljoner tv-tittare är milsvid – ett stålbad man behöver ta sig igenom helskinnad för att ha skuggan av en chans att gå vidare. Min hållning förändrades således efter att de första fem genomgått eldprovet. Mitt hopp stod till Jafet och Hampus, som jag fattade tycke för under auditionsvängen. Men Hampus sjönk ihop och såg mer ut som en rädd elev på en skolsanslutning, för att citera Laila Bagge, än som en idol. Där rök hans chanser. Den dansante Jafet lade felaktigt fokus på rytmen och glömde bort att sjunga ut. Big mistake. Utröstad.

Amanda F, blyg som få, svarade nästan ohörbart på Lernströms frågor i inför-intervjun, men stod stadig på scen, vilket är det som till syvende och sist räknas. Med sin modesta utstrålning, hesa Duffy-stämma och smarta låtval (Britney’s ”Womanizer”) vann hon publikens hjärtan och gick direkt till final, tillsammans med en av förhandsfavoriterna, Moa Lignell. Moa som blåste juryn av stolen med sin första audition. Alexander Bard tyckte inte att Moas val av låt (Jessie J’s ”Price Tag”) gjorde hennes röst rättvisa – han menar att hon har en tår i rösten, vilket är en poetisk mitt-i-prick-beskrivning, men att den inte skulle passa i andra låtar än finstämda ballader håller jag inte med om. Det gjorde inte heller de övriga i juryn – och inte heller publiken. Moa vidare! Kvällens stora förlorare var Amanda Persson, som fått idel lovord från juryn genom alla auditionmoment. Men Amanda är lite för mycket ”skolans snyggaste tjej med lite för bra självförtroende” för att gå hem hos svenska folket. Tyvärr.

Ikväll stod fem nya pojkar och stampade i startfållan. Gillade Emil Elton, som är den enda under kvalveckan som sjunger på svenska. Daniel Adams-Ray’s ”Dum av dig”. Bra, tydlig och ren sång. Men mina förhandstips, Olle och André knep utan någon egentlig konkurrens, ja, det skulle vara Emil då ra, de två finalplatserna.

Laila Bagges kritik har hittills stämt nästan otäckt bra med vad jag tycker. Jag applåderade i mitt stilla inre när Andrés uttal äntligen påtalades. Ikväll var det bra, men tidigare har det varit … ja, hiskeligt.

Imorgon är det dags för Alexander Bards darling, Linni och Molly med den stora rösten att göra entre. Då gäller det. De två sista finalplatserna ska fyllas, och de är vikta för dessa två förmågor. Eller? Nja, det blir stenhårt. Roshana ska köra Loreens ”My Heart is Refusing me” och det kan bli hur bra som helst. Och Dounia … Nä, jag drar tillbaka mitt tips.

To be continued …

PS. Naturligtvis var jag tveksam (underdrift!) till den nya jurysammansättningen. Drog förhastade slutsatser. Tänkte att Pelle nog var en riktigt dryg en, och Alexander Bard … suck. Men som alltid är den bilden idag en annan. Pelle är seriös och rätt sympatisk. Inte lika sympatisk som baggarna, men det är svårt att nå den nivån. Och Bard. En frisk fläkt. Precis rätt. Bra där, TV4!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>