Vad månne det bliva ..?

Jag har en systerdotter som är tuffare än somliga tror – typ som Mowgli, fast coolare. Hon är totalt orädd, obrydd och självständig. Det är häftigt att se en liten tjej på 3 1/2 vara så djärv och våga prova allt – från alla typer av mat till höga klätterställningar.

Igår var jag med Stella och hennes storebror Sigge i vår finfina parklek, Lugnet. Där finns något som skulle kunna liknas vid en äventyrsbana, fast i mindre format, men fortfarande med väl tilltagen höjd – väldigt tilltagen för en 3-åring. Ändå springer hon fram, grabbar tag i de trädstamstjocka pålarna med täljda små avsatser och börjar klättra. Och detta utan att försäkra sig om att jag är där bakom och kan ta mot henne om hon skulle falla.

Igår imponerade hon på sin gamla moster, som gjorde stora ögon därnere på marken. Stella tog sig fram som den mest vana minigymnast, och när hon inte riktigt kunde lista ut hur hon skulle ta sig vidare, stannade hon upp för ett ögonblick och tittade ner med höjda ögonbryn:

- Hur ska jag göra nu då?
– Håll i repet med båda händerna och ställ fötterna på repet under, och så går du åt sidan.

Det kändes mer som om jag instruerade en lågstadieelev än en 3-åring.

Det skulle inte förvåna mig en millimeter om hon hamnar i cirkussvängen, som någon som gör halsbrytande akrobatiska nummer.

Jag svänger runt och ser Sigge i sin poppiga hatt och tänker: Eric Saade, watch out! Du har en liten lintott i hälarna.

C och J, jag tror jag just stakat ut era barns framtid.