Tjejerna!

Jo, det visade sig bli Linni och Molly som kammade hem publikrösterna och tog de sista två finalplatserna. Klapp på egen axel!

Sedan var det dags för fredagsfinal: 4st wildcards skulle väljas ut och alla de som var klara plus de av juryn utvalda skulle sjunga ut en sista gång för svenska folket. Kvar på den ensamma bänken blev Majkel, som framfört en ganska tragisk version av Europes gamla dammiga ballad, Carrie. Det var inte ett dugg orättvist, utan helt i sin ordning.

In i höstens fredagsfinalsrampljus steg Moa, Linni, Molly, Roshana, Robin, Emil, André, Amanda och Amanda, Denise och Olle. 6st tjejer och 4st killar – det är utan tvekan tjejernas år i år!

Molly fick utlåtandet: ”Bästa rösten i Idols historia.” Undrar hur lätt det är att smälta. Hon är 15 och redan färdig, vilket kan bli hennes tidiga fall.

Jag tror asmycket på Amanda F – hon med stämman som för tankarna till Duffy och förra årets Idol-deltagare Linnéa. Helt och hållet sin egen. Och det, mina vänner, kan ta henne långväga i denna tävling. Jag tror jag har börjat hålla en extra tumme för henne.

Men bäst ikväll var den andra Amanda – Amanda Persson, som rev av Jay-Z’s ”Empire State of mind” på grymmaste arenamanér. Imponerande!

Det kommer att bli en trivsam höst i tv-soffan! Jag är nöjd.

Idol – kvalveckan. Agnarna skiljs från vetet.

IDOL har börjat och jag har lovat demonstrera mina åsikter och reflektioner här på bloggen.

Jag slås av hur unga årets tjugo sista idolkandidater är. De flesta 15 eller 16, någon 20. Den lägsta snittåldern i Idols historia.

Naturligt då att rutin inte är huvudingrediensen. Det var tydligt, särskilt i måndags, då de första fem kandidaterna entrade scenen för att framföra en självvald låt för juryn, vännerna men även studiopublik och miljoner tv-tittare. Den unge Leonard var märkbart tagen av stundens allvar med svettpärlor på överläppen och skak i händerna. Men han gjorde det ändå bra, tycker jag. Det räckte dock inte. Tonsäkre Robin blev föga överraskande en av finalisterna. Den andra platsen, som var vikt för Jafet, dribblades bort av honom själv och gick istället till Majkel, kebab-Snoddas, som Bard kallar honom. Det borde man kanske förstått, med tanke på att svenska folket är svaga för askungesagor – från hamburgerrestaurang rakt upp i smöret.

Inför måndagen var förväntningarna höga, och jag tror till och med jag yttrade för vännerna i lördags, att detta ÄR den starkaste säsongen hittills. Men det var på tok för tidigt att uttala sig om den saken, skulle det visa sig. Insåg att skillnaden mellan att stå solo framför fyra jurymedlemmar och ett gäng nyfunna vänner och att göra det framför en okänd studiopublik och miljoner tv-tittare är milsvid – ett stålbad man behöver ta sig igenom helskinnad för att ha skuggan av en chans att gå vidare. Min hållning förändrades således efter att de första fem genomgått eldprovet. Mitt hopp stod till Jafet och Hampus, som jag fattade tycke för under auditionsvängen. Men Hampus sjönk ihop och såg mer ut som en rädd elev på en skolsanslutning, för att citera Laila Bagge, än som en idol. Där rök hans chanser. Den dansante Jafet lade felaktigt fokus på rytmen och glömde bort att sjunga ut. Big mistake. Utröstad.

Amanda F, blyg som få, svarade nästan ohörbart på Lernströms frågor i inför-intervjun, men stod stadig på scen, vilket är det som till syvende och sist räknas. Med sin modesta utstrålning, hesa Duffy-stämma och smarta låtval (Britney’s ”Womanizer”) vann hon publikens hjärtan och gick direkt till final, tillsammans med en av förhandsfavoriterna, Moa Lignell. Moa som blåste juryn av stolen med sin första audition. Alexander Bard tyckte inte att Moas val av låt (Jessie J’s ”Price Tag”) gjorde hennes röst rättvisa – han menar att hon har en tår i rösten, vilket är en poetisk mitt-i-prick-beskrivning, men att den inte skulle passa i andra låtar än finstämda ballader håller jag inte med om. Det gjorde inte heller de övriga i juryn – och inte heller publiken. Moa vidare! Kvällens stora förlorare var Amanda Persson, som fått idel lovord från juryn genom alla auditionmoment. Men Amanda är lite för mycket ”skolans snyggaste tjej med lite för bra självförtroende” för att gå hem hos svenska folket. Tyvärr.

Ikväll stod fem nya pojkar och stampade i startfållan. Gillade Emil Elton, som är den enda under kvalveckan som sjunger på svenska. Daniel Adams-Ray’s ”Dum av dig”. Bra, tydlig och ren sång. Men mina förhandstips, Olle och André knep utan någon egentlig konkurrens, ja, det skulle vara Emil då ra, de två finalplatserna.

Laila Bagges kritik har hittills stämt nästan otäckt bra med vad jag tycker. Jag applåderade i mitt stilla inre när Andrés uttal äntligen påtalades. Ikväll var det bra, men tidigare har det varit … ja, hiskeligt.

Imorgon är det dags för Alexander Bards darling, Linni och Molly med den stora rösten att göra entre. Då gäller det. De två sista finalplatserna ska fyllas, och de är vikta för dessa två förmågor. Eller? Nja, det blir stenhårt. Roshana ska köra Loreens ”My Heart is Refusing me” och det kan bli hur bra som helst. Och Dounia … Nä, jag drar tillbaka mitt tips.

To be continued …

PS. Naturligtvis var jag tveksam (underdrift!) till den nya jurysammansättningen. Drog förhastade slutsatser. Tänkte att Pelle nog var en riktigt dryg en, och Alexander Bard … suck. Men som alltid är den bilden idag en annan. Pelle är seriös och rätt sympatisk. Inte lika sympatisk som baggarna, men det är svårt att nå den nivån. Och Bard. En frisk fläkt. Precis rätt. Bra där, TV4!

Vad månne det bliva ..?

Jag har en systerdotter som är tuffare än somliga tror – typ som Mowgli, fast coolare. Hon är totalt orädd, obrydd och självständig. Det är häftigt att se en liten tjej på 3 1/2 vara så djärv och våga prova allt – från alla typer av mat till höga klätterställningar.

Igår var jag med Stella och hennes storebror Sigge i vår finfina parklek, Lugnet. Där finns något som skulle kunna liknas vid en äventyrsbana, fast i mindre format, men fortfarande med väl tilltagen höjd – väldigt tilltagen för en 3-åring. Ändå springer hon fram, grabbar tag i de trädstamstjocka pålarna med täljda små avsatser och börjar klättra. Och detta utan att försäkra sig om att jag är där bakom och kan ta mot henne om hon skulle falla.

Igår imponerade hon på sin gamla moster, som gjorde stora ögon därnere på marken. Stella tog sig fram som den mest vana minigymnast, och när hon inte riktigt kunde lista ut hur hon skulle ta sig vidare, stannade hon upp för ett ögonblick och tittade ner med höjda ögonbryn:

- Hur ska jag göra nu då?
– Håll i repet med båda händerna och ställ fötterna på repet under, och så går du åt sidan.

Det kändes mer som om jag instruerade en lågstadieelev än en 3-åring.

Det skulle inte förvåna mig en millimeter om hon hamnar i cirkussvängen, som någon som gör halsbrytande akrobatiska nummer.

Jag svänger runt och ser Sigge i sin poppiga hatt och tänker: Eric Saade, watch out! Du har en liten lintott i hälarna.

C och J, jag tror jag just stakat ut era barns framtid.

 

Befläckad äro världen

Överraskande att det var en man som stod där och sa att de är jämbördiga och hon var med på det från början. Hon 16 år, han 32. Sex med våldsinslag. Hon kunde inte gå eller sitta på flera dar. Sånt här får mig att vilja slåss!

”Blir trött av att va så trött på idioter!” skrev min kära kusin på Facebook nyss. Och det är så mitt i prick.

Varför är den här världen så full av ondska, intolerans, egoism och dumhet? Svara på det den som kan.

Höstpasta, fin 40-åring och Zlatan

Helgen kunde ha börjat sämre: Tagliatelle med blandsvamp och ett mustigt glas Amarone. Och Idol. Inte dumt alls för två kvinnfolk i sina bästa år.

 

En 40-årsfest väntade på lördagen, och peppen var stor. Ulle-gulle bjöd in till sin fantastiska boning på Söder, som är en av de mysigaste lägenheter jag upplevt. Så minutiöst inrett, med små hem i hemmet, varma färger och undersköna inredningsdetaljer.

Under kvällen skulle vi med akrylfärg sätta vår prägel på målarduken i lilla V’s rum. Jag svalde hårt och tänkte tillbaka på Markus och Fredriks bröllop förra sommaren, då samma sak stod på agendan. Jag hade lånat en klänning av min svågers tjej – den var helt oanvänd. Skitsnygg. Alldeles bedårande faktiskt. Före bröllopet alltså. Jag glömmer aldrig paniken jag kände när jag upptäckte de där två röda målarfärgsfläckarna. Behöver jag tillägga att de inte gick bort. Det var den klänningen :-( Usch, jag skäms så!

Den här gången var jag dock försiktigare. På målarduken skrev jag ”Own the now” – en modernare, kaxigare och  mindre sliten devis än ”Fånga dagen/Carpe Diem”, men med samma betydelse. Jag räddade också upp ett redan ditkluddat ”Never” med ett ”better”. Never’s upphovsman såg nöjd ut, och sa: ”Där ser ni, ”never” behöver inte innebära något dåligt”.

Efter att ha mumsat i oss den skönaste choklad- och kolatårta någonsin, styrde vi kosan hemåt.

Idag är Zlatan på besök. Vi tittar på Tottenham-Liverpool och bygger lego.

 

Snart middag och ännu mera Premier League hemma hos mamma och pappa!

Livet är gott! Vem tackar man egentligen för en felfri helg! Ödet, gud eller sin familj och sina vänner? Allt utom gud blir mitt svar.

Tjingeling!

Sanningar från det förgångna

Jag tänker att hösten är välkommen medan jag tar första tuggan av det där äpplet jag vilat ögonen på hela eftermiddagen – ett riktigt finäpple. Höstish. I andra handen håller jag ett öra. Inte en människas, en kaffekopps. ”Man ska inte kombinera äpple och kaffe”, viskar en röst i mitt huvud. Rösten kommer från den delen av minnescentret där lite smått och gott från det förgångna huserar, tillsammans med namn på kändisbarn, gamla för länge sedan stängda telefonnummer och annat slask. Varför man inte ska äta äpple och samtidigt dricka kaffe minns jag inte. Var det för att kaffet och äppelsyran bildar en giftig kemisk förening i magsäcken, för att tänderna tar stryk eller för att det helt enkelt inte passar så bra ihop – eller som snart sagt alla wannabekockar slänger sig med: ”Smakerna gifter sig inte”. Snark …

I samma del av hjärnan ligger även en annan vetskap, eller myt, vet inte så noga: Blodpudding och mjölk=big no no. But why? Jo, förstår ni, det hindrar kroppen från att ta upp järnet i puddingen. Det var vad man påstod då. Jag ska fråga Google sen, vad hon tror.

Vänta, jag har en annan: ”Bada inte direkt efter att du ätit, du kan få kramp!”

Men eller hur! Vem spred den lögnen? Tänk så många förlorade badtimmar den skojaren har på sitt samvete. Bov – bandit – rånare!

Annars då? Har ni något knas att dela med er av?

Bronsstrumpor!

Stort. Overkligt. Helt tokigt. Ulle kom till jobbet med ett par fotbollsstrumpor på fötterna – fotbollsstrumpor i de svenska färgerna, som varit ingen mindre än Kenneth Anderssons – anfallsgiganten från VM-94. Så fort hon yppat orden smalnade mitt synfält av och det enda jag såg var ”När vi gräver guld-gult” – den finaste gula nyansen jag vet.

Tönt som jag är var jag även tvungen att röra vid dem. Så nu vet ni det.

Vissa dagar är större än andra.

Yasuragi och farfarskräftan

Nyss hemkommen från Hasseludden, där vi spenderat det senaste dygnet. Det var ljuvligt! Den varma utomhuspoolen som det ångade om när den friska luften mötte vattenytan. Utsikt över sjön nedanför samtidigt som man plaskade i ett annat vatten. Mys!

Vi provade infraröd värmebehandling, som innebar 40 minuter på rygg i en 80-gradig kistliknande behållare, gudskelov med huvudet utanför. En upplevelse, men jesus vad jag svettades! Tänk spinningsvettig! Ja, när det liksom rinner ner i ögon och öron – svider och kittlar. Tur, som sagt, att huvudet blev kvar utanför. Vad det ska vara bra för? Ja, det är ett slags detox och muskelavslappnande.

Mer då? Fyra rätters middag på restaurang Tokyo, där min förrätt bestod av tonfisk och biff – rått kött. Nej, inte råttkött, rått kött. Det blev så mycket rå känsla att det var precis vad jag klarade av. Hade i sanning inte klarat en bit till. Det var gott, men … rått. Jag kanske tänker för mycket, jag vet inte. I vilket fall som helst så blev det även varmrätt och dessert innan vi begav oss tillbaka till rummet med rödvinsflaskan under armen. Jo, man fick faktiskt göra så.

Somnade ovaggad den kvällen.

Nästa dag mer babysim. Ja, bad med min baby=babysim, eller?

Väl hemma åt vi lunch, som vi inhandlat på vägen hem. Jag var så hungrig att det som borde ha varit ca 5 varor blev 105. Nä, inte riktigt, men ni vet själva att man handlar bättre i dubbel bemärkelse när man är mätt och belåten. Jag tyckte att en havskräfta gott kunde få följa med mig hem, och när kvinnan i charken frågade vilken jag ville ha, sa jag: ”Den största!”, precis på samma sätt som när det vankades glass för Ylva 5 år. Det spelade liksom ingen roll vad det var för glass, bara det var den största. Den skulle jag ha! Levergräddglass med pölsakrokant. Ja tack!

Bredvid min gigantiska kräfta låg en ljuv portion marinerad sparris. Den försvann i ett nafs, men jag sabbade allt genom att tugga i mig gammelfarfars stjärt. Det bara måste ha varit åldringen i gänget för köttet var trådigt och hade en fadd smak. Det var den sparriseftersmaken.

Den som gapar efter mycket …

Förövrigt är vanliga kräftor sjukt mycket godare än både havskräftor och hummer, eller vad tycker ni?