Bästa låten någonsin?

Jag kontrar på Mikaelas inlägg ”Bästa låten någonsin?”. Eller kontrar förresten – jag är på helt samma linje. Mikaela skriver:

Bästa låten. Kan man utse den? Det har poppat upp låtar i huvudet och jag har tänkt ”den kanske”. ”Eller den”. Men det finns ju så många. Många låtar jag blir glad, ledsen, partysugen eller bara lugn av.

Det är en av anledningarna till att det är fullständigt omöjligt att utse ”bästa låten någonsin, alla kategorier”. Musik är allomfattande, alla har en relation till den, och den där specifika låten kan aldrig bedömas rättvist, på precis samma grunder av alla människor. Vad vi tycker om en låt är beroende av våra egna förutsättningar: referensramar, preferenser, minnen, intresse- och kunskapsnivå. Vi bedömer helt enkelt en låt på olika sätt beroende på vilka vi är.

Dessutom behöver vi ta hänsyn till låtens beskaffenhet, vilken genretillhörighet den har osv. Det vore till exempel inte särskilt schysst att jämföra Zlatan och Foppa.

Oftast förenklar vi det; vi säger ”det här är den bästa låten just nu” men menar egentligen ”den här låten lyssnar jag mest på för tillfället.” Vi analyserar sällan varför vi gillar en viss låt. Att den rimmar med ens musiksmak är uppenbart, men vad är musiksmak? Rymmer musiksmak även omständigheter som sinnesstämning? Ibland väljer vi låt efter humör – när vi vill dansa och slå runt, när vi är låga och ledsna eller när vi vill bli glada. Jag, till exempel, älskar att sjunga och dansa till schlagers, och då till de låtar jag föredrar inom just den genren. Men det betyder inte att jag tycker att det är kvalitativ och bra musik som ger mig något själsligen eller som jag i övrigt får ut någonting av att lyssna på. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att lyssna på schlagers när jag sitter och jobbar eller läser, och inte heller välja det som bakgrundsmusik på en middag.

Kontentan: för att kunna utse en ”bra” låt behöver vi bestämma oss för exakt vad som ska bedömas – vilka kriterier som ska ligga till grund för vårt utlåtande. Är det den skönaste partydängan eller vackraste balladen som ska utses, eller ännu snävare ramar som det snyggaste ljudlandskapet eller det mest nyskapande beatet, eller kanske den mest tänkvärda texten. Ja, ni hajar vad jag vill ha sagt. Ramarna och spelreglerna behöver vara desamma för alla som ska bedöma låten, annars blir en låts listplacering godtyckling och helt ointressant.

Hur kan jag då, som jag så många gånger gjort, utse till exempel ”Årets låt”? Vilka kriterier har jag då utgått ifrån?

Personligen – jag kan inte tala för någon annan – utgår jag ifrån följande när jag utser ”Årets låt”:

  • Att den enligt mig är kvalitativ i alla dess ingående delar: ljudlandskap, röst, text (den måste vara långt mer intelligent än en trallvänlig återkommande refräng) etc.
  • att den gett mig något – berikat min musikskatt, bevarat och påmint om ett fint minne, eller rimmat med en sinnesstämning jag vid otaliga tillfällen haft under året.
  • att den är en av de låtar jag lyssnat mest på under året, vilket antagligen beror på punkterna ovan.

”Årets låt” har en tidsmässig begränsning, vilket skiljer den från ”Bästa låten någonsin”, som måste vara tidlös, sakna det där bäst-före-datumet som merparten av alla låtar har. Jag vågar mig inte på att utse ”bästa låten någonsin, alla kategorier”, så jag gör som Mikaela – jag listar en rad låtar som jag anser är riktigt bra av ovan nämnda anledningar, och mer än under en begränsad tidsperiod.

Secret Heart – Feist
I’m Not Leaving Now – HOFFMAESTRO
It Might As Well Be Now – Moneybrother & Ane Brun
Going Home – Sophie Zelmani
Learn To Live With What You Are – Ben Folds
The Luckiest – Ben Folds
Impossible – Shout Out Louds
Young love – Moto Boy
Sunset Blvd – Pacific
Soul Meets Body – Death Cab for Cutie
Astronaut – Salem Al Fakir
Such Great Heights – The Postal Service
Dress Up In You – Belle And Sebastian
Gimme Sympathy – Metric
O.N.E – Yeasayer
Mathematics – Little Boots
I Am Not A Robot – Marina And The Diamonds
Life On Mars – David Bowie
Everywhere – Fleetwood Mac
Suspisious Minds – Elvis Presley
Jag kommer – Veronica Maggio
Smooth Criminal – Michael Jackson
I Will Sing For You – Maya Hirasawa
Father Figure – George Michael
Did You Give The World Some Love Today, Baby? – Doris
Losing My Religion – R.E.M.
In Sleep – Lissie
Sweetest Thing – U2
Fields Of Gold – Sting
With Every Heartbeat – Kleerup & Robyn
Every Breath You Take – The Police
Don’t Look Back In Anger – Oasis
This One’s For You – Ed Harcourt
No One’s Gonna Love You – Band of Horses
Jesus To A Child – George Michael
When Doves Cry – Prince
Purple Rain – Prince And The Revolution
Ray Of Light – Madonna
Mathematics – Little Boots
Flash In The Night – Secret Service
West End Girls – Pet Shop Boys
Missing – Everything But The Girl
One Last Try – Ane Brun
Family Affair – Mary J Blige
Socker – Kent
Wear It Like A Crown – Rebekka Karijord
Big Sur – The Thrills
Someone Like You – Adele
Be Mine – Robyn

Älska multitasking!

Multitasking är min grej, har jag upptäckt. Helst sitter jag med laptopen i knät, medan jag samtidigt ser ett intressant tv-program, bloggar, knåpar ihop musiklistor i Spotify, betalar en räkning, kollar upp något som legat och grott i hjärnbarken osv.

Jag älskar det! Det flow som uppstår skapar en enorm trivsel och inre tillfredställelse hos mig.

Idag är det söndag, vilket nuförtiden är min favoritdag. Soffhäng med multimedial multitasking efter en lyxig helgfrukost extra allt.

Idag har jag förutom den där frukosten hunnit med att koppla upp mig, kolla Facebook, kompletterat en Spotifylista med en måste-låt, lekt med och kramat på grannpojken, sett en repris av sommarpratare från 2010 och då irriterat mig en smula på regissören Ulf Malmros som verkligen tycks gilla sin egen röst, insett att jag är likadan, ägnat fler en ett leende åt gårdagskvällens kvalitetstid med min älskade storasyster Camilla. Vi åt skaldjur och fisk och drack porlande Champagne. Det var fint. Och blev sent. Vid strax över fyra lämnade hon oss. 

Livet är gott!