Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>