Vilken blåsning!

1. Orkanen ”Irene” blåste omkull det mesta i New York med omnejd – hittills har 8 människor mist livet och 2 miljoner tvingats till evakuering från sina hem.

2. Rikspolisstyrelsen har godkänt alkobommar för ankommande med bilfärjor till Sverige. En milstolpe i arbetet för nolltolerans!

3. Usain Bolt diskvalificerades efter tjuvstart, och VM’s största dragplåster kom alltså inte ens till start. Snacka om fiasko!

Bästa låten någonsin?

Jag kontrar på Mikaelas inlägg ”Bästa låten någonsin?”. Eller kontrar förresten – jag är på helt samma linje. Mikaela skriver:

Bästa låten. Kan man utse den? Det har poppat upp låtar i huvudet och jag har tänkt ”den kanske”. ”Eller den”. Men det finns ju så många. Många låtar jag blir glad, ledsen, partysugen eller bara lugn av.

Det är en av anledningarna till att det är fullständigt omöjligt att utse ”bästa låten någonsin, alla kategorier”. Musik är allomfattande, alla har en relation till den, och den där specifika låten kan aldrig bedömas rättvist, på precis samma grunder av alla människor. Vad vi tycker om en låt är beroende av våra egna förutsättningar: referensramar, preferenser, minnen, intresse- och kunskapsnivå. Vi bedömer helt enkelt en låt på olika sätt beroende på vilka vi är.

Dessutom behöver vi ta hänsyn till låtens beskaffenhet, vilken genretillhörighet den har osv. Det vore till exempel inte särskilt schysst att jämföra Zlatan och Foppa.

Oftast förenklar vi det; vi säger ”det här är den bästa låten just nu” men menar egentligen ”den här låten lyssnar jag mest på för tillfället.” Vi analyserar sällan varför vi gillar en viss låt. Att den rimmar med ens musiksmak är uppenbart, men vad är musiksmak? Rymmer musiksmak även omständigheter som sinnesstämning? Ibland väljer vi låt efter humör – när vi vill dansa och slå runt, när vi är låga och ledsna eller när vi vill bli glada. Jag, till exempel, älskar att sjunga och dansa till schlagers, och då till de låtar jag föredrar inom just den genren. Men det betyder inte att jag tycker att det är kvalitativ och bra musik som ger mig något själsligen eller som jag i övrigt får ut någonting av att lyssna på. Jag skulle till exempel aldrig få för mig att lyssna på schlagers när jag sitter och jobbar eller läser, och inte heller välja det som bakgrundsmusik på en middag.

Kontentan: för att kunna utse en ”bra” låt behöver vi bestämma oss för exakt vad som ska bedömas – vilka kriterier som ska ligga till grund för vårt utlåtande. Är det den skönaste partydängan eller vackraste balladen som ska utses, eller ännu snävare ramar som det snyggaste ljudlandskapet eller det mest nyskapande beatet, eller kanske den mest tänkvärda texten. Ja, ni hajar vad jag vill ha sagt. Ramarna och spelreglerna behöver vara desamma för alla som ska bedöma låten, annars blir en låts listplacering godtyckling och helt ointressant.

Hur kan jag då, som jag så många gånger gjort, utse till exempel ”Årets låt”? Vilka kriterier har jag då utgått ifrån?

Personligen – jag kan inte tala för någon annan – utgår jag ifrån följande när jag utser ”Årets låt”:

  • Att den enligt mig är kvalitativ i alla dess ingående delar: ljudlandskap, röst, text (den måste vara långt mer intelligent än en trallvänlig återkommande refräng) etc.
  • att den gett mig något – berikat min musikskatt, bevarat och påmint om ett fint minne, eller rimmat med en sinnesstämning jag vid otaliga tillfällen haft under året.
  • att den är en av de låtar jag lyssnat mest på under året, vilket antagligen beror på punkterna ovan.

”Årets låt” har en tidsmässig begränsning, vilket skiljer den från ”Bästa låten någonsin”, som måste vara tidlös, sakna det där bäst-före-datumet som merparten av alla låtar har. Jag vågar mig inte på att utse ”bästa låten någonsin, alla kategorier”, så jag gör som Mikaela – jag listar en rad låtar som jag anser är riktigt bra av ovan nämnda anledningar, och mer än under en begränsad tidsperiod.

Secret Heart – Feist
I’m Not Leaving Now – HOFFMAESTRO
It Might As Well Be Now – Moneybrother & Ane Brun
Going Home – Sophie Zelmani
Learn To Live With What You Are – Ben Folds
The Luckiest – Ben Folds
Impossible – Shout Out Louds
Young love – Moto Boy
Sunset Blvd – Pacific
Soul Meets Body – Death Cab for Cutie
Astronaut – Salem Al Fakir
Such Great Heights – The Postal Service
Dress Up In You – Belle And Sebastian
Gimme Sympathy – Metric
O.N.E – Yeasayer
Mathematics – Little Boots
I Am Not A Robot – Marina And The Diamonds
Life On Mars – David Bowie
Everywhere – Fleetwood Mac
Suspisious Minds – Elvis Presley
Jag kommer – Veronica Maggio
Smooth Criminal – Michael Jackson
I Will Sing For You – Maya Hirasawa
Father Figure – George Michael
Did You Give The World Some Love Today, Baby? – Doris
Losing My Religion – R.E.M.
In Sleep – Lissie
Sweetest Thing – U2
Fields Of Gold – Sting
With Every Heartbeat – Kleerup & Robyn
Every Breath You Take – The Police
Don’t Look Back In Anger – Oasis
This One’s For You – Ed Harcourt
No One’s Gonna Love You – Band of Horses
Jesus To A Child – George Michael
When Doves Cry – Prince
Purple Rain – Prince And The Revolution
Ray Of Light – Madonna
Mathematics – Little Boots
Flash In The Night – Secret Service
West End Girls – Pet Shop Boys
Missing – Everything But The Girl
One Last Try – Ane Brun
Family Affair – Mary J Blige
Socker – Kent
Wear It Like A Crown – Rebekka Karijord
Big Sur – The Thrills
Someone Like You – Adele
Be Mine – Robyn

Älska multitasking!

Multitasking är min grej, har jag upptäckt. Helst sitter jag med laptopen i knät, medan jag samtidigt ser ett intressant tv-program, bloggar, knåpar ihop musiklistor i Spotify, betalar en räkning, kollar upp något som legat och grott i hjärnbarken osv.

Jag älskar det! Det flow som uppstår skapar en enorm trivsel och inre tillfredställelse hos mig.

Idag är det söndag, vilket nuförtiden är min favoritdag. Soffhäng med multimedial multitasking efter en lyxig helgfrukost extra allt.

Idag har jag förutom den där frukosten hunnit med att koppla upp mig, kolla Facebook, kompletterat en Spotifylista med en måste-låt, lekt med och kramat på grannpojken, sett en repris av sommarpratare från 2010 och då irriterat mig en smula på regissören Ulf Malmros som verkligen tycks gilla sin egen röst, insett att jag är likadan, ägnat fler en ett leende åt gårdagskvällens kvalitetstid med min älskade storasyster Camilla. Vi åt skaldjur och fisk och drack porlande Champagne. Det var fint. Och blev sent. Vid strax över fyra lämnade hon oss. 

Livet är gott!

Halleluja, someone is på smällen … snark.

Nämen hörni, om vi återigen skulle ta och spy lite galla över kungahuset. Inte dem därinne – de tycker jag faktiskt mest synd om – utan själva monarkin som statsskick.

Idag basunerades den ut, ”den stora nyheten”. Kronprinsessan är på tjocken! O äntligen! Konfettiregn över stan! Lyckan är gjord! Som vi har väntat! Eller?

Jag tittade på budbäraren med höjda ögonbryn, och tänkte att ”Jaha … och”. Reagerade ungefär lika uppspelt som när jag upptäcker ett tuggummi under skosulan.

Ett grattis till Viktoria och Daniel är naturligtvis på sin plats; jättekul för dem! Det jag stör mig på, och som gör mig lite illamående är att det är hela Sveriges angelägenhet – att ett så stort fokus inom monarkin ligger på reproduktionen. Tronföljden framför allt, som om det vore … viktigt. Visst känns det lite 1500-tal? Tänk om Viktoria och Daniel inte varit kompatibla. De är ju trots allt människor, som du och jag, åtminstone när det gäller biologin. Fast det där kollade förstås kungahusets egen läkare upp innan det kunde bli tal om något bröllop. Alltså inte att de var människor, utan att de var kompatibla. Måste ha skett under samma process som prinsifieringen av Daniel, efter vilken han plötsligt dök upp vid Viktorias sida med stelt vaxdockegrin och vattenkammad bena. Att något kan vara så hårresande och samtidigt så vansinnigt platt …

Vad jag försöker säga är att kronprinsessans nedkomst varken är större eller viktigare än någon annans.

Funderar på om emigrering är enda sättet att slippa höra om spektaklet. Andra förslag emottages tacksamt!

Förlåt Viktoria, du är säkert en hyvens medborgare, men jag tycker monarkin är förlegad och borde avskaffas. Det kanske du också tycker, vad vet jag?

Nackdelarna med ett öppet Pride överskuggar de få fördelarna!

Vi avslutade årets Pride med finalnumret på Kungsträdgårdens stora scen, Alcazar, som kvällen till ära gjorde sin sista spelning innan splittringen. Vi dansade, skrålade, jublade och skålade, alltmedan ett alldeles för stort antal stelopererade människor i publiken slängde irriterade blickar på oss. Vi kunde inte bry oss mindre – är det Pride så är det. Kärlekens och glädjens högtid. Vill man blänga och skapa konflikter får man göra det annorstädes. Helst inte alls, men särskilt inte på Pride!

Efter att lamporna slocknat och ridån gått ned begav vi oss vidare till Operaterassen och Clean Groups avslutningsfest, med Danny som dragplåster.

Nu till den stora frågan – är en öppen Pridefestival ett bra drag? Detta har fyllt mitt huvud med bryderier i dagarna fem, och jag har bävat för detta inlägg. Men här är det nu:

Jag är ledsen, folkens, men … NÄ. Det är ingen brilliant idé! I teorin, visst; principiellt rätt tänkt och politiskt korrekt som ett led i arbetet för och med acceptans i samhället för HBT-kulturen. Men att öppna upp Priden för alla, utan minsta tröskel i form av entréavgift, bidrar inte till ett bättre samhälle med ett kollektivt ”inget-konstigt-alls-tänk” som mynnar i att allt vad HBT-festivaler heter kan avskaffas. Det är orealistiskt. Det finns för många nackdelar – och puckon för den delen.

Jag är medveten om hur lyckligt lottade vi i Sveriges storstäder är som ens kan diskutera huruvida en öppen Pridefestival är en bra idé. I många länder är en tillställning för HBT-personer endast en utopi; i en del länder är homosexuella handlingar förenade med döden. Men jag utgår här och nu från vår svenska verklighet, med de omständigheter som gäller här:

Pride blir som vilken annan festival som helst – ett Smaka på Stockholm 2. Totalt urvattnat. Och då är poängen tappad.

Prides målgrupp riskerar att bli en minoritet på sin egen festival. Frågan är om det inte redan nu, första året, faktiskt var så.

De mindre grupperna i HBT-gemenskapen, exempelvis transorna, lyste med sin frånvaro. Anledningen är uppenbar: på ett Pride med enbart människor som verkligen vill vara där, vilket blir resultatet med en entréavgift, behöver de inte utstå folk som höjer på ögonbrynen, rynkar på näsan eller pekar och viskar. En vecka om året är de som vilka som helst. Klart som fan man skiter i det! Det hade jag också gjort.

En annan grupp som blir lidande av en öppen Pride är de människor som lever på små orter och bygder där heteronormen inte ruckats en millimeter på. De som lever för denna enda vecka om året då de får vara sig själva och kan leva ut. Där de kan vara säkra på att alla som befinner sig på festivalområdet har betalat för att vara där.

Ett gratis öppet Pride blir ett Pride där hotet lurar runt hörnet. Ett ligistgäng som har vägarna förbi kan utan vidare gå in och sprida osämja, skapa konflikter och oroligheter. Dårar med högerextrema sympatier likaså. Kort sagt, det blir allt för enkelt för de som så önskar att sabotera och dela ut kränkningar till höger och vänster – spy ur sig okvädesord.

Årets sanna Prideanhängare fick sannerligen smaka på Stockholm, men på dess baksida. Exempelvis blev en volontär angripen och misshandlad, och två kvinnor som visade sin kärlek öppet blev antastade av en man som lät de veta hur äckliga han tyckte att de var, varpå han hällde en öl över dem. Kvinnorna polisanmälde, men polisen kunde tydligen ingenting göra. Trots att jag förespråkar kärleken som medicin för allt – Love is always the answer – så hade det här puckot en jävla tur som inte gav sig på oss. Då vet jag inte vad jag hade gjort.

Jag hörde om en tjej som i många år stått i ett av Pridens partipolitiska tält, som i år fått frågor om varför homos nödvändigtvis ska få gifta sig och varför bögar är så fjolliga? Detta är ju så uppenbart frågor som ställs för att provocera snarare än för att söka upplysning. Trots att personerna i tälten är rustade och högst lämpliga att svara på dessa frågor, och kanske till och med kan så ett frö till åtminstone en liten gnutta sunt förnuft i en reptilhjärna, så kan man ju diskutera om det är deras sak att behöva bemöta denna idioti. Vinner samhället på att en handfull mindre begåvade människor får en upplysning de med största sannolikhet inte förvaltar? Ytterst lite i så fall, och vad som är viktigast, inte i den utsträckning att vi tjänar på ett öppet Pride. 

Kontentan: i den här formen kan Pridefestivalen skrotas helt och hållet, eftersom den ändå kommer att gräva sin egen grav om det fortsätter så här. Sänk entréavgiften, och låt det bli ännu billigare för studenter – absolut, men skippa fri entre! På så sätt blir det öppnare än det varit, då fler har råd att delta, och man slipper byket som bara är där för att förstöra.

När det gäller att uppnå acceptans i samhället tror jag mer på att man ökar resurserna i det vardagliga arbetet med HBT-frågor: inför ny uppdaterad kurslitteratur och genuspedagogik från dagis och genom hela skolgången, inför en obligatorisk genusutbildning inom sjukvården så att alla männsikor oavsett sexuell läggning (etnicitet, hudfärg, bakgrund etc. etc. såklart!) behandlas lika och blir bemötta med respekt, seriositet och relevanta, väl underbyggda diagnoser. Och låt lagar och föreskrifter för radio och tv innehålla ett ordentligt stycke genusvett osv.

Detta är ett gediget arbete som kommer att ta lång tid, och innan vi är där, låt Pridefestivalen få vara det den alltid varit – årets största fest för HBT-personer, dess anhängare, och de människor som greppat det självklara – alla människors lika värde!

De andra, kreti och pleti, får ägna sig åt något annat, men de ska ta mig fan inte få möjligheten att förstöra festen – kärlekens och glädjens högtid!

Parad och Prideavslutning!

Vi kliver av tunnelbanan vid Slussen och stiger ut i folkhavet på Södermalmstorg. Slingrar oss förbi och igenom till Hornsgatan, strax nedanför ”puckeln” där Efva Attling har sin smidesstudio.

Det är sista dagen på årets Pridefestival – paraddagen, och myllret av människor är lika omfattande som vanligt. Varje år lika mycket folk – invigda, förväntansfulla, partyglada, färgstarka, novisa, nyfikna, skeptiker, antagonister – och de oskrivna bladen med hörselskydd. Alla har lämnat hemmets vrå för att bevittna denna fest – för vissa, spektakel för andra.

Det avlägsna jublet vittnar om att paraden är i antågande. Närmar sig. Ett stort rökmoln avtäcknar sig mot himlen lite längre bort, och min första tanke säger sabotage – bomb, eldsvåda! Men jag lugnas snart av att paniken, kaoset, hysterin uteblir.

Istället stiger jublet allt eftersom det första ekipaget inträder på scenen precis framför oss. Samma MC-kvinna som alltid, varje år, tar täten och brummar igång festen. Vi ler, busvisslar och vinkar till det ena ekipaget efter det andra som tågar förbi, men när vi ser plakatet ”Marching for those who can’t” och de förtejpade munnarna tåras ögonen och klumpen i magen växer till.

Det tar en bra stund innan Bee Bars flak dyker upp inom synhåll. Vi kliver under och förbi avspärrningarna och ansluter. Jag sträcker mig upp mot Henke som håller i en bukett prideflaggor.

Vi viftar och dansar oss igenom resten av Hornsgatan, över Slussplan och ner mot Skeppsbron. Då kommer skyfallet. Efter ett tag kliver vi av – dyblöta. Men ger oss inte utan väntar in det utlovade uppehållet med ”sol och 26 grader till kvällen”. Och när det händer tar vi av oss extratröjor och regnställ, rättar till luggen och sällar oss till den digra hop med människor som utgör ”svansen” efter QX-ekipaget – diggande och hoppande människor, som småspringer för att hänga med. Vi orkar i kanske 100 meter. Sen tröttnar vi, inser att det där med att ”åldern tar ut sin rätt” inte är en skröna.

Klockan blir fem och solen steker på våra bara armar. Jag myser under mina stora svarta Guccibrillor (och så fick jag det sagt också :-)

Till Pridepark har paraden ännu inte hunnit, men vi har. Sitter på en uteservering i utkanten av Kungsträdgården, med rödvin i riktigt glas, som omväxling. Sambon beställer en italiensk pasta, men utan frikadeller, som rätten egentligen innehåller. Den snorkiga unga damen bakom kassan låter oss veta att såsen redan är färdigblandad och pekar demonstrativt på menyn:

Det finns vegetariska rätter du kan välja.

Jag tar pastan. Jag kan ta bort köttbullarna själv, svarar sambon vänligt och tillmötesgående.

Jag, som hela tiden stått bredvid och hört på, kan inte längre hålla tillbaka mitt ursinne:

Men det är väl för fan bara att ta bort köttbullarna!

Jag får en avmätt blick, sedan vänder snorkiga damen på snoken och adresserar sambon.

Ok, jag ordnar en pasta utan köttbullar åt dig.

Jag vet inte om det var för att jävlas eller om hon faktiskt glömde, men min Ceasarsallad missar hon, som av en händelse, vilket resulterar i att jag, när sambon får sin mat och vi upptäcker missen, snällt får stå i kö igen – en kö som nu växt sig längre – och göra en ny beställning. Jag tänker på guld, gröna skogar och salta hav för att undvika en ny konflikt.

Visst, man kan ha dåliga dagar, men jag vet inte om jag tycker det ursäktar det mottagande vi fick – inte när service och stresstålighet är själva ledorden i yrket.

Stället heter Baretto och ligger som sagt i Kungsträdgården. God mat dock. Your choice.

Nog om det. Frånsett den fadäsen har vi en härlig sittning i solen, och slår oss dessutom ihop med två underbart fina killar i 30-årsåldern, som vi börjar prata om livet med. Om alla som är på festivalen utan koppling till HBT-rörelsen vore som dem skulle diskussionen om ”ett öppet Pride” inte existera. Då hade vi varit framme vid regnbågens slut. Alla tillsammans i en enda stor gemenskap. Men det finns puckon. Tyvärr.

Till kvällen lämnar vi hänget och flanerat i riktning mot stora scenen, där Alcazar, som sista nummer för kvällen, ska ge sin sista spelning någonsin. Och den vill vi inte missa!

Scenen entras av den ena ersättaren efter den andra. När någon Eric Saade look-alike kommer ut och river av Popular blir det så uppenbart att Prideorganisationen inte har råd med några namnkunniga artister, trist nog. Schlagertorsdagen lär ha svalt det mesta av budgeten – då bjöds det på gamla Melodifestivalfavoriter framförda av orginalartisterna – Shirley Clamp, Pernilla Wahlgren, Lotta Engberg, Sara Löfgren, Kikki Danielsson etc. Inte några favoritartister på något sätt, men gratis är de inte.

Efter en bejublad finalshow av Alcazar riktar vi genast fokus mot Clean Groups avslutningsfest på Operaterassen.

Markus Gisslén, min svågers lillebror vänder plattor i loungen på ett föredömligt sätt, så där hänger vi ett tag. Låter Cavan svalka strupen.

Danny, som står för kvällens artistframträdande, bjuder på en glimrande show, och jag slås av hur begåvad den mannen är; han har en okonstlad och ren röst, och rytmen i bloden. Riktigt bra faktiskt! Passar också på att vila ögonen lite extra på den fenomenalt vackra fotografen.

Klockan är strax efter 03.00 när vi kliver ur taxin hemma i gränden. Jag ler snett; är nöjd med dagen och kvällen, men inte med festivalens utförande. Mer om det i nästa inlägg.

Foto: Karin Haraldsson och jag

Love is always the answer!

Jag skriver som jag gjorde på Facebook nyss. Det tål att sägas om och om och om igen – och igen.

Idag börjar en av årets viktigaste veckor – PRIDE! Ut på gatorna och visa gemenskap och medmänsklighet för en öppnare värld, där vi alla har en plats oberoende av etnicitet, hudfärg, sexuell läggning. Nu viktigare än någonsin! Låt oss stå enade mot ondskan och kväva den med kärlekens vita vingar!

Leve kärleken!