En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.

Oh Ma …

… ggio!


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Veronica Maggio står för årets hetaste svenska album med sin ”Satan i gatan”, som producerats av ingen mindre än Wonderchild-Christian Walz, och som är somrigt utan att vara glättigt.

Jag kommer är ett 3 minuter och 25 sekunder långt mästerverk! En annan favorit är Inga kläder.

Maggios röst, de skickligt vävda texterna som är direkta men samtidigt lämnar utrymme för tolkning, och det gåshudsframkallande ljudlandskapet blir till ett eget litet Kinderägg i form av tre överraskningar i en. Jag är helt såld – så såld som Veronica var nervös i ”Pluras kök”, då hon var så skakis när hon hackade lök att hon inte skar sig själv i handen, utan Plura(!) Sjukt rolig sekvens i ett även i övrigt strålande avsnitt, där Maggio gjorde en oförglömlig akustisk version av Måndagsbarn från förra albumet. I programmet medverkade även Sahara Hotnights frontfigur, Maria Andersson.

Att Veronica Maggios sound påminner en del om Oskar Linnros’ och vice versa är ingen slump; Linnros producerade Maggios förra album ”Och vinnaren är …” – ett samarbete som blev till kärlek. Men det är som bekant slut nu, vilket Linnros gjorde offentligt i en av förra sommarens stora hitar, Från och med du.

Maggios senaste album släpptes i slutet av april, så det här kan tyckas vara gammal skåpmat, men för mig tar det lite tid innan jag är redo att uttala mig. Måste få tid att analysera och reflektera.