Bin är ungefär som hundar

Igår kväll var vi på Eriks grill (Gondolens uteservering) med A och M och åt middag, drack öl och rosé, och samspråkade.

Ett favorithäng under sommarhalvåret då maten är delikat, ölen gyllengul (Estrella på fat!) och servicen glimrande! Igår hade vi en ung tjej, som jag för säkerhets skull frågade om jag fick adoptera – den självklara frågan när någon är trevlig? Hon sa ”Det går bra”, så nu är det bara pappersarbetet kvar. Eller?

Precis när vi kom hade vi några andra gäster till bordet – objudna sådana. Getingarna.

Fast, sa servitrisen, det är inte getingar, utan bin, och de är inte lika farliga. Man ser det på att de inte är randiga utan mer åt det bruna hållet, och lite ludna. De stannar max i 5 minuter, och är det inget kul så sticker de.

Det kändes ju betryggande.

Alltså inte ”sticker” – de drar, flyger sin väg.

Men vad tycker bin är kul då? undrade A och jag i vårt stilla inre.

Servitrisen fortsatte:
De är ungefär som hundar. De vill bara hälsa och sen är det bra liksom.

Bra sagt.

Vad vi åt? Röding med färskpotatis, vitlöksaioli och någon annan fenomenal gucca. Och så drack vi ett tveksamt rosé. Jag gillar inte rosé, bara en speciell sort – ”Glenn Ellen”. Så, iväg med er och beställ på Systemet.

So long!