Den totala avsaknaden av värdighet i offentliga hyllningar

Jag vet inte vad det är med offentliga kollektiva hyllningar, men de gör sig inte i tv, och dessvärre inte ens i verkligheten. Särskilt inte om konferencieren ställer frågor av typen ”goddag yxskaft”.

En av dessa hyllningar ägde rum idag i Lotta på Liseberg, då svenska damlandslaget i fotboll skulle firas på scen, vilket i och för sig var helt välförtjänt efter det nyligen hemkammade VM-bronset.

Men alltså, det blir liksom en knattefest av alltihop. Varmkorv och saft, ballonger och fiskdamm. Och på det allsång – barnens Markoolio gjorde en gång en låt, ”Mera mål”. Ja, precis, den rev man av, och stackars damlandslaget fick snällt skråla med. Jag hade bett Lotta Engberg slå mig medvetslös med mikrofonen.

Som om detta inte vore nog är Lotta Engberg, allsångsledaren så pinsamt dåligt påläst att hon fäller kommentarer som: ”… Och i 52:a minuten, bara åtta minuter kvar av matchen, så gör hon … Marie … mål i krysset …” Lotta frågar också tjejerna: ”Hur känns det? Får man höra ett riktigt segervrål!” Tänk er samma situation med herrlandslaget. Zlatan hade lämnat scenen direkt. Redan innan Anders Svensson spänt stämbanden.

Som pricken över i ber Lotta tjejerna visa dansen, och avser den segerdans som i och med detta VM blivit Sveriges signum i damfotbollsvärlden. Men Lotta säger ungefär så här: ”jag har hört något om någon dans ni brukar dansa.”

Men ååå!! Då slet jag mitt hår och bet i skämskudden.

Nej, jag är ingen expert på offentliga hyllningar. Det enda jag vet med säkerhet är att de alltid blir så jäkla krystade. Liksom alla prisgalor. Fotbollsgalan, idrottsgalan, för att inte tala om Guldbaggegalan.

Hur ska man då undvika att offentliga hyllningsspektakel blir just fåniga spektakel? Jag vet faktiskt inte, men en påläst konferencier är en förutsättning.

För övrigt älskar jag Sveriges segerdans – den är för härlig!

EKO EKo Eko eko

Första dagen på jobbet efter semestern, men ingen välkomstkommitté mötte mig på den ödsliga parkeringen. Inga fanfarer. Inga serpentiner. Ingen konfetti ;-D

Korridorerna på mitt våningsplan gapade tomma och mitt nynnande studsade mot väggarna och tillbaka in i hörselgångarna, som ett outhärdligt eko.

Jag ställde min medhavda Byggare-Bob-termos, som var fylld med ljuvligt nybryggt kaffe, på skrivbordet, och slog mig ner på kontorsstolen med en duns. Det blir så när man inte tränat lårmusklerna på några veckor, och de istället är fyllda med … Champagne. Nä, men med semesterfrosseri.

Inte en själ.

Allt det ovan skrivna är helt sant :-) men verkligen inget problem. Det är skönt när det är alldeles tyst och lugnt, även om jag gillar mina kollegor, för det gör jag verkligen!

Dagen har fortlöpt i makligt tempo utan några större incidenter, utom lite Päronfestis på byxbenet. Och Robert – om man nu kan kalla honom en incident.

Jag ska dit i morgon också. Och då ska jag inte nynna.