Och så Paris!

Vi hade bävat för Paris hysteriska trafik, men blev positivt överraskade. Nåja, nog är den hysterisk alltid, men det var inte så vansinnigt som vi från början trott. Men oj, vilken oordning! Man ska inte låta sig luras av antalet uppkritade filer – de åtföljs inte det minsta. Parisarna tutar och tränger sig förbi som om det vore det mest självklara i världen. Vid ett tillfälle blev jag så till mig av frustration och fick så brått att hejda en bilist att jag körde handen rätt in i rutan, innan jag hunnit öppna den helt. AJ, vad ont det gjorde. Resten av resan satt jag lätt förlägen tillbakalutad i mitt passagerarsäte.

Efter många om och men hittade vi hotell för natten – då hade klockan hunnit bli 22.30, och det enda i matväg som fanns tillgängligt var en rätt trist hamburgerhistoria.

Dagen efter var vi vid bättre mod och letade upp ett Ibis på Rue Lafayette, ett stenkast från Operan. Hotellportieren var overkligt otrevlig och osympatisk att jag inte kunde hålla igen:

Be nice, mister!
- Excuse me?! svarade han och spände ögonen i mig.
– Gulp, tänkte jag, men vek inte ner mig, utan upprepade orden.

Han mumlade något och fortsatte med det han höll på med.

Vi stötte på flera ohyfsade människor under våra två dagar Paris, men även en hel del trevligt folk, som hjälpsamma visade vägen eller åtminstone svarade på tilltal.

Eftersom jag och sambon varit i Paris en gång tidigare och sett de större sevärdheterna, tog vi det lugnt och flanerade mest runt. Vi hängde lite i Saint Germain, som vi blivit tipsade om, och en utekväll i Marais hann vi med. Åt sniglar, det gjorde vi också. Nåja, jag och Markus i alla fall. Det var riktigt gott, särskilt den härliga persilje-och-vitlöks-guckan som snäckorna var fyllda med. Sniglar liknar bläckfisk till konsistensen, men tänk inte! Och titta för guds skull inte. Markus både tänkte och tittade, och skymtade snigelspröten. Då var det tack och hej, hur mycket ”DELIKATESS” det nu än är.

Uppe vid Sacre Coeur satte vi oss med varsitt glas utan bubblor – resans första. Bakom våra solglas tittade vi på den hop med människor som strosade runt bland konstnärerna på torget. Vi småpratade och myste på så mycket vi bara orkade.

En rajd till Notredam hann vi också med – denna magnifika byggnad!

Vad mer? Jo, lite shopping blev det också. För min del i form av ett par Guccibrillor, som satt som gjutna på näsryggen. Nedsatta till halva priset, 800 bagis(!) Tack för kaffet! Överkomligt, får man ändå tycka ;-) När jag på lätta fötter skuttade ut ur butiken, fick två japanskor syn på min guccikasse och sprang nästan omkull mig i sin iver. Ville titta vad som fanns däri och veta hur jag i mina slitna jeansshorts haft råd med sådana dyrgripar. Inte otrevliga på något sätt utan rara, vänliga och glada. Innan jag ens hunnit uttala ordet ”REA” var de borta.

Morgon nr 3 lämnade vi Paris och körde till en outlet 35 min utanför stadskärnan: ”La Vallée Village”. Där fanns de flesta dyra märkena, men mycket till fynd blev det knappast även om plaggen var nedsatta någon eller ett par tusenlappar, de kostade ändå en miljard.

Vid 14.00-tiden var vi på väg hemåt mot norra Europa, och inte förrän 01.30 hittade vi ett hotell värt namnet, och då hade vi hunnit till Lübeck. Vid det laget var vi totalt tömda på energi, men trots det hade jag svårt att somna, då mina armar och ben var så rastlösa att det kröp i hela kroppen. Att dela Autobahn med ett gäng nonchalanta långtradarchaffisar mitt i den tyska mörka natten, som för säkerhets skull bjöd på en långdragen regnskur, är ingenting jag rekommenderar. Stundtals såg vi ungefär ingenting, och det kändes verkligen inget vidare, men det löste sig som sagt till slut, till det bästa.

I höjd med Sveriges vackraste vy, Vättern vid Brahehus, tryckte jag ner gaspedalen lite extra för att liksom fira känslan av att vara hemma efter en, vad det kändes, evighetslång tillbakaresa från Frankrike på ojämna semesterstinna Europavägar – efter ett par utdragna timmar på ett nattsvart och blött Autobahn, och ett monstruöst vägarbete i Köpenhamn som pga. total avsaknad av guidning skapade enorm frustration.

Men så här i efterhand spelar detta ingen som helst roll, lika lite som våra möten med skrattretande otrevliga människor gör det, den extremt dåliga skyltning som franska vägar (inte) erbjuder, eller den förvånansvärt mediokra mat som stått till buds. Inget av detta lyckas sänka helhetsupplevelsen! Vi har haft en alldeles fantastisk vecka i Champagne och Paris tillsammans med våra kära Markus och Fredrik!