Vad tycker du?

Dags för frågestund, gott folk!

Favorit …
… restaurangen: B.A.R.
… smultronstället: Bohusläns skärgård
… sysselsättningen: Skriva, se film, Wining & Dining och bada en riktigt varm dag.
… boken: Stjärnor utan svindel av Louise Boije af Gennäs
… filmen: A Single Man och Kyss mig
… skådisen: Meryl Streep, Leonardo DiCaprio, Julianne Moore, Colin Firth. 
… artisten: Just nu Veronica Maggio
… vinet: Rött vin – Amarone, Vitt bubbel (Champagne :-) – Amour de Cuvée fr. Duménil.
… ölen: Estrella Damm på fat
… låten: Ritual Union med Little Dragon
… färgen: svart och vit
… egenskapen hos människor: humor
… personligheten: Tina Nordström (tv-kocken)

Senast …
… lästa boken:
Tiger av Mian Lodalen
… sedda filmen: Birthday Girl (med Nicole Kidman) från 2001. Den gick på tv och jag fastnade …
… hörda låten: Ritual Union med Little Dragon
… besökta restaurangen: Eriks Grill

Just nu …
… läser jag:
Alfahannen (Katarina Wennstam) och Kafka på stranden (Haruki Murakami)
… gillar jag: Champagne, Veronica Maggio och den stundande Priden.
… vill jag: bada i havet
… är jag sugen på: glass

Posta ett eget blogginlägg och länka hit, eller skriv i kommentarsfältet. Kom igen nu, lite action! :-)

En 5:a som går till historien!

Så har den då haft premiär – årets film. Igår närmare bestämt.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.Jag såg QX’s förhandsvisning av ”Kyss mig” i juni, och älskade den! Om detta skrev jag ett inlägg redan då. Här kommer ett till:

Jag vidhåller det faktum att den här filmen är banbrytande, då den är den enda i sitt slag hittills i svensk filmhistoria. Det som är så unikt är detsamma som det Aftonbladets Jens Peterson i sin recension rackar ner på – att det är en vanlig film. Han skriver: ”… en film får gärna kännas mer originell.” Men Jens, fattar du inte?! Det är ju det vanliga som är så originellt med den här filmen – de två förälskade kvinnorna skulle kunna bytas ut mot vilket förälskat heteropar som helst. Inga fördomsgödande schabloner eller nidbilder till karaktärer, inget gullifierande hålla-handen-spektakel, och inget hysteriskt problematiserande, förutom att man på ett föredömligt sätt visar upp föräldrargenerationens taffliga och ogrundade rädsla för det främmande – ett okunskapens moralpanik. Scenen med en sårad Lena Endre i dialog med en ignorant Krister Henriksson är fenomenal! Jag ryser vid blotta tanken. De bärande skådespelarna är bländande rakt igenom, med Endre i topp. Liv Mjönes och Ruth Vega-Fernandez, som spelar det lesbiska yrvädret Frida resp. den mer reserverade och vilsna Mia, imponerar i varenda liten känsloyttring, särskilt med tanke på att kameran fokuserar minsta blick och anletsrörelse. Det intima fotot gör att filmen kryper under skinnet på ett sätt som inte borde kunna lämna någon oberörd.


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Jag lyssnar till en intervju med filmens producent, Josefine Tengblad, på TV4 Nyhetsmorgon i veckan. Hon berättar att hon är så glad för den genomslagskraft ”Kyss mig” fått, redan före premiären, inte bara i Sverige utan även utomlands. Vidare avslöjar hon att det är hennes eget liv som skildras på duken; parallellt med filminspelningen gick hon nämligen igenom precis samma sak i verkliga livet.

Det här är en kärlekshistoria som ALLA borde se!

Jag kan hålla med Ronny Svensson i att Elins, Fridas sambo, sorg och smärta inte ges mer utrymme eller skildras mer på djupet, men sett till filmens begränsade tidsrymd är det någonting jag med lätthet förlåter. Jag älskar den här filmen, och det finns ingenting annat att ge den än det högsta möjliga betyget – en 5:a. I den 5:an inkluderar jag filmens betydelse för både svensk filmhistoria och det samhälle vi lever i.

Hänvisningar:
Ronnys filmblogg hittar du här.
Har du Aftonbladet Plus och vill läsa Jens Petersons recension, så hittar du den här.

Oh Ma …

… ggio!


Ur Aftonbladet Nöje 29 juli.

Veronica Maggio står för årets hetaste svenska album med sin ”Satan i gatan”, som producerats av ingen mindre än Wonderchild-Christian Walz, och som är somrigt utan att vara glättigt.

Jag kommer är ett 3 minuter och 25 sekunder långt mästerverk! En annan favorit är Inga kläder.

Maggios röst, de skickligt vävda texterna som är direkta men samtidigt lämnar utrymme för tolkning, och det gåshudsframkallande ljudlandskapet blir till ett eget litet Kinderägg i form av tre överraskningar i en. Jag är helt såld – så såld som Veronica var nervös i ”Pluras kök”, då hon var så skakis när hon hackade lök att hon inte skar sig själv i handen, utan Plura(!) Sjukt rolig sekvens i ett även i övrigt strålande avsnitt, där Maggio gjorde en oförglömlig akustisk version av Måndagsbarn från förra albumet. I programmet medverkade även Sahara Hotnights frontfigur, Maria Andersson.

Att Veronica Maggios sound påminner en del om Oskar Linnros’ och vice versa är ingen slump; Linnros producerade Maggios förra album ”Och vinnaren är …” – ett samarbete som blev till kärlek. Men det är som bekant slut nu, vilket Linnros gjorde offentligt i en av förra sommarens stora hitar, Från och med du.

Maggios senaste album släpptes i slutet av april, så det här kan tyckas vara gammal skåpmat, men för mig tar det lite tid innan jag är redo att uttala mig. Måste få tid att analysera och reflektera.

Bin är ungefär som hundar

Igår kväll var vi på Eriks grill (Gondolens uteservering) med A och M och åt middag, drack öl och rosé, och samspråkade.

Ett favorithäng under sommarhalvåret då maten är delikat, ölen gyllengul (Estrella på fat!) och servicen glimrande! Igår hade vi en ung tjej, som jag för säkerhets skull frågade om jag fick adoptera – den självklara frågan när någon är trevlig? Hon sa ”Det går bra”, så nu är det bara pappersarbetet kvar. Eller?

Precis när vi kom hade vi några andra gäster till bordet – objudna sådana. Getingarna.

Fast, sa servitrisen, det är inte getingar, utan bin, och de är inte lika farliga. Man ser det på att de inte är randiga utan mer åt det bruna hållet, och lite ludna. De stannar max i 5 minuter, och är det inget kul så sticker de.

Det kändes ju betryggande.

Alltså inte ”sticker” – de drar, flyger sin väg.

Men vad tycker bin är kul då? undrade A och jag i vårt stilla inre.

Servitrisen fortsatte:
De är ungefär som hundar. De vill bara hälsa och sen är det bra liksom.

Bra sagt.

Vad vi åt? Röding med färskpotatis, vitlöksaioli och någon annan fenomenal gucca. Och så drack vi ett tveksamt rosé. Jag gillar inte rosé, bara en speciell sort – ”Glenn Ellen”. Så, iväg med er och beställ på Systemet.

So long!

Premiärdoppet!

Jo, det är faktiskt sant – första gången i år.

Men känslan av sötvatten i näsan har jag inte saknat. När jag kommit upp ovanför ytan måste jag nysa tre gånger innan jag är mig själv igen. Sedan soltorkar jag med lock för ena örat.

Perfekt temperatur i vattnet, och lite svalka var precis vad som behövdes i den kvava burkvärmen dagen bjudit.

Hej och tack, men jag föredrar havet :-) Vad tycker ni?

Yet another wining & dining post

Ikväll korkades den upp – den DÄR flaskan, vars innehåll där och då, i Champagne, fick oss att himla med ögonen i ren extas.

Amour de Cuvée, med sin unika sammansättning av lika delar Pinot Noir och Pinot Meunier – svarta druvor som har pressats med finess, så sakta att skalen inte givit färg åt saften.

Bubblorna sprudlade från botten upp till ytan, med sällan skådad iver. En sipp senare, en nick i samförstånd, var vi återigen golvade – helt eniga om att det här både var och är favoriten bland alla.

Den här Champagnen passar dessutom utmärkt till kött, vilket inte gör mig ett dugg, eftersom kött kanske är det bästa jag vet.

Och här kommer bildbeviset:

 

 

Ja, vi var ju tvungna att kolla hur Amour de Cuvée trivdes ihop med jordgubbar också.

För mycket snack om Champagne? Vadå rå, låt mig få njuta lite av det här, jag har för fasicken inte badat en enda gång i år! :-)

Den totala avsaknaden av värdighet i offentliga hyllningar

Jag vet inte vad det är med offentliga kollektiva hyllningar, men de gör sig inte i tv, och dessvärre inte ens i verkligheten. Särskilt inte om konferencieren ställer frågor av typen ”goddag yxskaft”.

En av dessa hyllningar ägde rum idag i Lotta på Liseberg, då svenska damlandslaget i fotboll skulle firas på scen, vilket i och för sig var helt välförtjänt efter det nyligen hemkammade VM-bronset.

Men alltså, det blir liksom en knattefest av alltihop. Varmkorv och saft, ballonger och fiskdamm. Och på det allsång – barnens Markoolio gjorde en gång en låt, ”Mera mål”. Ja, precis, den rev man av, och stackars damlandslaget fick snällt skråla med. Jag hade bett Lotta Engberg slå mig medvetslös med mikrofonen.

Som om detta inte vore nog är Lotta Engberg, allsångsledaren så pinsamt dåligt påläst att hon fäller kommentarer som: ”… Och i 52:a minuten, bara åtta minuter kvar av matchen, så gör hon … Marie … mål i krysset …” Lotta frågar också tjejerna: ”Hur känns det? Får man höra ett riktigt segervrål!” Tänk er samma situation med herrlandslaget. Zlatan hade lämnat scenen direkt. Redan innan Anders Svensson spänt stämbanden.

Som pricken över i ber Lotta tjejerna visa dansen, och avser den segerdans som i och med detta VM blivit Sveriges signum i damfotbollsvärlden. Men Lotta säger ungefär så här: ”jag har hört något om någon dans ni brukar dansa.”

Men ååå!! Då slet jag mitt hår och bet i skämskudden.

Nej, jag är ingen expert på offentliga hyllningar. Det enda jag vet med säkerhet är att de alltid blir så jäkla krystade. Liksom alla prisgalor. Fotbollsgalan, idrottsgalan, för att inte tala om Guldbaggegalan.

Hur ska man då undvika att offentliga hyllningsspektakel blir just fåniga spektakel? Jag vet faktiskt inte, men en påläst konferencier är en förutsättning.

För övrigt älskar jag Sveriges segerdans – den är för härlig!

EKO EKo Eko eko

Första dagen på jobbet efter semestern, men ingen välkomstkommitté mötte mig på den ödsliga parkeringen. Inga fanfarer. Inga serpentiner. Ingen konfetti ;-D

Korridorerna på mitt våningsplan gapade tomma och mitt nynnande studsade mot väggarna och tillbaka in i hörselgångarna, som ett outhärdligt eko.

Jag ställde min medhavda Byggare-Bob-termos, som var fylld med ljuvligt nybryggt kaffe, på skrivbordet, och slog mig ner på kontorsstolen med en duns. Det blir så när man inte tränat lårmusklerna på några veckor, och de istället är fyllda med … Champagne. Nä, men med semesterfrosseri.

Inte en själ.

Allt det ovan skrivna är helt sant :-) men verkligen inget problem. Det är skönt när det är alldeles tyst och lugnt, även om jag gillar mina kollegor, för det gör jag verkligen!

Dagen har fortlöpt i makligt tempo utan några större incidenter, utom lite Päronfestis på byxbenet. Och Robert – om man nu kan kalla honom en incident.

Jag ska dit i morgon också. Och då ska jag inte nynna.