Woody Allen

Woody Allen kan sin sak, men hans senaste ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (2010) är inte brilliant. Bra, men inte toppklass. Den saknar fingertoppskänslan, the skills. Den har inte det där lilla extra som känns ända in i märgen, som en riktigt bra film gör.

I ”Du kommer att möta en lång mörk främling” får vi ta del av en rad livsöden: Om den desillusionerade författaren Roy (Josh Brolin), som lever med kraven från sin fru, Sally (Naomi Watts), och sin svärmor, som lägger sin själ i händerna på en sierska, efter att hon fått sitt hjärta krossat av Sallys far, Alfie (Anthony Hopkins). Han, som i sin tur genomgår en livskris, och försöker deperat leva ett yngre liv, med callgirl Charmaine vid sin sida.

Roy känner sig allt mer misslyckad, och låter ögonen vila på den vackra nyinflyttade Dia (Frieda Pinto) – kvinnan i rött – genom två fönsterglas.

Sally förälskar sig i sin chef, den mörka stilige – och inbjudande – Greg, spelad av the latin lover Antonio Banderas.

Kort sagt en småtrevlig film att slå ihjäl 90 minuter med. Well spent, men som sagt, ingen dunderhit.

En svag 3:a.

Mauro och de andra

Smuttar rosévin och knaprar pistagenötter. Allt medan Mauro Scocco sjunger Jag saknar oss på repeat. Jag har helt snöat in på den. Mitt i sommar’n, snöat in.

Mauro är en mästare på ord.

”Vi har någonting att ta hand om, frågan är om vi vill. Jag låtsas som om jag inte minns, du låtsas som ingenting.”

Det är Mauro, Håkan Hellström och Jocke Berg. Hellströms Jag vet vilken dy hon varit i är fenomenal. Han är ett geni, den mannen!

Och sen har vi Jocke Berg, som sjunger:
”Min klocka har stannat, under dina ögonlock fladdrar drömmarna förbi …” i ett stycke svensk musikhistoria: Utan dina andetag (text & musik: J. Berg, från Kents ”B-sidor 95-00″, som släpptes i slutet av år 2000.)

”Jag kan inte ens gå
utan din luft i mina lungor
jag kan inte ens stå
när du inte ser på
och genomskinlig grå
blir jag
utan dina andetag”

Mer musik-Sverige på svenska: Ja, jag är medveten om att Lars Winnerbäck är en sann poet, även han. Men jag är så dåligt inlyssnad på honom, måste jag erkänna.

Nu när jag fått upp farten fortsätter jag med kvinnfolket: Ane Brun, Rebekka Karijord, Eva Dahlgren, Marie Fredriksson, Annika Norlin (Säkert!), Veronica Maggio.

Nä, nu ska jag åter fylla hörselgångarna med ljuva toner.

Har du någon musiker som får dig att dåna, rodna, gråta, skratta, tänka efter?

Ylva aka Legotanten

Den senaste helgen var till bredden fylld med glädje, stoj, spontana utrop, snor, blöjbyten, och sist men inte minst Duracellracet, som alltid efterföljer det obligatoriska lördagsgodiset.

På fredagen kom min älskade syster och svåger hit och lämnade barnen, för att sedan bege sig västerut på äventyr. Även för mig, sambon och barnen vankades det äventyr. Vi drog till Sickla och Andy’s Lekland. Efter att Sigge försäkrat sig om att vi följde honom med blicken när han åkte rutschkana, sprang han iväg. Stella däremot, kunde inte bry sig mindre om vad vi tänkte ha för oss; vi hann knappt få av henne skorna förrän hon var borta.

Sedan efterföljde familjen-fjällräven-fredagsmys-extra-allt-tacodinner-included :-)

Godnattsagan blev en påhittad historia om ekorren Pyjamas, valpen Pyret och örnen Björn, och en slutkläm med en besjälad liten ost som alla nafsade på – det senare var Sigges bidrag. Om det inte varit för bajsboken hade barnen nog somnat inom fem, men moster Ylvas rungande gapflabb tog död på den drömmen. Vilken fantastiskt galen bok – läs!

Denna Kindergardenweekend fick skönhetssömnen med råge stryka på foten, och när jag och sambon entrade Lugnet, vår fina parklek, strax efter 09.00 på lördagsmorgonen möttes vi av idel flin – grannar och kompisar var redan på plats med sina knallhattar.

Kl. 06.20 samma morgon hade Sigge snubblat in till oss med håret på ända och ögonen fulla med sömn.

- När ska vi gå upp?

Det enda han då lyckades väcka var modershjärtat, som kickstartade likt en hundrameterslöpare som lämnar startblocken. Resten av kroppen befann sig fortfarande i djup sömn – kroppen lealös, ögonen igenmurade, och hjärnan tvärdöd. Den senare är inte på banan än.

På lördagseftermiddagen tog vi med oss grannpojken, Aston 1,5 och åkte till föräldrahemmet i förorten. Det betyder 3 barn och 4 vuxna. Barnen lekte och mumsade mormors goda pannkakor.

En härlig helg!

Men nog med pladder: en bild säger mer än tusen ord: