Drive-in-bröllop

Kör till och gift er! Om det är ont om tid som klämmer i skon så kan jag tala om att det bara tar ca 10 minuter. Kom igen, nu – gör’t på lunchbreaket eller mellan två möten.

Sitter med den vanliga släta svarta koppen och laptopen, när örat växer ett par inch.

”Drive-in-bröllop på Skansen … bla bla… jada… jada.”

Och jag ba’ Que?! Sen inser programledaren att han slagit till med dagens felsägning.

”Humhum, DROP-IN, ska det så klart vara!”

Ja, det låter ju betydligt bättre. Eller? I mina, en fullblodsromantikers, öron låter det lite som samma grej. Same same, but different, liksom. Drop-in-bröllop på Skansen i små kyrkliknande kapell uppradade på backen. Över på ca 10 minuter. Ser framför mig hur ett drive-in skulle gå till: Samma uppradade kapell, samma tidsspann. Enda skillnaden är att de lyckliga tu sitter kvar i bilen.

Not for me. Men människor är olika, och tur är väl det.

Sommarlätt

20110610-175719.jpg

Inlagd strömming på knäcke och en lättöl i junisolen. Det är inte det sämsta, även om lättöl kanske inte är så lattjo – hade helt klart hellre hävt en stark – men öl är ju ändå alltid öl, och dessutom var det lunch det var fråga om.

Märkligt, egentligen, i Sydeuropa är det kultur med en stänkare mitt på dagen, medan det norröver är direkt olämpligt.

Tjejscout, så ända in i vassen …

Det finns dagar när jag äter mig mätt på körsbär. Idag var en sån dag. Nu sitter jag här med jäsande mage och ett nöjt flin på läpparna – rött och nöjt. Och mitt i allt en gäspning. Det blev lite sent igår. Dessutom tar solen ut sin rätt. Jaja, och så är jag medelålders.

Igår? Jo alltså, vi åt middag på Eriks Grill, Gondolens uteservering med två av våra vänner. Det var så varmt ända in i sena timmen, och det var inte mycket annat att göra än att svalka sig med kall Estrella Damm (favoritspanjoren) och torrt rosévin.

  


I morse ställdes jag öga mot öga med dessa läckerbitar, och tänkte:
O no, not another summer in the … vassen!”

Men Robert hann före; pulade snabbt ner dem i sin påse och la utom synhåll.

 

På lunchen lapade vi sol på Mosebacke torg – jag, Ulle och Jocke. Åt lite gjorde vi också. Sen inträffade dagens felhörning (och fråga mig inte vad det var vi pratade om, för det minns jag inte):
Jag: ”I was chased out.”
Ulle: ”Tjejscout?” 

Mian Lodalen – den okrönta drottningen

Ur Mian Lodalens krönika ”Den lesbiska kartan har ritats om” i senaste QX (juni 2011):

”Det blev inga biologiska barn för min del. För det förebrår jag mig själv. Att jag inte hade bättre självkänsla, att jag inte tog min inre röst på allvar, att jag lyssnade på alla belackare som hävdade att homon som skaffade barn var egoistiska, att jag inte var modigare. Men jag förbannar också det samhälle som ihärdigt slog fast att jag var olämplig som mamma. Det retar mig ännu mer nu när jag vet att det inte är sant.”

Forna förståsigpåare – ja, de finns fortfarande – tyckte/tycker sig ha rätten att tala om för oss andra hur vi ska leva våra liv – vad som är rätt och vad som är fel. ”Mind your own business, för fan!” sa jag då, men tyst så att ingen skulle höra. Idag vrålar jag orden, säker på mig själv, säker på var jag står och hur jag vill att världen ska se ut – det handlar om humanitet!

Vad är det förresten som säger att ett barn prompt ska ha en mamma och en pappa? Jo, normen förstås, som skanderar: ”Kärnfamiljen framför allt!” Är inte det viktigaste att ett barn har människor runt omkring sig som bryr sig om och tar hand om det? Om det sedan är en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, tre mammor, sju pappor spelar väl ingen som helst roll. Det låter som om det vore så att alla som lever i andra familjekonstellationer än den ”vanliga” mamma-pappa-barn-konstellationen isolerar sina barn från sociala kontakter med andra än vårdnadshavarna. Varför är alla regnbågsfamiljsskeptiker annars så jävla rädda för att barnen ska bli olyckliga, leva i avsaknad av en manlig el. kvinnlig förebild. Tänk så många försummade och olyckliga barn det finns som lever med en mamma och en pappa. Men det blundar man för, bara barnet har en av varje sort så är allt som det ska. För det har det rätt till.

Nä, jag hävdar att få barn är så önskade som de som kommer till via insemination eller IVF – av den enkla anledningen att man inte kan ”råka bli på smällen” på det sättet. Jag påstår inte att heteropars avkomma inte är önskad, jag slår bara hål på myten om att barn till homosexuella skulle vara mindre lyckliga.

Tvivlarna fortsätter att gå på: ”Ja, men de riskerar ju att bli mobbade i skolan!”

Vad beror det på, i så fall? Jo, samhällets inställning och attityder till allt som bryter mot normen, och där är det tvivlarna som står längst fram och spyr galla. Mycket behöver göras för att förändra detta, men man skulle exempelvis kunna börja med att kräva genuskompetens hos alla förskolepedagoger och lärare.

Men, det ska sägas att vi i vårt land kommit en bra bit på väg, även om vi inte är i mål än på länge.

Jag vill hylla Mian Lodalen! Mian var en av de första öppet homosexuella i Sverige och har alltid stått längst fram på barrikaderna, alltid skrikit högst, för alla människors lika värde och rätten att leva och älska vem man vill! Orädd som få. Och så förbannat viktig!

Det fanns en tid då jag tyckte hon var överdriven, gick till ytterligheter och skrek för högt, men jag är den första att erkänna att jag var en idiot – en riktig jävla jubelidiot! Man måste vara övertydlig och skrika i falsett för att någon ska lyssna, fatta, inse!

Vi har Mian att tacka för så mycket! Utan henne hade vi inte varit där vi är idag, utan henne hade långt färre garderobsdörrar gläntats på, och många fler levt i lögn, utan henne hade vi inte sett så många regnbågsfamiljer stolt rulla sina barnvagnar på stadens gator. Utan henne hade regnbågssjälar landet över tappat hoppet och bleknat.

Mian Lodalen kämpar även mot könsmaktsordningen och könsstereotyperna, för kvinnors rättigheter – ett arbete som är lika viktigt och som skulle bli ett lika långt blogginlägg som detta!

TACK Mian, för ditt aldrig sinande engagemang!


Foto: Anna-Lena Ahlström

Läs hela krönikan i månadens QX, s. 16

Hamrén och vinnarskallen

O herre gud, vilken gladfotboll! Sverige trycker dit Finland med 5-0. Solklart. Klapp-klapp-klapp. Och som pricken över i kommer lille Chillevippen in i 90:e matchminuten, direkt från Saudiarabien, och gör en regelrätt cykelspark – som håller på att gå in.

Zlatan kommer in efter 25, och hänger två kassar inom loppet av tio minuter. Snacka om att glänsa som en fet tonårspanna!

Men det här var inte bara Zlatans kväll; den här vinsten är undertecknad alla elva på plan plus coach Hamrén och bänken. Hamrén har kommit in med energi, vinnarskalle och ett jävlaranamma och ingjutit självförtroende i vårt svenska landslag – man för man. Han har hittat det så viktiga kit som stavas laganda, och som skapar den stämningsfulla kollektiva känslan, utan vilken ett landslag aldrig tar sig hela vägen i ett mästerskap.

Och det kanske allra största framgångsreceptet behärskar Hamrén utan och innan: Kontinuitet! Hamrén jobbar med en grundstomme av spelare som alltid, eller nästan alltid startar. Detta för att hitta tryggheten i spelet, vilket gör att man som spelare vågar ta risker, chansa, vara irrationell. Ett lag som inte vågar misslyckas kan aldrig hitta kreativiteten, och då försvinner spelglädjen. Något som var smärtsamt tydligt i slutet av Lagerbäcks era.

Hamréns landslag vågar misslyckas!

Puts väck är det forna stillastående, monotona, rutinartade. Tillbaka från mitten av 90-talet är lusten, viljan att vinna och det sammansvetsade kollektivet.

Om ett år är det EM, och jag vågar äntligen hoppas igen!

Jag är inte bitter

Jag är så jävla glad. Har fått exemplarisk service av en av alla dessa myndigheter i den byråkratiska sfären.

NOT!

Stod i telefonkö i 48 minuter och 20 sekunder innan jag gav upp (ett frustrationens ångestvrål). Och det enda jag fick veta under denna dryga trekvarten var att jag stod kvar i kön. Tack som fan, bussigt! Då vet jag.

Hur kan man år 2011 inte ha en telefonväxel som informerar om kötid och turordning?!

Pontus gav inte mersmak

Apropå smaker; förra veckan var jag på Pontus by the sea på Skeppsbron. Jag har varit där förut, vid ett par tillfällen. Älskar deras uteservering precis vid kajen, utebaren och de sköna soffbåsen.

Har ätit där en gång förut, och vad jag minns var det riktigt bra då. Den här gången blev jag inte lika imponerad. Varken förrätts-Carpaccion eller kalventrecôten nådde upp till mina tidigare smakupplevelser av samma rätter. Om det beror på att stället faktiskt blivit sämre eller att min erfarenhet av matupplevelser är betydligt rikare nu, det vet jag inte, men jag skulle gissa att det är en kombination.

Det bästa den kvällen, förutom utesoffhänget före maten, var sällskapet – det var jag och ett gäng hyvens manliga kollegor och leverantörer. En mycket trevlig kväll! Men som sagt, maten var ingen jättehit, bortsett från desserten, som för mig blev ett urval ostar och en grön tomatmarmelad. Det blev mina smaklökars självklara val som kvällens bästa, tillsammans med den röda Zinfandeln från Kalifornien och den spanska enlitersölen ”Estrella Damm”. Try’em!

 

 

Varför smakar frukostmackan popcorn?

Mina smaklökar har ett eget liv. De lever, frodas och tycker en massa. Exempelvis ansåg de å det bestämdaste att mitt frukostbröd idag skulle smaka popcorn. Nej, det är inte bakat på majsmjöl, lika lite som jag hade popcorn i filen.

Angenämt? Nej, inte alls. Det kändes mest egendomligt.

En annan gång när jag, inte ont anande, tuggade på en salt pinne av något obskyrt märke, skanderade smaklökarna: ”Trolldeg, spotta ut!”

Jag, förlåt mina smaklökar, gillar inte det sista godiset i påsen, så det måste jag alltid kasta. De gillar inte heller Whisky (eller Whiskas för den delen). Skriker glåpord till magmunnen som svarar med en sur kaskad.

Det är onekligen intressant detta med vad vi gillar och inte. Vissa födoämnen påminner oss om något obehagligt från förr, som vi stoppat i oss men lika fort spottat ut. Det finns smaker som varit på fel plats vid fel tillfälle, så som Fanta för mig; jag drack det en gång i 10-årsåldern när jag låg hemma i feber, och strax efter kräktes jag. Apelsinläsk har sedan dess haft svårt att kvala in bland mina favoritdrycker.

Hur förhåller ni er till smaker? Vad är extra gott och vad är oätbart, och hur tänker ni kring det?