De rosa

20110611-161613.jpg

Igår trodde sambon och jag att vi hade blivit tokiga – gissningsvis av dagens extrema solgass. Under kvällen noterade vi nämligen en oavbruten, knappt hörbar, musikslinga. Men vi trodde som sagt vi hörde i höre (motsvarigheten till se i syne), efter att ha lagt örat mot allt som kunde tänkas ge minsta ljud ifrån sig.

… tills sambon insåg att den gule freestylen med The Pink’s-bandet rullat ända sedan hon passat grannpojken samma eftermiddag.

Jag älskade The Pink’s när jag var liten. Lyssnade om och om igen på det där kassettbandet.

”Du kan alltid lita på me-ej.
Aldrig nånsin sviker jag de-ej!
Även om nån annan svarar om du ringer till me-ej.”

Jag var så förtjust i dem att jag startade en grupp på fritids som mimade till deras låtar och spelade luftinstrument. Så långt ok, nen vad jag än idag inte fattar är varför jag gav mig själv det oädla uppdraget att spela tamburin – lufttamburin.

Drive-in-bröllop

Kör till och gift er! Om det är ont om tid som klämmer i skon så kan jag tala om att det bara tar ca 10 minuter. Kom igen, nu – gör’t på lunchbreaket eller mellan två möten.

Sitter med den vanliga släta svarta koppen och laptopen, när örat växer ett par inch.

”Drive-in-bröllop på Skansen … bla bla… jada… jada.”

Och jag ba’ Que?! Sen inser programledaren att han slagit till med dagens felsägning.

”Humhum, DROP-IN, ska det så klart vara!”

Ja, det låter ju betydligt bättre. Eller? I mina, en fullblodsromantikers, öron låter det lite som samma grej. Same same, but different, liksom. Drop-in-bröllop på Skansen i små kyrkliknande kapell uppradade på backen. Över på ca 10 minuter. Ser framför mig hur ett drive-in skulle gå till: Samma uppradade kapell, samma tidsspann. Enda skillnaden är att de lyckliga tu sitter kvar i bilen.

Not for me. Men människor är olika, och tur är väl det.