Mian Lodalen – den okrönta drottningen

Ur Mian Lodalens krönika ”Den lesbiska kartan har ritats om” i senaste QX (juni 2011):

”Det blev inga biologiska barn för min del. För det förebrår jag mig själv. Att jag inte hade bättre självkänsla, att jag inte tog min inre röst på allvar, att jag lyssnade på alla belackare som hävdade att homon som skaffade barn var egoistiska, att jag inte var modigare. Men jag förbannar också det samhälle som ihärdigt slog fast att jag var olämplig som mamma. Det retar mig ännu mer nu när jag vet att det inte är sant.”

Forna förståsigpåare – ja, de finns fortfarande – tyckte/tycker sig ha rätten att tala om för oss andra hur vi ska leva våra liv – vad som är rätt och vad som är fel. ”Mind your own business, för fan!” sa jag då, men tyst så att ingen skulle höra. Idag vrålar jag orden, säker på mig själv, säker på var jag står och hur jag vill att världen ska se ut – det handlar om humanitet!

Vad är det förresten som säger att ett barn prompt ska ha en mamma och en pappa? Jo, normen förstås, som skanderar: ”Kärnfamiljen framför allt!” Är inte det viktigaste att ett barn har människor runt omkring sig som bryr sig om och tar hand om det? Om det sedan är en mamma och en pappa, två mammor, två pappor, tre mammor, sju pappor spelar väl ingen som helst roll. Det låter som om det vore så att alla som lever i andra familjekonstellationer än den ”vanliga” mamma-pappa-barn-konstellationen isolerar sina barn från sociala kontakter med andra än vårdnadshavarna. Varför är alla regnbågsfamiljsskeptiker annars så jävla rädda för att barnen ska bli olyckliga, leva i avsaknad av en manlig el. kvinnlig förebild. Tänk så många försummade och olyckliga barn det finns som lever med en mamma och en pappa. Men det blundar man för, bara barnet har en av varje sort så är allt som det ska. För det har det rätt till.

Nä, jag hävdar att få barn är så önskade som de som kommer till via insemination eller IVF – av den enkla anledningen att man inte kan ”råka bli på smällen” på det sättet. Jag påstår inte att heteropars avkomma inte är önskad, jag slår bara hål på myten om att barn till homosexuella skulle vara mindre lyckliga.

Tvivlarna fortsätter att gå på: ”Ja, men de riskerar ju att bli mobbade i skolan!”

Vad beror det på, i så fall? Jo, samhällets inställning och attityder till allt som bryter mot normen, och där är det tvivlarna som står längst fram och spyr galla. Mycket behöver göras för att förändra detta, men man skulle exempelvis kunna börja med att kräva genuskompetens hos alla förskolepedagoger och lärare.

Men, det ska sägas att vi i vårt land kommit en bra bit på väg, även om vi inte är i mål än på länge.

Jag vill hylla Mian Lodalen! Mian var en av de första öppet homosexuella i Sverige och har alltid stått längst fram på barrikaderna, alltid skrikit högst, för alla människors lika värde och rätten att leva och älska vem man vill! Orädd som få. Och så förbannat viktig!

Det fanns en tid då jag tyckte hon var överdriven, gick till ytterligheter och skrek för högt, men jag är den första att erkänna att jag var en idiot – en riktig jävla jubelidiot! Man måste vara övertydlig och skrika i falsett för att någon ska lyssna, fatta, inse!

Vi har Mian att tacka för så mycket! Utan henne hade vi inte varit där vi är idag, utan henne hade långt färre garderobsdörrar gläntats på, och många fler levt i lögn, utan henne hade vi inte sett så många regnbågsfamiljer stolt rulla sina barnvagnar på stadens gator. Utan henne hade regnbågssjälar landet över tappat hoppet och bleknat.

Mian Lodalen kämpar även mot könsmaktsordningen och könsstereotyperna, för kvinnors rättigheter – ett arbete som är lika viktigt och som skulle bli ett lika långt blogginlägg som detta!

TACK Mian, för ditt aldrig sinande engagemang!


Foto: Anna-Lena Ahlström

Läs hela krönikan i månadens QX, s. 16

4 reaktion på “Mian Lodalen – den okrönta drottningen”

  1. Bra rutet, Ylva!

    Min egen ovetenkapliga undersökning visar att det är kärnfamiljsbarn som inte har lika många olika vuxenkontakter som mitt ensamståendemamma-barn. Har man inte en traditionell familjebildning är man nog mer medveten om hur viktigt det är med skyddsnät.

  2. Och tänk att så högt som hon skrek, så orädd som hon var – ändå var hon den själv som inte tordes lyssna ordentligt på sina egna ord. Sorgligt.

    Man hoppas ju att alla barn är lika önskade. Så är nog inte fallet. Jag tror inte föräldrar till IVF-barn, oavsett om man är homo eller hetero, älskar mer. Men vi som har en IVF-dotter kan tänka att vi ser mer ödmjukt och tacksamt på det här med barnalstrandet, vi ser det inte som en självklarhet.

    Sen undrar jag vad som är värst. Att ha en kärleksfull familj och kanske stå emot ett och annat glåpord från ungar som inte vet bättre, eller att ha en splittrad familj där glåporden istället kommer från mamma om pappa och vice versa.

    Är det dessutom mobbning man är orolig över kanske vi skulle förbjuda överviktiga, kortväxta eller fräkniga personer att få barn – ty det är också egenskaper som ofta genererar mobbning.

    1. Jag vill förtydliga att jag INTE menar att barn till homopar skulle vara mer önskade än barn till heteropar, det jag säger är att barn inte per automatik blir olyckligare bara för att de har en annan familjekonstellation än mamma-pappa-barn.

      Mycket bra skrivet, Mikaela! Det sista stycket förstärker det absurda i att det ens finns en debatt om huruvida homopar ska få bilda familj.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>