Woody Allen

Woody Allen kan sin sak, men hans senaste ”Du kommer att möta en lång mörk främling” (2010) är inte brilliant. Bra, men inte toppklass. Den saknar fingertoppskänslan, the skills. Den har inte det där lilla extra som känns ända in i märgen, som en riktigt bra film gör.

I ”Du kommer att möta en lång mörk främling” får vi ta del av en rad livsöden: Om den desillusionerade författaren Roy (Josh Brolin), som lever med kraven från sin fru, Sally (Naomi Watts), och sin svärmor, som lägger sin själ i händerna på en sierska, efter att hon fått sitt hjärta krossat av Sallys far, Alfie (Anthony Hopkins). Han, som i sin tur genomgår en livskris, och försöker deperat leva ett yngre liv, med callgirl Charmaine vid sin sida.

Roy känner sig allt mer misslyckad, och låter ögonen vila på den vackra nyinflyttade Dia (Frieda Pinto) – kvinnan i rött – genom två fönsterglas.

Sally förälskar sig i sin chef, den mörka stilige – och inbjudande – Greg, spelad av the latin lover Antonio Banderas.

Kort sagt en småtrevlig film att slå ihjäl 90 minuter med. Well spent, men som sagt, ingen dunderhit.

En svag 3:a.