Besjälad estetik

Jag ser hur besvärad hon är, där hon går genom tågets mittgång med ett stycke perfektion vid sin sida. Alla stirrar. Hon skruvar på sig. Jag stirrar. Så till den milda grad att ögonen ploppar ur huvudet och hamnar på golvet framför hennes fötter. Under hennes fötter. Hon trampar, mosar dem som en fimp under sin ena sula. Kisar hämndlystet mot mig – gissar jag – det är svårt att se utan ögon.

Jag hör den givna ordväxlingen i mitt stilla inre:
– Vad glor du på?
– Glodde, rättar jag, innan jag spyr ur mig repliken:
– En apa som liknar dig.

Fast det vore ju lögn. Det är personen bredvid henne jag glott på – den andra. Och det är den andra jag fortfarande glor på – har upptäckt att ögonen sitter kvar. Blev bara förblindad för ett ögonblick, bländad av den överdådiga skönheten. Det gör fortfarande ont på näthinnan. Bränner likt en svetslåga.

Men jag sneglar fortfarande. Ljust brun – solkysst av vårens första strålar. De ljusa fjunen ligger mjukt mot de släta armarna. Ögonen är gröna, tydligt inramade. Sensuellt mörka och djupa som Marianergraven*.

Jag kämpar för att inte titta. Inte titta på det vackra, Och när jag till slut inte kan med mig själv längre, vänder jag skamsen huvudet mot fönstret, och tittar ut genom glaset istället. Men jag väljer spegelbilden istället för landskapet där utanför. Kan inte låta bli. Och Sverige som är så vackert med gröna ängar och dignande granskogar. Inte intressant nu.

Fulländad är denna skapelse – ett mästerverk ut i fingerspetsarna.

* Marianergraven är världens djupaste noterade djuphavsgrav och även världens djupaste punkt i jordskorpan. Marianergraven är belägen i västra Stilla havet.
Källa: wikipedia.org

Småstadslycka

Sitter på ett tåg mellan Hässleholm och Stockholm med ett leende på läpparna. Minns morgonen: Den lyxiga hotellfrukosten, och den ännu lyxigare daten med kusin Susanne och hennes lilla spädis, Majken – världens finaste namn på världens finaste baby. Så liten. Så perfekt. Återigen slås jag av hur fullkomliga de är, de små liven. Ingenting fattas. Inte ens kroppsvätskorna – första tiden är de mest ”a bundle of body juices”, som en nybliven pappa i bekantskapskretsen så nyktert påpekade.


Vi vandrar längs morgontysta stadsgator mot stationen. Lilla Karlshamn en tisdag i vårrusiga april. Solen värmer sedan länge asfalten under våra fötter. Jag drar barnvagn. S bär min blytunga väska.

Vilken morgon, tänker jag när jag sjunker ner i tågsätet och sätter mig till rätta. Sedan tar jag första sippen SJ-kaffe – och där var det roliga slut.