Mästarnas mästare är en höjdare!

Mästarnas mästare är tillbaka, och bland årets deltagare finns ingen mindre än Ingmar Stenmark. Vilken nitlott för de andra! Det är ju bara att lägga ned verksamheten. Karln är ju gränslös. Omänsklig typ. Jag hade ba': ”Tjing för att inte vara med samma omgång som Stenmark!” Ja men, ärligt, kul i jul!

Idag krossade den forna boxaren George Scott myten om sig själv, och mina fördomar, ska erkännas, när han som siste man med sämst poäng fick välja vem han ville duellera mot – och valde den person som låg närmast honom i poäng – Kenny Bräck. Snyggt, schysst och sportligt! Två pinnhål upp för Scott på min stege. Minns förra omgångens boxare, Armand Krajnc, som utan tvekan hade valt Evy Palm, 67 jordsnurr, och den svagaste länken på papperet. Så snygg är han. Varför jag tror det? För att han när det begav sig valde Ulricha Knape som duellmotståndare.

Scott knäcker Krajnc med hästlängder när det gäller sportsmannaskap.

Nu råkade Krajnc förvisso bli sist kvar i den totala tävlingen, men titeln Mästarnas mästare kan han inte med rättvisa och rent samvete titulera sig. För den sanna titeln har tveklöst Louise Karlsson, som åt smågrabbarna till frukost. Det hon föll på var ett medicinskt tillkortakommande som hon själv inte kan styra över. Det gällde att snabbast komma ner i vilopuls, och för Louise var alltså detta en medicinsk omöjlighet. Att det tävlingsmomentet ändå fanns med är ingenting annat än en miss av produktionen.

Läs mitt referat från förra omgången

Andra behållningar i årets Mästarnas mästare, förutom stålmannen Stenmark:

  • Hanna Ljungberg, en vrålstark fd. fotbollstjej, som är den som på allvar kan ge Stenmark en match.
  • Pekka Lindmark, som är en superskön personlighet med en stor skopa humor. Dock ganska otränad, och hänger inte med i de fysiskt krävande momenten.
  • Evy Palm, som sina 67 år till trots, ändå ligger hyfsat till i poänglistan, och faktiskt vann den första grenen – ”gripkraft”, där det gällde att hänga kvar så länge som möjligt i en träställning, och alltså inte tappa taget.Imponerande!

Påtvingat sängläge öppnar för bokmalen i mig

Igår vaknade jag med tjock hals och en panna som var så tung att den tryckte ner ögonen till två räta streck. Det kändes nästan som om den var på väg att falla ner och slå i käkbenet. Fan! Jag som skulle ha barnen. Det blev återbud och istället en heldag i ofrivilligt horisontalläge.

När den första Ipren-tabletten började verka kunde jag samla så pass mycket kraft att mina ömmande muskler lyckades sträcka sig över berget av näsdukar och fatta tag i en bok jag länge tänkt läsa – Smuts av Katarina Wennstam.

Med pauser av febersömn och långdragna nysattacker kom jag in i en obehaglig, men mycket välskriven historia. Nu, så här dagen efter, har jag bara ca en tredjedel kvar. Min fascination för berättande tillsammans med min omättliga passion för det skrivna ordet fyller mig med en förnimmelse av lycka, febertoppar till trots. Det är något stort som händer i mig när jag dras in i den dramaturgiska kurvan, som likt en mental bergochdalbana kränger åt olika håll – höger, vänster, upp, och sedan brant nerför; suger tag i maggropen och drar den uppåt mot svalget – samtidigt som den på något oförklarligt vis håller sig kvar på huvudspåret. Det är en hisnande resa! Som musik fast via ögat istället för örat.

Måste läsa vidare. Hej så länge.

Smuts av Katarina Wennstam
Bild från bokus.com