I(s)dag dagen efter

Idag har jag kunnat siktas under den berömda isen. När finaste systern med make och barn stod på tröskeln vid 12.30 för att hämta sina glömda pryttlar från gårdagens lilla födelsedagstillställning här hemma, var jag egentligen inte ett dugg vaken. Håret på ända och svar som skulle få vem som helst utanför familjen att ba': eh va?

Goddag yxskaft typ.

Sigge drog fram två teckningar som han ritat åt oss, medan Stella hojtade:

Jag har ritat en tolalett.

Förra gången hon på samma exalterade sätt visade en teckning för mig, hade hon ritat en barnvagnsparkering. Man kan inte anklaga min systerdotter för att vara någon anhängare av abstrakt konst, inte.

Dörren gick igen, och jag segade mig tillbaka till sängen, och somnade om. Nästa gång jag slog upp mina rödsprängda ögon var klockan 16.00. Det är vid sådana här tillfällen jag är särskilt stolt över mig själv.

Om jag var under isen, så var Luleå och Skellefteå det inte. De gled omkring PÅ isen, och slutspelade sig igenom den fjärde semifinalen dem emellan, och tro’t eller ej men även denna match slutade med ett sudden death-avgörande – till Skellefteås fördel. I femte minuten satte de dit 3-2, och nu står det 2-2 i matcher. På tisdag är det dags igen. Heja Lule! Men då krockar det med Sveriges fotbollsherrars VM-kvalmatch mot Moldavien, och det (k)valet är lätt.

Fotboll är konst – ja, inte som Stellas teckningar förstås.