Mello 2011 – del 2: Avtantifieringen och mötet med Mette-Marit

Medan Luleå Hockey tvålade dit ocharmiga Djurgården och deras ännu ocharmigare sk. supporters, eftermiddagsslumrade jag i soffhörnan, trött efter fredagskvällen. Just då kändes det väldigt avlägset med schlagerefterfest, vilket det var meningen att vi skulle ägna oss åt från kl. 23.00 och framåt den natten.

Vi tittade på ett halvljummet spektakel till Melodifestivalfinal, där Danny var den som lyste starkast med sin sceniska karisma och begåvade röstresurser.

Som uppladdning skålade vi i Champagne och åt jordgubbar, och vid midnatt begav vi oss iväg in till festen som hölls på Operaterassen.

Det hela kändes som ett skämt när det skräniga ungdomsgänget efter det andra hoppade på tåget. Det kändes som om vi trotsade naturlagarna som åkte IN mot stan istället för UT från. Det var länge sen jag kände mig så gammal. Varenda cell i min kropp skrek: ”Vänd hem!”

Men vi hade lovat komma, och ville så gärna träffa M och F – M som dessutom skulle DJ:a senare på natten. Så vi bet ihop. Då och då tittade vi på varandra och log i samförstånd. Båda tänkte vi detsamma: ”Vad fan håller vi på med?”

Väl framme möttes vi i trappan av en dörrvakt:
- Ja?
– Vi står på listan.
– Det kan jag inte se
, svarade han och blickade ner mot mina fötter.

Höhöhö, eller vadå? Han måste vara från Göteborg, tänkte jag, innan vi fortsatte in på … ungdomsgården (ungdom=under 34 år). Nu kände jag mig om möjligt ännu äldre, och det enda jag kunde tänka på var sängvärmen därhemma. Men så kom F leende emot oss, och det var startskottet för den avtantifiering som skulle äga rum under nattens timmar. Men än var jag inte övertygad. Jag närmade mig motvilligt baren i jakt på öl. Skingra er, ungdomar, tänkte jag. Men med tankekraft skulle jag inte komma långt, insåg jag snart. Ryck upp dig nu, Y!

Den första klunken letade sig ner i strupen, och … det var inte dumt alls faktiskt. Jag tittade tacksamt på flaskan och tänkte att om du varit en levande varelse hade jag kysst dig.

Sen gick det ganska fort. Jag var plötsligt purung – inte ett spår av den jämrande åldring som med skeptiska steg tagit sig ut i klubbnatten. Ingenting bekom mig mer. De enda som fanns där och då var vi. Och M vände skivor som om han aldrig gjort annat. Dansgolvet gungade och vi njöt av musiken och av livet.

Sen entrade Charlotte Perelli scenen och rev av sina två schlagerdängor, Hero och Take Me To Your Heaven på sedvanligt professionellt manér. Mitt öga fångade detta på följande sätt. Observera de föredömligt suddiga bilderna.

Utanför stället, vid 04.00-tiden, stötte vi på Leo med vapendragaren Mette-Marit – en gummipadda, som förgyllt de flesta roliga fester det senaste året med sin närvaro. F och Mette-Marit kom särskilt bra överens.

Klockan 05.00 låg jag halvdöd över köksbordet och min tallrik med pasta, och tänkte: ”Gud, om du finns, förbarma dig över mig! Låt mig vakna upp till en angenäm dag, så lovar jag att aldrig göra om det här någonsin igen.”

Och vet ni, Gud finns! Jo, det är säkert. Eller förresten, nä. Men det enda jag vaknade upp med morgonen (nåja) efter var ljuva minnen från en helt fantastisk kväll med två av de finaste vi känner.

Tack och bock!

Mello 2011 – del 1: Tävlingsmomentet

Jaha, och så vann alltså Eric Sadel, som en kollegas systerdotter kallar honom. Om det var rätt? Nej, det tycker jag inte. Men vääldigt många barn tycker det – en grav dejá vue från förra året. Minns ”Manboy” med lätt panik. Mina syskonbarn, bland tusen miljarder andra små barn, sjöng och sjöng och sjöng, om och om igen: ”Manboy, manboy, you can call me manboy …” I början var det bara gulligt, men efter 118:onde gången var jag färdig för psyket. Jag hörde ingenting annat.

Ok, jag överdriver kanske lite, men faktum kvarstår: många barn i åldern, låt säga, 0-15 äälskar Eric Saade och hans dagispop.

Och nu har han alltså röstats fram till den stora finalen i Düsseldorf i maj. Grattis då, Eric. Kanske kan han, med sina sammetsbruna ögon och pojkaktiga charm, upplösa den öststatsbingo detta spektakel blivit. Man kan alltid hoppas.

Vad jag tycker? Ja, jag tycker som vanligt en hel massa, till exempel att följande tre låtar var allra bäst – och nu har jag också fått kolla dansvänlighetsgraden (läs: natten som var.)

1. Loreen – My Heart Is Refusing Me
2. Jenny Silver – Something In Your Eyes
3. Love Generation – I Dance Alone

– ”Men”, säger den uppmärksamme, ”ingen av dessa var ju med i finalen.”

Nä, och det är obegripligt. Nåja, jag gråter inte över spilld schlagermjölk – längre, kanske ska tilläggas. Jag har varit betydligt mer dedikerad denna tillställning.

Bland dem som de facto hamnade i finalen, tycker jag att The Moniker eller Danny borde tagit hem segern, om jag måste välja.

Linda Bengtzing då, vars förfärliga vers provocerat mig sedan första gången jag tvingades höra den? Jo, melodin är klassisk ur schlagersynpunkt, och riktigt medryckande faktiskt. Och en del av texten funkar. Så här ser min aktuella Facebook-status ut:

Håll i hatten pipl, jag ska krypa till korset nu – åtminstone en smula. Linda Bengtzings schlagerdänga har en riktigt skön refräng. Om någon som är yngre än 100 skriver om texten i verserna – och stryker det där med ”riktig karl, som man vill ha”, och ”… som kan plocka ur en diskmaskin och byta olja på min bil”, så ska det nog kunna bli en efterlevare. Obs! Inatt dansade jag BARA till refrängen ;-)