Hur fluffigt är egentligen grädde?

Jag ska här puffa för ett blogginlägg som på ett tydligt och skarpsinnigt vis förklarar hur klädval och attityder hos föräldrar och andra vuxna ger barnen fel uppfattning om hur verkligheten de facto ser ut, och skapar djupt rotade könsstereotyper som göder normen.

I kvällens avsnitt av SVT’s dokumentär Klass 9A säger en tjej i klassen:

Jag vill ha mycket pengar. För om man har mycket pengar kan man shoppa mycket kläder, och då får man bra självförtroende.

Om jag var hennes mamma skulle jag ta mig en allvarlig funderare på vad jag hade kunnat göra annorlunda. All makt har man inte som förälder – det finns en stor ond konventionell och kommersiell kraft därute, till exempel skönhetsindustrin, men jag vill ändå tro att man kan ge sina barn de grundförutsättningar som krävs för att de ska kunna se förbi, eller åtminstone igenom, sådant och sådana som påstår att tjejer ska vara snälla och söta och killar busiga och tuffa. Det hela börjar där nånstans.  

Läs följande inlägg av Ketchupmamman

PS. Tack Hanna för tipset!

Vem behöver spottlov?

Spottlovet närmar sig, om man är smålänning eller bleking. För oss övriga Svenssons närmar sig Sportlovet med stormsteg, även om jag nog hellre sällar mig till den första skaran – det blir definitivt mer spott (och fräs) än sport för min del den veckan. Det är säkrare så; jag tänker så här:

Ska man iväg på skidsemester går det utför, och ett stavfel innebär en betydligt högre risk än för en enkel bloggerska. Vidare vickar jag ogärna på rumpan från sida till sida om jag slipper. Det är inte min stil. Värkande fötter kan jag själv tillskansa mig med hjälp av en kniv – eller en gaffel för den delen. Backen gör jag med osthyveln och köar kan jag göra på ICA, hela lovet om jag vill.

Dessutom är ölen billigare och musiken bättre här hemma. Så det så.

Häppy Spottlov och trevlig skitresa!

Grannpojken gör en Joey

Vi har världens goaste lilla grannpojke på ganska precis 1, 5 år. Ibland försöker vi få honom att säga vissa ord, de viktigaste. Som till exempel ”Koalitionsregering”, ”lingvistiskt”, ”kontinentalplattor”.

Nä, inte så ofta. Det blir oftare ord som ”bil”, ”lampa”, och så våra namn såklart.

Jag: Kan du säga ”Ylva”?
Lilleman: Bo-bo
Jag: Nja, asså, ”Y-l-v-a”
Lilleman: Di-do

Kunde inte låta bli att tänka på när Friends-Phoebe skulle lära Friends-Joey prata franska, inför en audition till en filmroll.


Joey pratar franska

Ge gaygalan mer substans!

QX Gaygala 2011 var en enastående tillställning, vilket jag redan uttryckt i ett tidigare inlägg. Med det menar jag framför allt den härliga stämning, den värme och den gemenskap som vi närvarande förärades med och var en del av. Och galan som scenunderhållning var skönt uppknäppt med en stor portion humor.

Men det finns en del ganska viktiga bitar att invända på: jag har länge undrat varför exempelvis Maria Montazami ens har en möjlighet att röstas fram i idel priskategorier. Hon är säkert en genomvarm och snäll person, det säger jag ingenting om, men vad har hon gjort för gayvärlden? Vilken betydelse har hon spelat? Nä, just det.

Samma sak med vinnarna i priskategorin ”Årets duo”, Viktoria och Daniel. Orimligheten i detta är uppenbar och behöver inte kommenteras närmare.

Det är galans koncept i sin nuvarande form som möjliggör detta, genom att både de nominerade och de slutgiltiga vinnarna röstas fram av QX’s läsare, istället för att låta en jury välja ut nomineringarna bland människor som faktiskt betytt något för gayvärlden, och sedan låta läsarna ta vid och utifrån dessa rösta fram vinnarna.

Något annat som också måste förbättras är själva tillkännagivandet av vinnarna. På årets gala blev nästan alla nominerade utan presentation. Det var: ”De nominerade är ’Kalle Karlsson, Anna Andersson och Erika Eriksson – och priset går till Erika Eriksson.’ ” Och sen var det klart. Snopet. Särskilt när det gällde de lite mer anonyma, som ett maximum av 5% i publiken kände till och resten aldrig hört talas om. Det känns ovärdigt dessa utvalda. Nä, presentera dem så att alla närvarande som inte redan vet, får veta vad de nominerade faktiskt uträttat och åstadkommit.

Igår kväll eftersändes galan i TV4, och fick 68 minuter effektiv tid i etern mot verklighetens 2 timmar och 40 minuter. Det betyder att stora delar av förklarliga skäl utelämnades. Min spontana tanke var att någon fått i uppdrag att klippa ihop ”något som svenska folket skulle kunna tänkas gilla”. Resultatet blev en strömlinjeformad sändning där de största och mest folkkära artisterna fick med hela sina framträdanden, medan ”mindre signifikanta” priser och bärande delar av tacktalen fick stryka på foten.

Jag vet inte varför TV4 valde att sända gaygalan i år – den har inte tv-sänts på flera år. Var det för att håva in goodwill-poäng för öppenhet och en fördomsfri hållning gentemot hbt-världen och det okonventionella? Som sagt, jag vet inte. Vad jag dock vet är att jag hade sänt hela galan om jag varit ansvarig, och hade jag varit tvungen att hålla mig till dessa 68 minuter skulle mitt sammandrag sett helt annorlunda ut än det vi fick se igår.

But that’s just little me.

Här ska hyllas

Vad kan jag säga mer än att jag är röd-vit ända in i själen. Igår slog de unga pojkarna med begynnande skäggväxt de stora muskiga farbröderna, med Herr Kortirocken i spetsen! På svenska: Arsenal tog emot Barcelona i den första av två möten dem emellan som utgör en åttondelsfinal i Champions League. 

Det var konst i ordets rätta bemärkelse. Vilken match! Min kära pappa ser mer fotboll än de allra flesta, och han menade att det här var en av de bästa matcherna han någonsin sett. Det är som ni förstår ett riktigt högt betyg!

Finfina kassar som grädden på moset, en svamppasta och ett glas rött gav kvällen den där guldkanten som februari annars är så snål med.

Alla göteborgare greppar redan lämpligheten i att äta svamppasta till Champions League. Ja, champinjon – champinjon.

Den 8 mars spelas returen i Barcelona, och det kommer att bli stenhårt – var så säker!

Här ska sågas

Jag har en oangenäm relation till superockrarna till utsugare, Q-park. Efter att ha hört om deras vidrigt fräcka metoder sågar jag nu dem med gott samvete längs fotknölarna. En före detta anställd har gått ut och berättat om hur de tvingats lappa ett visst antal bilar per dag, och hur de står och lurpassar på folk som ställt sig lite tokigt, men som har en tydlig avsikt att bara stanna till någon minut för att skyndsamt avklara ett snabbt ärende. Det är så att man mår illa.

Sätt med fördel ett K efter första bokstaven i företagsnamnet så kommer du närmare sanningen.

Klackarna i taket på QX gaygala!


T.v. Jag och Markus. T.h. syster Camilla med make och Markus.

Det blixtrade för ögonen och jag stämde in i det kollektiva jubelvrål som följde. Den blodröda Alla-hjärtans-dag-ros jag fått på Restaurang B.A.R. tidigare på kvällen höjdes över eget huvud och svingades likt en propeller, runt, runt – med sådan kraft att jag trodde jag skulle lyfta. Men innan jag lättade från golvet bröts stjälken mitt itu och den rosbeklädda delen flög ut i folkmassan. Med lite tur hamnade den i Mian Lodalens kavajslag.

Ögonblicket tidigare hade en av kvällens prisutdelare, Louise Boije af Gennäs, tillkännagivit vinnaren i kategorin ”Keep up the good work”. Det blev Bee Bars Markus Gisslén! Markus, min svågers lillebror. Bara den grejen att Louise Boije af Gennäs, en av mina absoluta favoritförfattare, ropade upp honom på scen var surrealistiskt i sig. Stjärnor utan svindel, som är hennes mest lästa bok någonsin, är exceptionell, och det fick jag också tillfälle att säga till henne ikväll – face to face.

Tack, sa jag.

Jag gav henne en kram och vinglade iväg, lätt vimmelkantig och med en gråtklump i halsen.

Klumpen brast en kvart senare när Sarah Dawn Finer tog de första tonerna på Kärleksvisan. På storbild i bakgrunden ett bildspel med bröllopsfoton. Ett av dem föreställde Markus och Fredrik på deras bröllop i somras. Så mäktigt!

Men det var inte de enda tårarna den kvällen, skulle det visa sig.

Årets hederspris gick till Joel Burns, delstatspolitiker i Texas och öppet gay, som i höstas höll ett politiskt tal för att stödja kampanjen ”It gets better”, i kampen mot de många självmord som begåtts av unga homo, bi och transpersoner i USA på kort tid, som en följd av att de utsatts för psykiska och fysiska övergrepp pga. sin sexuella läggning, eller upplevda sexuella läggning. I sitt tal berättar Joel Burns om sina egna erfarenheter – om hur han som 13-åring själv mobbats pga. sin sexuella läggning.

När Joel Burns i egen hög person tog plats på scen ekade applåderna, och vi reste oss från våra platser och stod upp – hela Cirkus stod upp. Det var starkt!

Nästa gång folk stod upp höll taket på att lyfta av jubel och applåder – Björn Ulveus gjorde entré iklädd den karaktäristiska ABBA-dräkten, som bara skriker 70-tal. Ulveus var ditbjuden för att överlämna priset för ”Årets homo”. Men innan han tillkännagav vinnaren hyllade han gaypubliken för att ha blåst liv i och förlängt ABBAs karriär. Stort och overkligt!

Årets homo blev den skickliga och oerhört modiga fotografen Elisabeth Ohlson Wallin, som närmast varit aktuell med sin fotoutställning ”Jerusalem”, med fotografier av homo, bi och transpersoner, fotograferade på bibliska platser i det strängt religiösa Jerusalem.

Carina Berg ledde oss genom kvällen på ett ypperligt sätt. Med sin röda resväska flyttade hon in i gaykretsens finrum för en kväll. Kul också att Kristian Luuk var med på ett hörn, men han schasades iväg av frun sin, vänligt men bestämt – och välregiserat.

Andra artister som rev ner handklapp var:

  • Petra ”September” Marklund med Petter-covern Mikrofonkåt
  • Tommy Körberg, som majestätiskt sjöng My Way av Frank Sinatra
  • Gayfavoriten Jill Johnson och Lisa Miskovsky med Bruno Mars’ Just The Way You Are.
  • Lena PH, som passade på att köra en egen låt.
  • Timoteij med sin svängiga och extremt gayvibbiga schlager Kom. Måste erkänna att jag faktiskt gillar den mer och mer. Om jag inte helt missminner mig tror jag bestämt att just när DJ’en drog igång Timoteijs låt senare på kvällen befann jag mig med just Timoteij i Champagnebaren, språkandes och plåtandes.

Andra pristagare:
Mian Lodalen tog, med sitt vill-ha-i-födelsedagspresent-alster Tiger, hem priset för ”Årets bok”. I samma kategori var även hennes fd. kärlek Louise Boije af Gennäs nominerad med sin senaste bok Högre än alla himlar.

Tittarsuccén och världens bästa programidé, Så mycket bättre, tog helt välförtjänt hem priset för ”Årets tv-program”.

Hela listan över vinnare hittar du på www.qx.se

Att påstå att Gaygalan är den enda gala värd namnet i Sverige är ingen lögn, än mindre en överdrift. Genuin glädje, ord som kommer från hjärtat och ett hejdundrande party. Jämför till exempel med Guldbaggegalan med idel ansträngda leenden och krystade tal.

Efter att vi vinkat adjö till Carina Berg förflyttade vi oss ner till baren och festade vidare in på småtimmarna. Sedan stupade vi i säng med ett leende på läpparna.

Until next year!

Ni som inte var där, titta på lördag (19 feb) då galan eftersänds i TV4 kl. 21.30!


Grymma September! Foto: Markus Gisslén

Bilder från QX.se:

Mingelbilder från galan hittar du på QX.se

Snubbeltrubbel

I fredags åkte jag tufftufftåg pretty much hela dagen. Stockholm-Hässleholm 4 tim, i Hässleholm 3 tim, Hässleholm-Stockholm 4 tim. Om inte det kallas för blixtvisit, så vet jag inte …

I lördags bar det av till Västerås och ytterligare ett scenframträdande med ”mygga”. Om man säger så här: att höra min egen röst hamnar inte högt på min lista över ”livets goda” – och särskilt inte in stereo.

Lördagens familjefest slutade inte förrän en bit in på söndagen, vilket gjorde att en sovmorgon var på sin plats – en sovmorgon som heter duga.

Jag pallrade mig sedan ner i källaren med två stora lådor fotografier från förr som barikaderat vardagsrumsgolvet i mer än en vecka nu – detta trots att jag lovade gå ner med dem dagen efter de hämtades upp … Mitt straff blev en snubbelfest, där jag föll framstupa och tog emot mig med höger knä. Förstår inte riktigt hur, men resultatet blev ett brännsår a la grönt gymnastikgolv. Ni vet, ett sånt som gärna fastnar i sängkläderna, och som kan vara – och vara länge. Det sved som eld för varje steg jag tog eftersom byxan då kom åt såret. Stackars liten Tant Y.

Söndagsmiddagen bestod av wok – den kanske tråkigaste wok jag någonsin åstadkommit. Inte mycket till plåster på såren. Så vi drog igång 4 timmars filmtajm. 2 av de timmarna är avverkade, och den som hängt med på matematiklektionerna i skolan kan då räkna ut att halva tiden kvarstår.

”Mother and Child” nyss avverkad. Näst på tur är ”Eat Pray Love”. Ska bli intressant att se och själv skapa sig en uppfattning. Recensionerna säger att boken slår filmen med hästlängder. Jag har inte läst boken, vilket ger mig något bättre utgångsläge.

Jag återkommer med recensioner!

So long!

Familjens lilla stjärna

Igår fyllda min söta lilla systerdotter, Stella, 3 år. Eller nä, hon fyller egentligen först den 23 februari, men vi firade henne igår. Som alltid, var det en fantastiskt mysig familjesammankomst med god mat, gott vin, tårta, musicquiz – och så lite mello 2010. Men ytterst lite för min del. Den låt jag hörde var Loreens, och den gillade jag skarpt. Heja!

Stella var glad som en liten lärka och sprang omkring och busade tillsammans med storebror Sigge.

TACK syster och svåger för en finfin kväll! I morr’n ses vi igen!