Just Do It, Damn It!

Gud vad man gång på gång blir påmind om det faktum att träning och fysisk aktivitet är en färskvara. Det går hyfsat fort att jobba sig upp till ett större välbefinnande, bättre hållning och ett piggare liv, rent allmänt. Men lika fort går det utför om man lägger träningen åt sidan för länge. 2010 var ett ganska oangenämt år för oss på det sättet – vi kom över den där ”blää-jag-pallar-inte-tröskeln” åtminstone ett par gånger, och kom in i det där härliga stadie där man nästan längtar efter nästa träningspass och rynkar på näsan vid åsynen av en kanellbulle eller godismonter. Men just som vi gick där och trivdes som bäst, blev jag sjuk – båda gångerna likadant. 2010 var heller inte mina bihålors år, om man säger så. Not so much.

Så alltså, ur form var vi, fortare än vi hann säga ”biceps”.

Jag blev frisk efter ca en vecka, vid båda tillfällena, men inte tog vi upp träningen för det. Att det ska vara så svårt när man vet hur bra man mår som aktiv. Det där är faktiskt en gåta, lika marig att lösa som Da Vinci-koden.

Men den här gången är det annorlunda. Jag ger inte upp. Upp på löpbandet igen bara. En repetition till. I can do it!

Jag tänker så här:
Vill jag slippa gå som en kutryggig tant?
Vill jag undvika höga naprapatkostnader?
Vill jag orka göra NÅGOT annat än jobba, äta och sova?
Vill jag utnyttja min fulla hjärnkapacitet?
Vill jag trivas med min kropp?
Vill jag trivas med livet?

Är svaret JA? Antagligen. Då så. Då finns inga ursäkter. Bollen är hos mig (och dig). Det e bare å åk! som Stenmark skulle uttryckt det.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Följande HTML-taggar och attribut är tillåtna: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>