Ett vässat gäng med ett fredligt penntroll i spetsen!

Så mycket bättre.

Ja, jag tänker fortsätta att tjata om detta programs förträfflighet.

I gårdagens avsnitt, som vi sett repriserat nu på eftermiddagen var lika intimt och varmt som vanligt. Ett sånt mysgäng. Minus Sandelin. Han är en riksmupp, tänkte jag skriva, men det känns lite taskigt, så jag gör inte det.

Denna dag är Petra Marklunds, och på schemat står ”Träningspass”, till särskilt Plura ”Jag tar en Treo i förebyggande syfte” Jonssons förtret. Han och Berghagens tänjövning fötter mot fötter sitter fortfarande som ett frimärke på näthinnan – hysteriskt roligt! Två riktiga kassaskåp.

Drog blixtsnabbt till mig skämskudde modell XXL när det var Christers tur att tolka ett av Septembers alster, ”Can’t get over”. Han menade att han skulle köra den lite Bowie-inspirerat. Och ja ba, ehhh? Hur fan ska det gå till?! Snacka om att sikta bortom stjärnorna och förbi alla tänkbara galaxer. Bowie och Sandelin är varandras absoluta motsatser, där Bowie står för det goda.

Bästa tolkningen gjordes av Lillbabs, tätt följd av Di leva. Snygga akter!

Så rörande när Berghagen drog Petter till sig i en omfamning under finalnumret, likt husmusmamman som drar sina små tätt intill under Benjamin Syrsas avslutningsmelodi på julaftons Kalle Anka-timme. Fan, va fint!

Men nu till min uppenbarelse:

Under andra anhalten av Petras dag skulle det plockas svamp, och här blev det lite svårt, som så många gånger förr, för vår vän Thomas Di leva. Han menar att svamparna ska få bo kvar, de står mitt emellan djur och växter. Det är liksom inte så hygglo att sära på herr och fru Kantarell. Denne Di leva, alltså. Han är en skrattfest på två ben, men jag skrattar MED, inte ÅT honom.

Di leva är den som stått för de bästa tolkningarna genom denna säsong av Så mycket bättre. Han är en musikalisk begåvning, och har en helt egen personlighet helt utan motsvarighet inom landets gränser. Jag vill inte spekulera i de tidningsrubriker han fick häromåret. Och framför allt vill jag inte tro att det som skrivits är sant. Jag lämnar detta därvid och koncentrerar mig på musiken, som jag vet något om.

Di leva ser för övrigt ut som ett penntroll. Kolla här!


Den perfekta lördagkvällen!

Igår stod födelsedagsfirande på agendan – min fina mamma fyller år i dagarna och ska såklart uppvaktas med pompa och ståt på vårt initiativ. Det var tanken, men mamma hade andra planer.

Klockan 17.00 skulle vi infinna oss i föräldrarhemmet på bubbel och tilltugg, sen bar det av mot stan och ABBA-broder Benny Anderssons ställe: RIVAL. Här har vi varit vid flera tillfällen tillsammans med mamma och pappa – min 30-årsfest hölls exempelvis här – och alltid haft skitmysigt! Så också ikväll. En massa bra prat och fantastisk mat och dryck. Det kan knappast bli bättre.

TACK mamma och pappa för en helt perfekt kväll!


Champagne!

Hjortfilé med Västerbottenpuré

Klassisk chokladtryffel


Och ett bonusfoto som pappa bär omkring på. Håll till godo :-)

Japp, systrarna T när det begav sig.

 

Det börjar dra ihop sig …

Idol Eftersnack står på i bakgrunden, och jag kämpar extra för att tangenterna ska överrösta intervjun med glinen dvs. fjortistjejerna som mistlursskriker, och ivrigt meddelar att Olle är favoriten.

Han sjunger grymt. Och är jättesnygg, fniss fniss.Och detta är så talande för hela Idolkonceptet. För att tala klarspråk: Om det inte vore för att Olle har ett så fördelaktigt yttre – för det har han – så skulle han ha åkt för två omgångar sen. För i ärlighetens namn så sjunger han lika risigt när han inte är bekväm i genren som han sjunger fantastiskt när han rör sig inom sina domäner. Som jag tidigare påpekat ska Olle sjunga Coldplay – det är huvudet på spiken. Ikväll gjorde han det, och inte vilken låt som helst, utan en av deras allra bästa, brottarhiten ”Fix You”. Han sjöng, åtminstone i början och slutet av låten. Jag väljer att bortse från mellanspelet då han mest sprang omkring som en lycklig furie, han sjöng liksom inte alls på kanske 30 sek. Konstigt nog sa inte juryn ett ord om det. Det kanske bara är jag. Men som sagt, vi bortser från det. Resten var ren magi! Så alltså, småtjejernas Olle vidare.

Minnah har haft halsont och svårt med rösten hela veckan, men kämpade tappert. Det är någonting med den tjejen. Hon har en scennärvaro som få, och är trovärdig i sina framträdanden. Kvällens omgång blev av förklarliga skäl inte hennes bästa. Men vad gjorde det – hon röstades vidare, på bekostnad av Linnea. De grät bägge två. Och senare i eftersnack säger Minnah:

Jag gråter för att jag är glad, men framför allt för att jag är ledsen. Jag vill inte förlora Linnea.

En ung tjej har talat.

Självklart är Minnah ledsen för att behöva skiljas från sin bästa vän, men jag är rätt säker på att de flesta tårarna fälls av en annan anledning, nämligen att hon känner att hon tagit Linneas plats – den klassiska inte-ska-väl-jag-mentaliteten, som är alldeles för vanlig bland unga tjejer i dagens samhälle. Minnah hade antagligen förväntat sig att åka, dels pga. röstproblemen, men även för att hon själv anser sig svagast av de återstående deltagarna. Detta har jag inga som helst belägg för men jag tycker det lyser igenom.

Varför det blev Minnah och inte Linnea? Jo, därför att Minnah är folklig, har en stark röst och väljer välkända låtar. Jag tror det är så enkelt. Linnea är ett original, och appelerar till en snävare målgrupp.

Jay? Ja, han sitter cementerad i en av de dära stolarna som de som gått vidare intar. Han vinner.

Jag håller på Minnah. Nej, inte för att hon är tjej, utan för att hon har det där man inte riktigt kan sätta fingret på, samtidigt som hon är som du och jag, som folk är mest. Där har vi klon: Hon är the girl next door – någon folk kan identifiera sig med. Och ”folk” har i detta fall all makt.

Tillbaka till sudan

En tokig dag, detta. Stora felskrivningsdagen skulle man kunna kalla det utan att överdriva.

Jag har ett par underbara exempel på det: Sambon skulle skapa en länk med texten ”Tillbaka till sidan”, men det blev istället ”Tillbaka till Sudan”, vilket ju är något helt annat.

Den andra felskrivningen inträffade när jag sms’ade med syrran och samtidigt Skype-chattade med svågern. Jag skulle, som slutord i mitt sista sms, skriva ”Pussa på de andra”, men i själva verket skrev jag ”Pissa på de andra”. Trevligt. Jag hann upptäcka det fatala misstaget som hade kunnat kosta mig mitt enda syskon. Puuuhh!

Jag skrev till svågern att jag höll på messa med min syster/hans fru samtidigt. ”Blipp” sa det och svaret kom:

Henne har jag inte sett sedan full moon party i förrgår.

Hysteriskt roligt, jag tror jag skrattade i en kvart. Nu är klockan snart tolv och jag är fortfarande torr i halsen. Dessutom har jag all mascara under ögonen eftersom jag snyftade mig igenom finalen av ”Biggest Looser” tidigare ikväll. Ja vadå, de är ju så duktiga och starka, och så blir de så lyckliga av den monumentala viktnedgången. Härlig och peppande tv – förhoppningsvis sitter den tänkta målgruppen också och tittar och tar in.

Hej så länge.

Vitlöksterror

Vaknar i ångor av vitlök.

Igår vankades det pizza här hemma. Upprymd som ett barn på julafton, ringde jag det vanliga stället och beställde min Capriciosa med färskpressad vitlök, och till sambolainen en Vegetariana med fårost och vitlök. Jag är säker på att jag sa det just i ovan nämnd ordning: ”Capriciosa med vitlök”, inte ”Vitlök med Capriciosa”, vilket var vad vi fick.

Det var som ett skämt. Det hade kunnat vara vilken pizza som helst, vi hade inte känt någon som helst skillnad, eftersom det verkligen BARA smakade vitlök. Bröderna Olsson framstår som en vitlöksallergikers fristad i jämförelse.

Hur tänkte broschan som bakade dem?! Antingen har han ett extremt dåligt närminne (och så var det vitlök. 1 min senare: just det, vitlök! Ytterligare 2 min senare: Ujuj, höll på glömma vitlöken!) eller så lider han av tvång med repetitivt beteende. Eller så handlar det helt enkelt om referensramar, eller preferensramar för den delen.

I vilket fall som helst borde han överväga sitt yrkesval.

Om det finns en vampyr bland arbetskollegorna, blir hon eller han tveklöst avslöjad idag. Med min andedräkt (nej, jag tror inte på andar!!) kommer jag att pulverisera alla med ynka procentandel vampyrblod i sig. Så, om din gammelmormors mor var vampyr – jobba hemifrån idag!

Minnah knockar med sin stjärnglans!

Men hallå, personalen! Jag glömde ju nästan att rescensera IDOL. Hemska tanke.

Jay! Vilken kille. Ståpälsen har nätt och jämnt lagt sig efter hans monstertolkning av Madonnas ”Like a prayer”. Världsklass! En hänförd Laila Bagge i tårar, och en Anders Bagge som med salig blick utbrast: ”Tack!”

Måste dock säga att Minnah berörde mig mest av alla med sin tolkning av ”Always on my mind”. Så jävla bra!

Ni som inte sett det här IDOL-avsnittet – gör det, för guds skull. Tv4 play, ni vet. Det kan vara det bästa avsnittet i IDOLs historia.

Årets man/kvinnskap är enligt många den bästa uppställningen någonsin. Ett år som skulle kunna mäta sig med 2010 är 2005, då Agnes Carlsson tog hem spelet. Det året föddes en naturbegåvning och entertainer av rang – Måns Zelmerlöw. OCH Ola Svensson, som med skrikande fans i släptåg erövrar den ena listettan efter den andra. Inom Sveriges gränser i och för sig, men ändå. Konstigt är att tvåan, Sebastian Karlsson från Morgongåva, inte visat så mycket framfötter som man då trodde. Jag älskade Sebastian. Han banade väg för Amanda Jenssen, tvåa 2008, och årets fantastiskt originella Linnea.

Tillbaka till igår, fredagen den 19 november: att Andreas Weise åkte var ingen större överraskning, än mindre negativ. Det var hög tid. Jag har, som jag tidigare skrivit, undrat vilka som röstat honom vidare gång efter gång. En gåta.

Nåja, fyra återstår: Linnea, Jay, Minnah och Olle. Fyra stjärnor. Det ska bli så kul att se slutstriden. Vem som helst kan vinna, och göra det rättvist, även om jag tror att Jay är den som slutligen står med segerns sötma på tungspetsen. Olle har en fullständigt fantastisk röst när han håller sig inom sin genre. Jay är alltid alldeles galet bra , med en röst som klarar allt! Linnea underbart originell, och Minnah – en blivande svenska-folket-favorit.

Det Minnah visade ikväll med sin nakna version av ”Always on my mind” var ren magi! Hon vågar vara sårbar och naken – låta rösten tala, utan att instrumenten överröstar. Hon är … mitt val till årets IDOL-seger!

Årets kasse

Rubriken är tillägnad min kära syster, som ”fått för sig” ;-) att jag gillar kassar/påsar. Erkänn syster, att du trodde jag radat upp 10 kanditater till årets påse! Hahaha.

Men fel fel fel, det handlar om ”FIFA Puskás Award 2010 – ballon d’or”

Vilket mål tycker du är snyggast?Farsan, få höra nu!
Själv röstar jag på svenske Linus Hallenius. Ett rent konststycke, helt utan motstycke i Sverige i modern tid.

Kolla in målen här:
FIFA Puskás Award 2010

Livet från den ljusa sidan?

I morse stod Jehovas utanför dörren med Vakttornet i högsta hugg.
– Tror du på andar? var frågan.
Med håret på ända, eller i ändan, minns inte så noga, svarade jag:
– Nej, jag är inte troende.

Men jag menade: Stick! Det är redan bestämt att jag ska brinna i helvetet. Och dessutom, vad spelar det för roll om jag tror på andar. De finns ju ändå inte, liksom.

När jag stängt dörren och de väna varelserna vandrat vidare på sin rädda-världen-mission, tänkte jag på förra gången, för två år sen, då jag blev fullständigt tagen på sängen.