Filmens förlovade land

Tur att man har filmens förlovade land att flanera i när man ligger hemma sjuk. Under veckan som var såg jag åtminstone en godbit ur den amerikanska filmfloran.

Pippa Lee’s hemliga liv (en 4:a)
Oj, vad jag gillar den här filmen. Vackra Robin Wright (var tills alldeles nyligen gift med Sean Penn) gör en enastående rolltolkning som den vilsna och olyckliga Pippa Lee, som desperat försöker vara alla till lags. Den unga Pippa spelas av Blake Lively, som gjort sig ett namn i och med icke-serien Gossip Girl – en serie jag aldrig skulle se en minut av, och en tjej som jag utan omsvep placerat i Hollywoods-intetsägande-twentysomething-fack. Något onyanserat kan tyckas, men inte desto mindre sant. Men söta Blake imponerar på mig i den här filmen med ett starkt och trovärdigt skådespeleri. Hon ska bli intressant att följa i framtiden!

Filmen blir starkare ju längre berättelsen lider, ungefär som ett konstverk som tar form på målarduken.

Rekommenderas å det varmaste. En film i min stil, ska tilläggas för er som känner mig ;-)

The Blind Side (en svag 3:a)
Greppar inte tag i mig så som verklighetsskildringar brukar. Däremot är Sandra Bullock magnifik! Har aldrig sett henne i närheten av så här bra, nånsin.

Handlingens kärna är rik vit kvinna tar sig an svart pojke från slummen, med trasig bakgrund.

Väldigt amerikanskt. Den lilla sonen i den välkammade och tillrättalagda rikemansfamiljen, spelar bra men karaktären är way too much och är orealistiskt inflytelserik. Ja, jag hittar inget bättre ord.

See for yourself.

Lovande IDOL-höst!

Det ser onekligen bra ut för oss höstfredagsmyslovers.

Igår röstades höstens idolfält fram, och ojojoj, säger jag bara. Nu stämmer verkligen det något uttjatade ”Det här är de bästa vi hittat i Idols historia”. Det är så tydligt. De är skitduktiga hela bunten – alla 11.

Jag gissade rätt på de två som fick lämna fältet igår. Det blev tråkcountry-Chris och alltid så glada och tacksamma Madeleine. Så rätt att de åkte. De håller inte och skulle åkt ut med huvudet före vecka ett och två om de lyckats knipa en finalplats. Nog om dem.

Ni som läser mig vet att jag från början hade Alice, och Alice allena, som favorit. Tyckte, och tycker fortfarande, att hon är en stjärna, den lilla nittonåringen. Nu har jag hela fyra starka kort i mitt stall: Alice, Daniel, Olle och Linnéa, jazzbruttan som var outstanding igår. Hon var galet bra! Vi satt och bara gapade här i soffhörnan medan hon fullkomligt mosade övrigt motstånd med en monstertolkning av Rollingstones Jumpin’ Jack Flash, som fullständigt golvade juryn och säkerligen stora delar av svenska folket.


Alice:
Henne har jag redan kommenterat både en och två gånger – hon är en stjärna med ännu mer att ge och visa. När Alice gjorde Regina Spektors Samson på sin första audition svämmade mina tårkanaler över. Ett starkt ögonblick.


Daniel:
sockersöt och ett regelrätt charmtroll med en stil som har tydliga influenser från den brittiska poprocken – Coldplay, Beatles och Oasis är band man naturligt associerar till. En stil som tilltalar mig.


Gotländsk gud med en naturlig ödmjukhet och en röst som skulle kunna få vem som helst på fall. I detta fall är jag ”vem som helst”. He had me at ”hello”.

Olle:

och Linnéa:
Jag är inget stort fan av jazz, men maj gaad vilken skör men ändå klar röst hon besitter, denna tjej. Hon känns säker i sin egen stil, hon vet vem hon är och vill vara. Ja, hon är den mest färdiga av alla idoler.