Varför just en kamphund?

Jag ställer mig frågan hyfsat novis i ämnet, men med den vetskapen att kamphundars anfall mot människor ökat lavinartat de senaste åren, i takt med att antalet kamphundar i landet blivit betydligt fler.

På Wikipedia söker jag definitionen på ”kamphund”. Det visar sig finnas ett gäng olika definitioner. En av dem säger: hundar som har det gemensamt att de avlats fram enbart för att utkämpa slagsmål med hundar eller andra djur.

En annan definition är: alla de olika hundtyper och hundraser som över hela världen och i alla tider har använts till olika slags kamper, som till exempel hund-, björn- och tjurhetsningar. Kamphund kan alltså betyda en hund som i historiskt perspektiv har använts för detta ändamål men som i dag används som familjehund. En aggressiv blandrashund som saknar denna rashistoria är enligt vår uppfattning ingen kamphund i ordets rätta bemärkelse.

Den sista meningen förvånar mig en smula, då jag hört något annat, men sedan tänker jag: Det spelar ingen roll vad en hund som är farlig för människor kallas – det centrala här är ”farlig för människor”. Och det är inte ok, oavsett om det är en renrasig hund eller en blandras.

– Men de är inte farliga om de uppfostras rätt, säger repliken.

Ok, men hur kan vi förhindra att olämpliga personer skaffar hundar som ouppfostrade utgör ett hot mot människor? Hundkörkort? Gärna för mig. Något måste i alla fall göras NU, innan fler blir anfallna när de, inte ont anande, tar sin kvällspromenad i parken.

Och frågan kvarstår: varför måste man prompt ha en hund som kan vara farlig? Det finns ju en uppsjö ofarliga raser att välja bland.


Bild från Expressen.se. Foto: AP

Buuuuu …

… uuuuuuuuuBuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuBuuuuuBuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuuBUUUUUUUUUUUUUUBUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUBUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUUU … hö host host harkel.

Men va, ärligt??! Ingen mini-Rihanna i IDOL i höst, vad är det för tjafs? TRÅÅÅK! Hmm, undrar varför. Kanske för att hon redan är ganska etablerad. Hon har ju släppt en del hits, typ Umbrella, Disturbia, Don’t Stop The Music. Och nu senast featuring Eminem i den där Love The Way You Lie.

Dumma dumma svenska folket.

Felfri Rebekka på Södran!

Rebekka Karijord gör sin första spelning på Södra Teaterns scen, och låter oss veta att vi är hennes största publik hittills och att vi är fina.

Denna norska musikaliska dunderbegåvning gör finstämt lågmälda Wear It Like a Crown som andra låt, och tårarna trängs i ögonvrån.

Cause if I don´t follow my heart this time
I´m gonna forget what this life is all about
I´m gonna take that path I´m going in on my own
I´m gonna take that fear and wear it like a crown

Hon berättar att, vid ett tillfälle när hon spelade låten, kom en homosexuell kille från Iran fram och sa att han nyss kommit ut och att den här låten betydde väldigt mycket för honom. Han sa att han var på väg tillbaka till Iran och att han tänkte bära med sig Wear It Like a Crown som soundtrack.

Rebecka blandar lugna hjärtskärande ballader med pigga uptempokarameller, men rakt igenom finstämda profesionella kompositioner.

Hennes röst är avskalat ren, lik Ane Bruns – Ane, som hon förövrigt spelar tillsammans med ibland.

Jag golvades totalt av Rebekka – av hennes röst och musikalitet. Är fortfarande, dagen efter, helt knäckt! På ett bra sätt!

Bland det bästa jag sett!

– Posted using BlogPress from my iPhone

Lill-Rihanna behöver den stora scenen för att koppla på skärpan och stjärnglansen!

Nu över till IDOL.

Känner att jag inte kan låta Jamilla vs. Madeleine-prylen få passera okommenterad.

Jamilla stapplade in på audition i en oversize-tee – inget konstigt alls, om det inte vore för att tishan även innehöll en annan människa. Märkligt det där med att köa i timtal för 20 sekunders trams – i ett forum där trams inte är önskvärt. Har aldrig hajat grejen.

Nåja, Laila hörde (och såg?) potential hos den unga Jamilla. Och sanningen att säga kände jag också att här fanns något – mest för att hon är så sjukt lik Rihanna.

Genom slutaudition tog hon sig, den lilla damen, som inte verkar allt för skarp.

Juryn: Varför är du så hes?
Jamilla: Vi har skrikit så mycket för att vi var så glada att vi gick vidare.

Intelligent? Nä. Men nu var det ju inte inträdesprov till Mensa saken gällde, utan en IDOL-biljett vidare till tv-studio och ett par miljoner fredagsmyssvenskar. Stort som bara den, men fortfarande inte Mensa.

Ok, så vad hände då Jamilla? Jo, hon duellerar mot Madeleine, som på ett mer moget sätt skrattat sig igenom slutaudition. Anders Bagges hjärta är för länge sedan vunnet – men vad tycker svenska folket? För det var nämligen vi som fick välja mellan dessa två sångfåglar – minns Calle Kristiansson vs. Westlife-Pjotr förra säsongen.

Jag lägger utan omsvep min röst på Jamilla. Hon har något. Divalaterna behöver hon inte utveckla nämnvärt. Skärper hon bara till sig en smula och tar IDOL på allvar kan lill-Rihanna bli riktigt intressant att följa i höst.

Hoppas nu att svenska folket bortsett från Jamillas klavértramp och röstat henne vidare till den stora scenen för det är där hon hör hemma.

På måndag vet vi.

>The Kids Are All Right

>… and the movie is more than all right!

Med skyhöga förväntningar, men med en från början ganska kritisk inställning, sätter jag mig till rätta i biofåtöljen. Har sett trailern, läst recensionerna. Tänker att det ska bli intressant, det här. Men jag är alltjämt skeptisk.

Och från början får jag vatten på min kvarn – en del viktiga detaljer känns illa valda och jag lägger armarna i kors. Men … faktiskt … ju längre filmen lider faller allt på plats och jag ser hur skickligt sammansatt berättelsen är. Jag öppnar upp och lägger armarna på armstöden istället.

Jag skrattar åt den strikta läkaren Nic (Annette Bening), och den härligt flummiga bohemen Jules (Julian Moore). I nästa sekund fylls ögonen med tårar och genom dimman får jag bevittna hur de två mästerligt spelade karaktärerna kämpar mot ett liv i slentrian och för ett familjeliv i lycka tillsammans med sina två tonårsbarn. Filmens antagonist är spermadonatorn, spelad av Mark Ruffalo, som är biologisk far till båda barnen, och som får en plats i familjens tillvaro för att barnen vill ha det så.

När sluttexterna rullar sitter jag tillbakalutad – omtumlad och rödgråten, men nöjd. Älskar att det lesbiska paret inte är 20-åringar, utan medelålders. Detta medför att åldrande blir ett tema som naturligt avhandlas i filmen. Och det allra bästa är att det är så okonstlat.
Jag rekommenderar alla att se den här filmen!
Mitt betyg: En 4:a

Men hade någon av kvinnorna lämnat den andra för spermadonatorn, vilket man fasade för, hade betyget blivit en solklar 1:a!

Se trailern:

>Sodastreambubblar av skratt

>What Can I Say? Jag fortsätter att asgarva åt Knivlisan – bubblar som en Soda Streamer.

Och då är jag ändå ganska svårflirtad när det gäller humor. Nejje, jag är ingen tråko, det är bara det att det är sällan jag skrattar rakt ut åt humor i bloggform, men Lisa är precis så okonstlat utflippad som krävs för att kittla min humornerv.

Dessutom vet jag att hon är en bra människa också, eftersom jag känner en som brukar hänga me’na.

Knivlisa, I love u!