>En minnesvärd Sverigeresa

>Jag är så förbannat lyckligt lottad som har en sån underbar familj! Ja, jag vet att det kan tyckas tjatigt, eftersom jag uttryckt min oändliga tacksamhet ett antal gånger här på bloggen, men … det tål att sägas hur många gånger som helst.

Är precis hemkommen från en kort men naggande god tjänsteresa, som varit både givande och skittrevlig!

Resan avslutades i goa Götet med Markus, Fredrik och Erica. Jag och mina två fina kollegor åt middag med dem och en av kollegornas syster, på Bee Bar. Det var supergott och fantastiskt trevligt!

I morse vaknade jag av att Ericas söta lilla hund, Madicken, hoppade upp i sängen och pussade mig i ansiktet.

Jag och Markus åt frukost innan vi tog hundarna på promenix till stationen, där tåget hem till Stockholm väntade.

Livet är gött, änna :-)

>33-åringen kalasar med familjen

>Familjepartaj på torpet med bästa familjen! Men det saknades några underbaringar runt bordet … Ibland känns geografiska avstånd i hjärtat.

33-åringen fick ännu mer presenter(?!) Fattar ingenting! 33 är det nya 50, eller?


Så här såg jag tydligen ut i 20-årsåldern.
33-åringen som liten alltså.


Världens finaste födelsedagskort från älskade mor & far.


Födelsedagströjor. Tack älsklingen och syster!


En mirakelhandkräm (det behöver jag!!) och fint vin och bubbel. Me lajki!
TACK!!!

>Jag fyllde bara 33

>TACK, älskade familj, släkt, vänner och kollegor för alla gratulationer och fina ord på min födelsedag! Helt ärligt fick jag kämpa för att hålla tillbaka tårarna – glädjetårar som fyllde tårkanalerna till bredden och bara ville ut.

Finaste ni!

Och ändå fyllde jag bara 33 – finns det någon mer ospeciell ålder att fylla? Tro inte det va.

Dessutom blev jag bortskämd här hemma, med värsta lyxmiddagen:

Förrätt: Sparris och tigerräkor på salladsbädd.
Varmrätt: Lax med ugnsbakade rotfrukter och citronsås.
Dryck: Champagne – Gula änkan
Favoritvinet: Koonunga Hill

… och så fick jag världens finaste tröjor (Diesel och Monki)

Jag är lyckligt lottad!

>TACK men vem är du?

>Idag när jag kom hem från jobbet möttes jag av ett litet postpaket på dörrmattan. I paketet låg en cd-skiva, och i fodralet fanns en lapp med texten:

Hej Ylva

Här kommer en skiva till dig med lite bra musik.

Feedback kan lämnas på:
Och här stod en mailadress, specifikt avsedd för ändamålet, så att säga.

Ingen avsändare och ingen ledtråd, mer än poststämpeln ”Stockholm”.

Jag blev jätteglad, men vem är du?

>Morgonstund har tamejfan guld i mun’

>Strax efter 07.00 rullar bästa Anna uppför grändinfarten och plockar upp mig för avfärd mot en lugn och skön morgon på jobbet – lugnet före stormen.

Jag älskar morgonen! Det är så tyst och fridfullt då. Ändå är jag en riktig nattuggla, som okynnes-stannar-uppe, ibland bara för sakens skull, tycks det.

Men jag tror jag har hittat min rytm nu – att ta vara på morgonen bidrar till min lycka.

Mä, nää! Jag är inte nyfrälst, och nä, jag ska inte bli präst – ej heller vigas av en.

Men morgonen är en riktig batteriladdare – det är dagens sanning!
Kram till er alla (eller båda, om ni är två) som läser mig!