>Man kan ju i alla fall vara en boll

>Igår lunchade jag med småbarnsfäderna J och M.

Jag sa att jag måste sluta att helt identifiera mig med mitt jobb – jag menar, det finns ju andra glädjeämnen i livet.

- Jag skulle kunna tänka mig att bli elitidrottare igen, sa jag, uppfylld av de pågående OS-mästerskapen.

- Jag förstår vad du menar, sa J. Jag har jobbet, och så är jag pappa. Det är liksom inte så mycket mer. Man kan ju i alla fall se till att man gör kroppen till en bo…

Där nånstans fick jag typ sås i örat, eller så, för jag hörde inte slutklämmen, och försökte pussla bäst det gick.

- Vadå ”göra kroppen till en boll”?

Såg för mitt inre en välmående ung J, sitta på det lokala bagariet och äta semlor dagarna i ända. Eller … var han ironisk? Eh, fattade inte.

- BORG, inte boll. Kroppen är din borg.
- Aha. (Säg det då.)

>Vada dig i form

>Det är översvämning i Buenos Aires, där två av de finaste bor. Läste det på den länkade bloggen, och efter att jag undrat hur mycket det påverkat dem, började mina mindre seriösa hjärnceller att dansa Bananer i Pyjamas-dansen i skallen och frammanade tankar som hur bra träning det måste va med vatten upp över anklarna.

- Älskling, jag går ut och vadar?
- Vad?
- Ja precis, eller ”vadning” om du hellre vill uttrycka det så.
- Vadan detta påhitt?

Sluta nu. SLUTA!