Sitter åldern i håret, tro?

Jag öppnar upp kassen och plockar i flaska för flaska.

– Och du är fyllda tjugo, förstår jag?

Jag tittar upp – förvånad. Möter kassörskans blick. Hennes ögon kisande smala. Hinner tänka att det här långa håret jag sparat ut kanske inte är en så dum idé trots allt. Sekunden efter spricker hon upp i ett triumferande leende.

Den där blicken sa allt, kluckar hon.

Jag ler. Vet inte riktigt vad jag ska tro.

Jag fyller 38 i mars.
Grattis i förskott då, avslutar hon med en blinkning.

Någon som har tips på en bra frisör?

Att bjuda upp till dans

Ok, here we go.

Att börja blogga igen efter en periods bortavaro från berättarkonsten är inte helt lätt. Därför skriver jag idag ett kort inlägg; jag skriver bara för att skriva, så att säga. Återuppväcker fingertopparna – låter de återknyta kontakten med själ och hjärta – och tangentbord.

– Får vi lov, säger de.

Det är det vi får se – om det blir någon dans, alltså.

Hej så länge.

En domnad smakapparat

Skivar lök. Röd lök. Tunt, tunt. Den ska vara i salladen med de halverade körsbärstomaterna. Sen ska olivolja ringlas över, och det ska saltas och peppras. Men det kommer jag inte ha någonting för eftersom jag, medan jag stått och förberett middagen, satt i mig 15 skivor Calabrese – sån där svinstark italiensk salami. Är nu obarmhärtigt lam och fadd i hela smakapparaten – då smakar allting ingenting, eller på sin höjd något väldigt obestämt. Bäst är då att ta en paus innan en fortsätter äta. Kanske bryta av med en sorbet, när jag tänker efter. Ja, det sägs ju funka som mellanrätt för att neutralisera smaken. Eller var det för matsmältningens skull?

Nåväl. Spelar ingen roll. Jag har ingen sorbet. Och har en känsla av att Ben&Jerry inte besitter samma egenskaper.

Jag tar en snus, dukar och tänder lite ljus så länge.

Mot undergången i bara armar

Så kom den då, repliken på den senaste tidens 20-gradiga dagar ännu i slutet av september, där vi glatt kunnat blotta vår sommartrötta hud, i bara armar och ben fram till kvällningen.

Det här är egentligen inte bra alls, sa M. en dag, där han satt bekvämt tillbakalutad i utemöblemanget iklädd en vanlig enkel kavaj och en scarf.

Jag kastade ett öga på klockan. 17.16.
- Jag skulle kalla det undergångsväder, fortsatte han.

Hans ord ekar tydliga i mitt huvud nu; det är söndag den 21 september och jag står vid köksfönstret och bevittnar ett våldsamt smattrande regn där utanför – ett regn som strax blir till hagel. Ovanligt stora hårda iskulor studsar mot fönsterblänket, i takt med den dånande åskan.

Vattenmängderna tilltar, sträcker sig mot trottoarkanten. Tar sig över. Det är en sjö där nere på gatan. Bilar kämpar sig igenom, med hjulparen nästan helt under vatten. En del stannar. Kommer inte längre. Hjälpande händer till undsättning, puttar, forcerar bilarna ur de jättelika vattenmassorna.

Kom nu höst – kyliga, blåsiga och klimathälsosamma höst! Visa oss att vi inte är helt förlorade.

IMG_3221-5.JPG

En helt vanlig kväll i augusti

M kysser nervöst den rödvita halsduken, som hänger kring hans axlar. Z drar ett djupt andetag. Snusdosan på bordet. Detsamma med ölen. Gröna flaskor. Rätt märke. Alla sitter vi på samma platser som alltid. Stämningen är lågmäld. Förväntansfull. Försiktigt taggad.

Jag kommer in med en turkisk peppar i munnen. Påsen i handen. Men redan innan jag hunnit sätta mig tillrätta igen till vänster i soffan, på min plats, förstår jag att något är fel. Allvarligt fel. Det går ett förskräckt sus genom rummet och två oförstående ögonpar stirrar på mig.

Inte turkisk peppar! Inte idag!

Polletten trillar ner. Silly me. Skamsen och en aning förnärmad lägger jag tillbaka påsen i skafferiet.

Men hur blir det nu? Jag som precis hällt upp ett glas rött.

Skafferidörren går igen ljudlöst.

Tillbaka i rummet nu. Salt möter rött sött.

36 minuter har gått. Det böljar fram och tillbaka. Så gör även de två kamraterna i soffan.

Neeej!! … Ja! Bra!

Jag sitter tyst. Iakttar. De är söta. Som två skolbarn. M fingrar på halsdukens fransar. Z rättar till sina glasögon.

Jag tar en klunk. Skriver. Lyssnar på det initierade samtalet.

Volymen är hög. För hög. Fast helt lagom.

Paus nu, och röda tröjor blandas med svarta på väg ut i spelargången – ut från scenen, den gröna med prydliga vita kritstreck, stolpar och nät.

Vila och andhämtning råder. Även här bredvid mig i soffan.

Och halsduken ligger likt en kattunge i en liten mjuk hög, men med hjärtat vinklat uppåt – tydligt synligt.

Besiktas-Arsenal, kval till Champions League. 19 augusti 2014.

Sanslöst. Tyngdlöst. Mållös.

Så sitter jag då här. Tyngdlös har jag lyft ur soffan. Mållös. Men ändå så full av ord. Full av liv.

Vad hände?

Från det att Lill tar första tonen, nä, från det att hon drar in det andetag som ska bli den första tonen, av Ebbot Lundbergs ”Pass Through Fear”. Till dess Agnes sista refräng av ”Instant Repeater” klingat av. Och däremellan Ebbots totalt erövrade anlete – förstenat i levande lycka.

Så märkbart tagen av stunden är han. När hans ögon vilar på Lill finns inget annat. De lyser av kärlek och ömhet.  Av tacksamhet. För det här. Detta ögonblick, ett liv. Så värt att leva.

Sen kliver Agnes på och stunden når ett melodiskt klimax.

Mitt hjärta briserar i ett fyrverkeri av flerfärgad hjärtformad konfetti. Genom tårblanka ögon – med darrande underläpp, och de underbaraste av rysningar över ben, armar, rygg och hårbotten – bevittnar jag säsongens starkaste ögonblick.

Så mycket bättre.

Jag tänkte bli farlig …

- Antingen vinner man, eller så förlorar man … Och då vinner jag hellre.

As simple as that. Sköna Anna Lindberg, om årets final i Mästarnas mästare, där hon duellerade mot Magdalena Forsberg.

Alltså, så imponerad som jag blivit av finot Anna – gång på gång, tävling efter tävling. Och alldeles säkert många med mig. En bråkdel av den viljan hade kommit väl till pass under min dalande fotbollskarriär.

Anna levererade oneliners på löpande band, och framkallade skrattsalvor här hemma trots sin torra framtoning. Att hon är torr är ju ganska motsägelsefullt, påpekade kollega H, med tanke på sporten hon utövade när det begav sig.

Alldeles oavsett tycks detta idrottsunder ha ett knivskarpt fokus, som fick hennes motståndare att darra, eller åtminstone tvivla en sekund eller två på om det över huvud taget var någon idé att gå för vinst.

Jag tänkte bli farlig, sa Lindberg lugnt i inledningen av säsongen, och log sitt bredaste leende med finurligt kisande ögon. Och det kan man väl lugnt säga att hon blev.

Magda var i princip alltid en noslängd efter Anna, men i finalmomentet visade hon ingen nåd, utan jobbade sig systematiskt och smidigt igenom klurigheterna. Anna hade inte en chans. Lite orättvist, kan tyckas, sett på det stora hela, men Magda är ändå en värdig vinnare. Det tror jag även Anna tyckte, även om besvikelsen i hennes kroppsspråk inte gick att ta miste på.

Ok, så … mer då … Bernt ”Nattduellen” Johansson, eller som de andra deltagarna kallade honom, ”Kobra-Bernt”, kammade till slut hem en pallplats i form av ett brons, som han utan undantag kan tacka sin reaktionsförmåga för. Fyra(!) nattdueller tog han sig igenom. Det var hans gren, kan man säga.

I tävlingsmomenten gick det sämre, men jag är ändå imponerad – sina 60 år till trots segade han sig igenom alla tävlingar. Visserligen kom han nästan alltid sist, men ändå. Hatten av. Ingen skugga ska falla på Kobra-Bernt.

Nej, skuggan ska istället falla på den som ansvarar för regelverket. Är det verkligen rimligt att man ska kunna gå till final genom att vinna fyra nattdueller för att man hamnat sist tävlingsmomenten? Nä, jag tycker inte det. Jag tycker det skulle kunna införas en maxgräns på två sistaplatser dvs. i max två nattdueller får jumbon möjligheten att rädda sitt skinn. Sen är hen körd.

På det sättet blir de deltagare kvar som presterat bäst genom de olika momenten.

Jesper Blomqvist tyckte likadant – när det var fyra stycken kvar i tävlingen, och Anna och Magda fullständigt dominerat, såg inte Jesper, som stod med lägst poäng, någon annan utväg än att välja Kobra-Bernt att duellera mot. Ädelt! Rättvist! Ödmjukt! Vilken man!

Ja, han åkte ut, men med flaggan i topp!

Grattis Magda! Och grattis Anna, till din osannolika idrottsliga förmåga.

Längtar till nästa år!