En domnad smakapparat

Skivar lök. Röd lök. Tunt, tunt. Den ska vara i salladen med de halverade körsbärstomaterna. Sen ska olivolja ringlas över, och det ska saltas och peppras. Men det kommer jag inte ha någonting för eftersom jag, medan jag stått och förberett middagen, satt i mig 15 skivor Calabrese – sån där svinstark italiensk salami. Är nu obarmhärtigt lam och fadd i hela smakapparaten – då smakar allting ingenting, eller på sin höjd något väldigt obestämt. Bäst är då att ta en paus innan en fortsätter äta. Kanske bryta av med en sorbet, när jag tänker efter. Ja, det sägs ju funka som mellanrätt för att neutralisera smaken. Eller var det för matsmältningens skull?

Nåväl. Spelar ingen roll. Jag har ingen sorbet. Och har en känsla av att Ben&Jerry inte besitter samma egenskaper.

Jag tar en snus, dukar och tänder lite ljus så länge.

Mot undergången i bara armar

Så kom den då, repliken på den senaste tidens 20-gradiga dagar ännu i slutet av september, där vi glatt kunnat blotta vår sommartrötta hud, i bara armar och ben fram till kvällningen.

Det här är egentligen inte bra alls, sa M. en dag, där han satt bekvämt tillbakalutad i utemöblemanget iklädd en vanlig enkel kavaj och en scarf.

Jag kastade ett öga på klockan. 17.16.
- Jag skulle kalla det undergångsväder, fortsatte han.

Hans ord ekar tydliga i mitt huvud nu; det är söndag den 21 september och jag står vid köksfönstret och bevittnar ett våldsamt smattrande regn där utanför – ett regn som strax blir till hagel. Ovanligt stora hårda iskulor studsar mot fönsterblänket, i takt med den dånande åskan.

Vattenmängderna tilltar, sträcker sig mot trottoarkanten. Tar sig över. Det är en sjö där nere på gatan. Bilar kämpar sig igenom, med hjulparen nästan helt under vatten. En del stannar. Kommer inte längre. Hjälpande händer till undsättning, puttar, forcerar bilarna ur de jättelika vattenmassorna.

Kom nu höst – kyliga, blåsiga och klimathälsosamma höst! Visa oss att vi inte är helt förlorade.

IMG_3221-5.JPG

En helt vanlig kväll i augusti

M kysser nervöst den rödvita halsduken, som hänger kring hans axlar. Z drar ett djupt andetag. Snusdosan på bordet. Detsamma med ölen. Gröna flaskor. Rätt märke. Alla sitter vi på samma platser som alltid. Stämningen är lågmäld. Förväntansfull. Försiktigt taggad.

Jag kommer in med en turkisk peppar i munnen. Påsen i handen. Men redan innan jag hunnit sätta mig tillrätta igen till vänster i soffan, på min plats, förstår jag att något är fel. Allvarligt fel. Det går ett förskräckt sus genom rummet och två oförstående ögonpar stirrar på mig.

Inte turkisk peppar! Inte idag!

Polletten trillar ner. Silly me. Skamsen och en aning förnärmad lägger jag tillbaka påsen i skafferiet.

Men hur blir det nu? Jag som precis hällt upp ett glas rött.

Skafferidörren går igen ljudlöst.

Tillbaka i rummet nu. Salt möter rött sött.

36 minuter har gått. Det böljar fram och tillbaka. Så gör även de två kamraterna i soffan.

Neeej!! … Ja! Bra!

Jag sitter tyst. Iakttar. De är söta. Som två skolbarn. M fingrar på halsdukens fransar. Z rättar till sina glasögon.

Jag tar en klunk. Skriver. Lyssnar på det initierade samtalet.

Volymen är hög. För hög. Fast helt lagom.

Paus nu, och röda tröjor blandas med svarta på väg ut i spelargången – ut från scenen, den gröna med prydliga vita kritstreck, stolpar och nät.

Vila och andhämtning råder. Även här bredvid mig i soffan.

Och halsduken ligger likt en kattunge i en liten mjuk hög, men med hjärtat vinklat uppåt – tydligt synligt.

Besiktas-Arsenal, kval till Champions League. 19 augusti 2014.

Sanslöst. Tyngdlöst. Mållös.

Så sitter jag då här. Tyngdlös har jag lyft ur soffan. Mållös. Men ändå så full av ord. Full av liv.

Vad hände?

Från det att Lill tar första tonen, nä, från det att hon drar in det andetag som ska bli den första tonen, av Ebbot Lundbergs ”Pass Through Fear”. Till dess Agnes sista refräng av ”Instant Repeater” klingat av. Och däremellan Ebbots totalt erövrade anlete – förstenat i levande lycka.

Så märkbart tagen av stunden är han. När hans ögon vilar på Lill finns inget annat. De lyser av kärlek och ömhet.  Av tacksamhet. För det här. Detta ögonblick, ett liv. Så värt att leva.

Sen kliver Agnes på och stunden når ett melodiskt klimax.

Mitt hjärta briserar i ett fyrverkeri av flerfärgad hjärtformad konfetti. Genom tårblanka ögon – med darrande underläpp, och de underbaraste av rysningar över ben, armar, rygg och hårbotten – bevittnar jag säsongens starkaste ögonblick.

Så mycket bättre.

Jag tänkte bli farlig …

- Antingen vinner man, eller så förlorar man … Och då vinner jag hellre.

As simple as that. Sköna Anna Lindberg, om årets final i Mästarnas mästare, där hon duellerade mot Magdalena Forsberg.

Alltså, så imponerad som jag blivit av finot Anna – gång på gång, tävling efter tävling. Och alldeles säkert många med mig. En bråkdel av den viljan hade kommit väl till pass under min dalande fotbollskarriär.

Anna levererade oneliners på löpande band, och framkallade skrattsalvor här hemma trots sin torra framtoning. Att hon är torr är ju ganska motsägelsefullt, påpekade kollega H, med tanke på sporten hon utövade när det begav sig.

Alldeles oavsett tycks detta idrottsunder ha ett knivskarpt fokus, som fick hennes motståndare att darra, eller åtminstone tvivla en sekund eller två på om det över huvud taget var någon idé att gå för vinst.

Jag tänkte bli farlig, sa Lindberg lugnt i inledningen av säsongen, och log sitt bredaste leende med finurligt kisande ögon. Och det kan man väl lugnt säga att hon blev.

Magda var i princip alltid en noslängd efter Anna, men i finalmomentet visade hon ingen nåd, utan jobbade sig systematiskt och smidigt igenom klurigheterna. Anna hade inte en chans. Lite orättvist, kan tyckas, sett på det stora hela, men Magda är ändå en värdig vinnare. Det tror jag även Anna tyckte, även om besvikelsen i hennes kroppsspråk inte gick att ta miste på.

Ok, så … mer då … Bernt ”Nattduellen” Johansson, eller som de andra deltagarna kallade honom, ”Kobra-Bernt”, kammade till slut hem en pallplats i form av ett brons, som han utan undantag kan tacka sin reaktionsförmåga för. Fyra(!) nattdueller tog han sig igenom. Det var hans gren, kan man säga.

I tävlingsmomenten gick det sämre, men jag är ändå imponerad – sina 60 år till trots segade han sig igenom alla tävlingar. Visserligen kom han nästan alltid sist, men ändå. Hatten av. Ingen skugga ska falla på Kobra-Bernt.

Nej, skuggan ska istället falla på den som ansvarar för regelverket. Är det verkligen rimligt att man ska kunna gå till final genom att vinna fyra nattdueller för att man hamnat sist tävlingsmomenten? Nä, jag tycker inte det. Jag tycker det skulle kunna införas en maxgräns på två sistaplatser dvs. i max två nattdueller får jumbon möjligheten att rädda sitt skinn. Sen är hen körd.

På det sättet blir de deltagare kvar som presterat bäst genom de olika momenten.

Jesper Blomqvist tyckte likadant – när det var fyra stycken kvar i tävlingen, och Anna och Magda fullständigt dominerat, såg inte Jesper, som stod med lägst poäng, någon annan utväg än att välja Kobra-Bernt att duellera mot. Ädelt! Rättvist! Ödmjukt! Vilken man!

Ja, han åkte ut, men med flaggan i topp!

Grattis Magda! Och grattis Anna, till din osannolika idrottsliga förmåga.

Längtar till nästa år!

Eurovision i Ylvaland

När en del av världen vi lever i en gång om året vill sjunga för varandra vill jag vara med! Allting annat än att omfamna i det här läget är att ställa sig utanför en varm gemenskap – frivilligt. Det vill jag inte.

Det är ingen nykter människa som fortfarande tänker på ESC som en tävling i kvalitetsmusik, för det kan vi väl vara överens om att det inte är, för att uttrycka sig diplomatiskt och milt.

På tal om nykter, förresten – den första tolvan för kvällen går till ”Alcohol is free” och Grekland, som sätter Ouzon i halsen, för vad i hela friden ska de ta sig till om de vinner hela balunsen? Men nu gjorde de ju inte det, kan vi lugnt konstatera så här i efterhand.

Sitter framför repriseringen av spektaklet, och har just tvingats bevittna Eric Saade, som i direktsändning inför miljoners miljoner tv-tittare kallade Petra Mede för ”milf” – jo, han sa(a)de! Hörde det inte igår, eftersom jag satt vid ett bord (på en fest som sände ESC på storbild) alldeles för nära ett tonårsgäng med tjejer som i sin Ciderdoftande iver överröstade allt vad civiliserat sorl heter, eller digitalt ljud för den delen; med sina gälla stämmor (vem har sagt att det bara är tonårskillar som kommer i målbrottet.)

– Iiiiiiiiiiiiiiiii! Eric Saaaaaaaade! Asså, sååååå snyyyyygg!

Trots att jag vid det här laget var halvdöv kunde jag inte låta bli att le, åt dessa unga själar, som bara lyste av livslust och förväntan. Fint!

Och där kom Sveriges första tolva!

– Iiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiii!

Jag ska faktiskt inte skylla enbart på ungtupparna – volymen på tv:en var för låg för att vi där och då skulle dras med på riktigt. Helt obegripligt, inser jag nu, när jag tänker närmare på det. Om man nu som festarrangör ändå betalat för en storbilds-tv, med den uppenbara avsikten att visa just Eurovision Song Contest, är ljudet lite av grejen – för att inte säga hela grejen. Men jag är inte bitter. Satt där bara, fullständigt tillfreds, med det lugn som infinner sig när man kommer på att det faktiskt finns något som heter repris, och tv on demand.

Fint att Zlatan hälsade välkommen till Malmö, om än digitalt – faktiskt exakt samtidigt som han gjorde mål för sitt PSG mot Brest, enligt Anna Brolins Instagram.

Apropå brest – oerhört nöjd med den här övergången – så skulle man kunna säga att dekolletage är en av huvudingredienserna i Eurovisiongrytan, tillsammans med tonartshöjningar, svulstiga ballader och falsksång – en gryta som till en början doftar ljuvligt och lovar gott, fortsätter mot en kulinarisk upplevelse, men slutar i en aningen bitter eftersmak – med grannländer som röstar på varandra, alldeles oavsett bidragets kvalitet.

Men som jag sa tidigare – det här är ingen tävling i skönsång. Fast nog skulle jag önska att det åtminstone handlade om bidraget, i form av hela akten, med allt vad den innebär av sång, koreografi, scenografi och utförande. Det är ju lite synd om en låt som, för att citera en vän på FB, inte ens skulle platsa ”på en afterbeach i hofors.” får höga poäng pga. sitt geografiska läge. Hur många länder ett ESC-deltagarland gränsar till borde vara helt irrelevant. Men det blir det aldrig. Inte i de här sammanhangen.

Icke desto mindre kommer jag sitta där nästa år igen, och bevittna detta sköna, förenande, spektakel, som får anleten att växla mellan hopp, förtvivlan och skämskudde-röd. Som får breda leenden att smitta av sig. Som lockar till galendans fram till småtimmarna.

Om Danmark var bäst? Nej, Loreen (i år igen), Sarah Dawn Finer och Petra Mede krossade allt motstånd – de var överlägset bäst.

Jaja, jag ska tillkännage mina favoriter bland de som gick att rösta på :-)

Jag håller, förutom på Sverige då, alltid på de bidrag som har ett budskap – som vill säga något: Loreen med sina bara fötter och sin attityd och vilja att förändra det utstuderade objektifierandet – vill ge den osminkade sanningen, eftersom vi alla är vackra som vi är. Och Yohio, som med sitt yttre bryter genusmark, och ger småkillar ett annat alternativ än döskallar och starwars.

I år föll jag för Finland, med den första – jag vet, det är 2013 – homokyssen i Eurovisions historia. Gillade låten också, den var härligt medryckande.

Rumänien kändes, även den, som något annorlunda – något som stack ut, på ett bra sätt. En man med en operafalsett (den korrekta termen, någon?) som nog fick till och med Malena Ernman att nicka gillande.

Måste i ärlighetens namn tillstå att jag ångrar en smula att jag inte var där – i Malmö, under den härliga hets och iver som kännetecknar Eurovision Song Contest – både inför och under. Att jag inte tog tillfället i akt att fyllas av denna glädje och kärlek. För det är trots allt vad allting handlar om.

Love is always the answer.

Förtäckt objektifiering

Sitter och irriterar mig framför TV4 Morgons bröllopsspecial. Nu tänker du kanske att det är jag som är idioten, som inte byter kanal, men det sänds ju ändå – helt oavsett om jag tittar eller inte, och det är egentligen det jag irriterar mig på.

Den slanka bröllopsspecialisten visar upp en tajt byxa med utfyllnad i form av två kuddar som ska ge dig ”en snyggare rumpa”. Men då får man se till att ta av sig dem innan man tar av sig klänningen – underförstått: så att inte den blivande maken ser.

Bröllopsspecialisten pratar på – med största säkerhet utan att inse att det hon sysslar med  är förtäckt objektifieringen. Jag förvånas inte över att människor uttalar sig på det här sättet – det är cementerat i oss – ligger så djupt. Men det ska påtalas, och det är det jag ägnar mig åt nu.

För vem tar ställning för den tonårstjej som sitter där i soffan framför morgon-TV? Redan full av komplex över sin kropp pga. skönhetsidealet som basuneras ut i media, på reklampelare, i veckotidningar, ja överallt. Redan fullt medveten om att hon inte duger som hon är.

Att ett genusfilter behövs i allt som stavas media är en underdrift, frågan är hur vi åstadkommer det på bästa sätt. I det nämnda fallet skulle det antagligen ha räckt med någon som gör den som ska in i sändning medveten om, eller snarare påminner om, den här problematiken – väcker personen ur normprogrammeringen.

Då kanske – kanske – att bröllopsspecialisten hade låtit bli att visa ”skönhetsbyxan”, eller till och med sagt att ”det här finns, och det är sjukt”, sedan skönt nonchalant slängt den över axeln, ut ur bild – och ut ur den tittande tonåringens liv för alltid.

True Beliebers vs. Bajenfans del 2

Jag följer upp det senaste inlägget med en alldeles fantastisk text, som får hjärtat att växa. Texten är skriven av en pappa till en ung Belieber – om hur han tillsammans med henne går på Justin Biebers konsert. I korta sekvenser blickar han tillbaka på sina egna ögonblick som glädjerusigt fan.

Läs! Det är så (tänk)värt!

mattiasronge.se: Jag är en Belieber